Living Soul: så..........vad var det Medea ville ha sagt den där natten, tro?

Att låta kvinnan tala. Låt hon så ock göra denna natt

Fortsättning från de där upphittade bladen från igår.

Medea

Lär er lite av denna gåva, ni kvinnor av dessa dagar! Lär er att ta tillbaka lite av den tystlåtna kvinnans kraft som en gång var en av era största tillgångar. Häri ligger nämligen en av dessa nycklar som ni så ivrigt söker efter idag. I konsten att kunna tiga! Detta är en av de stora sanningarna.

För att kunna känna er egen styrka måste ni lära känna denna tysta och hemlighetsfulla sida av er själva.....Ja,jag var med och jag var där och jag vet hur ni tog bladet fån munnen. hur ni stod upp för att försvara er från mannens förtryck. Säkert ville ni rätt för oss kvinnor, men ack, så vilse ni gått. En älskande kvinnas starkaste vapen är ju just detta, att låta mannen vara man och tro sig stark!

Ingen kvinna vill ha en man på knä. O, ynkedom! Ni står där framför honom, ni hotar, ni gnäller och gråter. Använder er så av denna vår kvinnliga list tills han faller och ligger framför era fötter. Men aldrig har väl någon kvinna velat detta!

I samma ögonblick som mannen vacklar ser vi skamset bort och trampar ihjäl den kärleken för en sådan halvsanning kan ingen kvinnosjäl vilja låta leva!

Ni beklagade er över att han inte kan få er att känna er åtråvärda och vackra. Men nog vet ni väl ännu att en man bara älskar den kvinna som låter honom vara den starkaste av dem båda! En man står framför sin kvinna och behöver tro på sin mannakraft för att vilja försvara henne och ge henne av sin kärlek som vore det den mest dyrbara gåva han kunde ge.

Svärdet, hans kärleks hetaste stav genomborrar han oss med och vi suckar av vällust. Då skimrar vi som vackrast i vår skönhet och det är så det också ska vara. Men tig, den kvinna som gör sig okvinnlig genom att ställa sig framför sin man med armarna i kors framför bröstet. En sådan kvinna är alls inte till gagn vare sig för oss själva eller för mannen. Många är ni idag som står med svärdet i hand för att fånga er en älskande man. Åt detta skrattar jag bara! Ingen man har någonsin känt sin mandom svälla inför en sådan kvinna.

Medea tystnar och ser återigen långt ut över havet. Själv sitter jag fängslad av hennes ord och vågar inte störa tystnaden med några frågor. Havets brus når oss lika tidlöst som Medea själv.

Nej, säger hon, detta att lära sig tiga ligger det mycket stor visdom och sanning i. Förutan dessa insikter förlorar vi oss i ett intet!

Vi är alla kvinnor under nattens tysta måne och det är där som vi söker våra stigar.

Mannens väg har alltid varit rak och bred och gärna följer en del av dem den väg som glänser mest. Hans hjärta är såsom era söners, minns detta. Se hur era små söner stå där bredbent vid vägens början och hur tillitsfullt de litar på sin styrka och på sin mandom. Detta är den väg en pojke går, detta är den väg din älskade går. Dit drar han, med svärd eller kanon, till häst eller med detta vad ni kallar bil....Samma är det, säger jag!

Men vi kvinnor måste söka våra vägar bland månskenstigarna och de har alltid varit där för oss. Så fanns de där en gång för mig, Medea och för min moder och för hennes. Svårframkomliga måhända, slingrande och hemlighetsfulla, motsägelsefulla i månens bleka ljus och lätt är det att gå vilse där om natten. Men allt detta är ju också kvinnans sanna natur. Så!, se på er själva.

Upptäck era stigar igen och var och en av er ska finna er en stig....Den stig som är er egen att följa. Inte förrän en kvinna har funnit den stig hon känner som sin egen står hon i sin fulla rätt att kalla sig för kvinna.

Ja, jag älskade min fader och jag älskade min man och så mina söner. Och min kärlek brann både het och öm. Som ung flicka ägde jag redan stor skönhet och visste väl att behaga mannen, undfallande och med betagande tjusning men hur en ung kvinnas hjärta slår är en förborgad hemlighet och är inte för mannen att veta.

Det är den hemliga sångens nynnande början på vårt växande så som starka kvinnor. Så rak och lågmäld stod jag en gång framför Jason, konungasonen,min älskade och såg ned i backen som min moder hade lärt mig. Lät honom behagas och förtjusas av min väna blyghet och nedslagna blick. O, Jason! Om du visste vilka stormar som redan då rådde i mitt unga hjärta, stormar som en gång skulle växa sig så starka att jag själv höll på att gå under.

För så het växte sig vår kärlek.................och vår kärlek brann! Den glödde, vi glödde, rosiga och brunstiga fann vi varandra natt efter natt. Under månens bleka slöja var de löften han gav mig de heligaste ting. Ja, och vid sitt hjärta och vid sin själ svor han mig sin eviga kärlek och att den enda kvinna i hans hjärta var jag. Det var det löfte som han gav mig, skrivet i blod under bedyrande heliga kärleksriter.

Och vi levde och andades tillsammans och sammansmälte så som som ett enda väsen.

I sin iver att försöka få mig att förstå det ofattbara som senare skulle ske reser sig Medea hastigt upp från sin stol och hennes stolta gestalt smälter majestätiskt och vackert in i den blå himlen bakom henne. Rastlöst och med energiskt långa steg börjar hon gå fram och tillbaka framför mig. Känslorna är starka inom henne och hennes ögon brinner.

"Medea?, försöker jag mig lite lamt på. Kan jag vara dig till hjälp?" Men hon ger mig en avvärjande gest med handen och börjar nu tala med en än mer genomträngande röst.

"Ett sådant löfte är heligt!, utbrister hon, och det går inte att göras ogjort! De orden skrivs, etsas in i ett kvinnohjärta för eviga tider och jag gav mig hän åt honom och var honom till lags i allt. Lämnade mitt fädernesland och min familj för hans skull. Min fader förbjöd mig den resan och min broder rasade över att förlora sin syster till ett annat land.

Jag stod över dem alla. Jag tog till mig av tystnadens gåva och lät dem rasa som de ville över mitt val. Det svåraste avskedet var att lämna min moder. Hon som visste så väl, hon som verkligen sörjde men ändå hade kraften att glädjas över sin dotters lycka och över den visdom hon lärt mig att ta del av.

Så vi löste aldrig upp några band, min moder och jag. Sådant behövs inte när man lärt sig hur kärleken lever kvar och hålls vid liv av de starkaste band. Så hon var med mig på resan över haven....hon följde min flykt och vad mina ögon såg, det såg även hon. Även om hennes ögonlock hölls slutna. Det är så vi kvinnor talar med varandra när vi nått insikt i de djupare skikten.