Living Soul: Drömmar,vindar och fallfärdiga gamla byggnader

Upptäcksfärd på minnenas Vind.

Jag tycker om Vindar. Den friska vinden mot min hud,vinden som tjuter utanför fönstren sena höstkvällar och sen den somriga ljuva vinden som förföriskt lindar sig runt ens kropp.

Vindar har så många andetag.

Det är vårens lekfulla luftlekar,den nyckfulla vinden som har vårlöften i sig och då i skymningen när ljuden når långt. Det är något särskilt med just skymning. Det har jag alltid tyckt. Något väntar, något är närvarande och medvetet och det är som om dagen stannar upp,håller andan medan dolda ceremonier utförs i en annan tidsuppfattning och annat perspektiv.

Natten hänger i träden och väntar, alltid lika artigt. Det finns så mycket mellan himmel och jord. Mycket som vi inte ser.Om vi inte lärt oss öppna upp.

Här vid den gamla stengrunden stod min mor en gång men det var i en dröm. Hon pekade upp mot huset och sa;"jaa....där kan du bo...du kan bo på undantag"...sen log hon så där lite finurligt och jag tittade upp mot det gamla huset och såg ett ensamt fönster blicka tillbaka ned mot mig. Men nej,där vill jag inte bo!",utropade jag och jag grät av förtvivlan. Jag hade ju redan ett eget hem och jag älskade mitt hus. Varenda vrå i det huset hade jag putsat,tvättat,målat och lagt ned hela min själ i. Det huset glömmer jag aldrig, men det gick några år och allteftersom förändrades min livssituation.

Det finns djupa brunnar och sen finns det vindar.Gamla mysiga spindelvävsvindar med dammiga gungstolar och americakoffertar,lådor och mystiska små ting. Och sen finns det brunnar. Djupa svarta brunnar. Och just nu föredrar jag vindarna, både de som blåser och de som finns uppe i gamla hus.Så härifrån fortsätter vandringen.

Vad det gäller drömmen så blev den sann. Just som det blev förutspått i drömmen så kom jag mycket riktigt till detta hus. Det är så underligt med drömmar ibland. För man glömmer bort dem.speciellt om de är sådana som förutspår för man minns dem tydligen inte igen förr än man är där. Aha!...minns. Det var ju såå hon sa,mor! Hur kunde hon ha vetat så många är tidigare. Det måste ha varit sex år tidigare.Och två år efter hennes död.
Föresten gav hon mig en vision till i samma dröm. Hon visade mig en lägenhet i stan. Mitt i centum stod hon med mig och pekade ut var den låg och inne i lägenheten upplevde jag åt vilket håll fönsterna fanns och att köket fanns bakom den trappa jag stod framför.Hon var lite orolig att jag skulle känna mig instängd där.Det var en mysig lägenhet,en etagelägenhet och rymlig och sen så centralt.Men hon visade mig mörker som kunde kännas och sen ensamhet. Allt detta blev som hon sa. Fast jag mindes inte drömmen förr än jag hade flyttat in i lägenheten och bott där några veckor.

Jag har drömt så mycket och jag saknar mina drömmar. Numera minns jag så flyktigt. Jag undrar varför.

Att låta stenarna tala

Man får vara lyhörd och öppen i sinnet medan man vandrar i marker där historiens vingslag märks.Både vingslag av människosteg och de som djuren gjort.Man hittar hålor,boplatser, legor där gräset är tillplattat efter att någon vilat en stund eller mer tillplattade moss och lövbäddar där man får låta fantasin skena.Vem har sovit där?

Men att gå där bland ormbunkar,höga gräs och lyssna till vindens sus i trädens kronor är som att beträda något heligt och man går i andakt och i djup glädje.
Just gamla stengärden har alltid fascinerat mig .Det ser faktiskt verkligen ut som om de ruvar på hemligheter och bland de mossbeväxta stenarna kan man faktiskt urskilja det mesta av vad som egentligen finns på jorden. Man ser kloka kvinnor,man ser spetsfundiga gubbar och morske män.Älvor,om man letar en stund och ja...vad du vill se...så hittar du det här.

Så det finns de som verkligen vill låta stenarna tala. Man säger att stenar lever. Och jag tror på en besjälad natur.

Härinne i skogarna bodde en gång en ung man. Han var till hälften svart och till hälften vit och det förvånar mig inte om han hade ursprungsblod från jordens alla hörn i sig också.

Han hade rymt från sin elake styvfader och levde nu gömd i skogarna. Han hade en del trollkonster för sig och jag som då bara var ett barn, en liten barfotaflicka med massor av fantasi ,men ack,så blyg och blåögd, jag trodde så klart på allt han sa. Han kunde tala med djuren och en av hans vänner hette Kathy och var ett vackert rådjur.

Men han hade vänner överallt. Skogen var full av dem och han talade med ugglor,rävar och pigga små ekorrar. Ofta höll kråkfamiljer till i närheten och kraxade alldeles där han hade byggt sin koja. Han talade med dem också och de svarade så det ekade av deras gälla kraxande och han, han bara skrattade och blixtrade med vita tänder.

Han och jag fann varandra en dag då jag gick omkring i skogarna alldeles själv och jag hade nått bokskogen den dagen och där...där stod han. Mitt under den grönskande katredalen av ljusgröna trädkronor medan solens strålar lekte tafatt med skuggor och susande blad så stod han bara där framför mig.

Som om han hade växt upp ur jorden bara,som en blixt ungefär och jag hann inte ens bli rädd. Han berättade för mig om att man krigade ute i världen och han höll just på att göra upp en eld i skymningen då han berättade vad telepati var för något. Efter det kunde vi alltid samtala och jag brukade säja att jag kunde se honom för min inre blick.

"Har du fyra par ögon"?,skrattade en av mina väninnor och vi fnissade så vi vek oss där ute på vägen. Men jag insisterade och tyckte att "du fattar ju ingenting". Hon försökte verkligen se,som jag sa att jag gjorde men eftersom ingenting hände så tappade hon snart intresset.

Men han och jag träffades dagligen och ingen visste något om honom. Ibland hade han en stor häst och det hände att jag fick rida på denna vackra hingst. Men jag skulle alltid sitta bakom honom och vi red barbacka. Han hade en trumma och när han trummade då måste jag alltid vara tyst för då samtalade han,sade han. För han kunde inte bara prata med djur, han kunde tala med andra slags världar också. Jag tror att man nuförtiden skulle säja att han var en schaman. Jag var mycket glad att han hade hittat mig och jag lovade att inte berätta för någon.

Fast jag skrev i min dagbok,minns jag och nån gång hände det väl att jag avslöjade någon liten hemlighet för mina vänner. Men inte ofta och föresten så var det iallafall ingen som trodde på mig. Jag berättade allt jag sagt för honom och han bara skrattade och nickade klokt och höll med om att det säkert inte var någon som skulle tro mig iallafall.

Så jag kunde vara lugn och jag tyckte mycket om när han kramade mig. Elden höll myggorna borta och ofta blev jag sittande vid hans hydda,tätt intill varandra satt vi där vid elden,på en stock.Han brukade nynna främmande sånger medan han tillverkade redskap och såg över sin boplats. Fast han brukade alltid följa mig hem innan det blev mörkt.Det brukade vara tänt i köksfönsterna när jag just rundade det sista trädet och han försvann som en skugga i samma ögonblick jag såg de varma ljusen där hemma.

När jag var barn brukade jag fånga grodor. Jag tycker fortfarande om grodor och jag vet inte hur många jag har kysst.Som barn pussade jag också grodor och det var en sommar då jag tog dem med mig hem. Där anlade jag en underbar värld åt dem i en jättestor balja. De hade vatten,trädgårdar och allt vad en groda kunde önska sig,tyckte jag.Och inga fiskar kunde ta dom heller. Men dom rymde hela tiden och jag blev besviken på dem. När man nu gör allt för dem kan dom väl vara lite tacksamma,tyckte jag.Men när man tänker efter....vilken groda i denna värld skulle vilja byta ut det hem som de redan hade? Jag tror och hoppas att de hittade tillbaka hit.Det var ju trots allt inte så långt att hoppa.

Här sprang jag barfota och fri tillsammans med grodorna,spindlarna och osynliga små möss. Jag brukade sitta där i gluggen och titta ut över vattnet och bara en enda gång råkade jag trampa på en spik. Det brukade gå kor här och ibland kalvar.Jag och en speciell liten kalv blev goda vänner. Vi sågs varje dag och när det blev höst sa jag att;Du,vi träffas igen till våren.Det gjorde vi inte. Kan undras varför,tänkte jag.