Fjäderpennan

söndag 4 september 2011

gamla caféer,tankar och ideér

Ibland händer det att då jag går på stan så får jag emellanåt en plötslig lust att gå på café. Det finns ju gott om sådana att välja mellan men det är väldigt svårt att hitta just det café som jag fick en sådan lust att besöka. Men andra ord är det nästan omöjligt för dom finns inte mer. Var tog dom vägen, de där lugna, tysta med små mörka rum och med caféinnehaverskan, klädd i långkjol och med fint förkläde,snälla ögon och håret i knut? "Vad får det lov att vara", ska hon säga och le det där milda leendet som får en att känna sig så välkommen och lugn till sinnes. Å,vad jag tyckte om de där caffeérna! Att få en kanna kaffe och goda smörgåsar eller bakverk framburna till bordet där man satt, det var härligt och kaffet luktade nylagat ända ut på trottoaren.
Den första gången jag gick på café, det minns jag så väl än idag. Mina föräldrar var med och jag var inte särskilt gammal,nej. Det kändes stort och främmande att komma till staden och jag minns att de var så oroliga för att jag skulle gå vilse och bli sittande på en trapp nånstans och sen inte bli hittad fort nog. Kanske var jag  fem år eller så. Men jag sprang inte bort, bara nästan....för jag minns att jag gick väl runt hörnet bara och det räckte för att far skulle komma och hitta mig och vara alldeles utom sig av oro. Men det där cafeét , det alldra första, det glömdes aldrig bort. Men inte tror jag att det är därför som jag än idag tycker om och saknar dessa Kaféställen. Dom passar min känsliga själ,ville jag nästan säga. Men jo,kanske är det så. Det fanns atmosfär på sådana ställen som jag saknar på vanliga konditori numera. Fast det är klart. Det finns ett par stycken som jag känner till....nygamla och med det där gamla stuket återupplivat.
Men det är iallafall inte som de cafeér som jag satt och tänkte på ikväll. Det är en underbar gåva att ha minnen att förlora sig i lite då och då. Att jag sedan i hela mitt liv gått och önskat att det där modet med långa klänningar, hattar och schalar skulle komma tillbaka nångång är kanske.....shit!  ja, vem vet....finns det då tidigare liv så vore det ju alls ingen överaskning för mig eftersom jag alltid försökt "hitta tillbaka" till min egen totalt (numera) utflippade, omoderna och idag uppseendeväckande utstyrsel. Men då man också dras med en viss tillbakadragenhet så...har jag för det mesta..i alla fall nu för tiden,lämnat hatten hemma. Man vill ju inte bli stirrad på och inte utpekad heller... fast ibland längtar jag efter att ta på mig långklänningen med snörning och så de där vita underkjolarna med spets under!  Fast allt sådant har man i sina tysta tankar och det är nästan generande att tala om det. Kan jag tala om! Men det är ju så härligt att skriva och låta tankarna vandra som dom vill! Men en dag, när håret är grått och man kanske går med käpp....då ska jag bära långklänning på staden och svänga med den stora hatten åt folk som pekar finger! Där går den där...det gamla orginalet, ska dom ropa och flina gott. Men då är jag så gammal och klok att jag har blivit så vis att jag är fri som en fågel i sinnet mitt!...önsketänker jag ibland. Härliga tanke. Låt den bli sann!


Det fanns ju en tid då jag målade mycket och det fanns en tid då jag tyckte och upptäckte att man kan skapa lite av allt möjligt däremellan. Så det gjorde jag och då skapade jag sådana här små Skrifttavlor. De blev ganska så omtyckta vill jag minnas och det fanns ingen ände på min fantasi. Den måste ju finnas kvar därinne någonstans. Den bara svimmade kanske? Livet kan ge plötsliga vändningar som vi ju alla vet och en del...om de då ev. målar....så målar de sig ur sorger och bekymmer. Tyvärr hörde jag inte till en av dem. Min skaparängel svimmade....eller la sig till ro i hjärtat mitt för en lång törnrosesömn. Så var är prinsen? Vet svaret. Man skapar honom, den där sagoprinsen. Kanske han vaknar om jag kysser honom med min pensel? Allt är ju möjligt, sägs det och med fantasi kommer man långt. 
En dag för inte så länge sedan satt jag på en sten ute i skogen och mindes hur min far brukade lägga in en rejäl pris snus för att komma in the mood och då kunde det hända att han drog några långa ramsor för mig. Det var hur dumt som helst, tyckte jag länge. Men sen blev jag klokare och insåg att detta var kultur! Och jag sa så många gånger....snälla..du! Vi måste spela in allt det där du säger! Och han höll med. Men den dagen kom aldrig och jag är så ledsen för det idag. En av de där långa ramsorna började..."Ud i alla Asa fall...............och sen...................måååånga låååånga kooonstiga ord till. Idag skulle jag ge guld för att ha de där pärlorna på band...eller åtminstone nedskrivna. Det var en urgammal göingska, en sådan som kanske redan har gått förlorad. Min far var en snäll människa. Han ville nog aldrig något ont. Fast vi två hade lite svårt att förstå varandra förståss. Han hade nog önskat att jag varit en käck flicksnärta med flätor och tofflor, rättfram, glad och sjungande!... Mina konstiga krumelurer förstod han sig inte på. Men sen....han hade ju en dotter till och hon var allt det som han önskat sig. Så allt var bra iallafall. Och jag är glad att kunna säga att min far var en bra karl. Japp....och så la han in en pris snus igen och han tyckte om att bege sig ut i skogen, precis som jag. Det var han som tog mig med när jag var liten förståss. Härliga minnen...och så...när det började bli mörkt och vi gick hemåt....vilken känsla att se de tända ljusen i fönsterna därhemma, alldeles runt skogsknuten. Och ibland hade vi svamp med oss hem i korgen. Då satt vi vid köksbordet och rensade och finns det något godare än stekta kantareller?  
"När jag var tio år....bom falleri bom fallera ...då jag till skoooolan går.....bom falleri och ra! One more time!...å sen..."När jag är tjugo år då jag till prästen går...bon faller bom fallera bom falleri o ra!!......denna slagdänga fortsätter tills man är hundra år. Kan undras om det är någon mer som kommer ihåg den? Jag satt på en sten ute i skogen för några dagar sedan och sjöng hela den långa ramsan av hjärtans lust och på så mycket göingska som jag bara kunde. Det var befriande och min åhörare tyckte att jag skulle ta den en gång till. He...inte ofta jag sjunger....Han måtte ha blivit mycket förvånad över plötsliga mitt sångutbrott. Men den där ramsan var nog den första sångtext jag lärde mig. Faktiskt. Snapphona som jag är. Denna gång.
Jo,minnen blandas med förr och nu och det där med att komma hem är något riktigt fint. Man kan hitta hem på många sätt. Både inom sig och sen då när man går barfota hemåt med en korg kantareller i handen och sen kan man bygga sig ett eget bo och kan man sedan också känna sig hemma där så är det just a wunderful feeeeling! Så många gånger har jag flyttat, alltid letat nya platser och nu kan jag säja att jag börjar känna mig hemma här uppe bland kajorna också. Fast det tog sin tid, den här gången.

                                                                                                               
                         Sen har jag börjat förstå att det enda riktiga hem vi har är det vi bär inom oss. Och det är en befriande tanke.

Men jag köpte iallafall nya kaffekoppar idag. Alla i olika färg och form. Så snart kan jag bjuda folk på kaffe här med. Alla de andra kopparna försvann i flytten. Men det ju är sånt som händer. Och sen angående det här med café som fanns ett sådant i byn också och jag var tonåring och vild och galen. Mitt i smällkalla vintern gick vi hela vägen dit i klädda kortkorta kjolar och nylonstrumporna frös nästan fast på benen. Men det var hemskt roligt och fnissandet värmde väl en del. Jukeboxen väntade på oss, där i hörnet och det var Rolling Stones , Beatles och en låt......svenskt band.....kommer inte ihåg just nu...."sleep little girl....hör jag inom mig......och "raindrops keeps falling.."......................och jag vet, det var hundratals men jag minns dom inte just nu. Men jag minns hur spännande det var och killarna hade mopeder. Wow! De där gamla killarna hade ju bilar förståss. Artonåringarna. Ibland fick vi åka uppe på motorhuven. När det var sommar och de lovade att köra sakta. Men det gällde att hålla balansen. Sommarvinden kramade oss och från de öppna bilrutorna hördes den uppskruvade musiken. 
Jo, minnen är bra. De ska vi vara rädda om.  De svåra minnena också. Att lära oss hantera dem...och att lära sig Livets stora gåta...att Älska, Glömma och Förlåta. Det står i min poesibok. Kanske har jag slutligen begripit djupet i de orden nu. Men det tog sin tid, det med.

                                                                                                                 
 Men låt oss titta på stjärnorna. Låt oss hoppas och tro. De där orden som han, Oscar Wilde skrev ned har alltid varit en av de ordspråk som jag haft med mig i livet. Redan innan jag sedan läste dem i en bok nångång. När jag var liten brukade jag säja att; jag kommer från stjärnorna! Var jag nu fick det ifrån. För jag var bara liten och ingen hade pratat med mig om sånt. Men jag tror nog så lite än idag. Och jag tycker det är en vacker tanke.Och innehåller en djup förståelse om detta att komma hem. 

Tänk, att det är höst nu! Det finns väl inga dåliga årstider egentligen och jag tror jag uppskattar varje skiftning som året ger. Fast....jag tror nästan att jag tycker mest om hösten.  Det är något med de där gyllene färgerna och vinden och så doften som bara hösten har. Man kan nästan bli hög av höstens förfallna gamla trädgårdar. Regndränkta nedfallna löv och löv som lyser som honung i solen. Trädens stolta uppvisningar av glödande eld, kärleksäpplen och eldsdroppar i grenarna. Kråkor som kraxar  en dimmig eftermiddag vid en kvarglömd lyktstolpe, lukten av svampmarker och granars dova viskningar när det går mot kväll. Man ska vandra när det är höst. Man ska känna sig i frid och ro och andas i den friska luften. Och jag ska ha gummistövlar och min svarta regncape och ta många foto på höstens alla uttryck. Jag hoppas på en lycklig höst och en skapande sådan och allt vad man mer kan önska sig. Sen skulle det bara finnas ett riktigt Café också, där på hörnet. Fast jag kanske hittar ett. Vem vet?

Jaha. Så blev man avbruten mitt i skrivandet. Men....det finns väl inga regler för hur man behandlar sin blogg, tror jag väl..så då kan man ju fortsätta där man kom av sig. Så det gör jag väl då.


En dag senare:
Jo,inte är det så roligt att bli störd mitt bland minnen och skriverier så där men inte så lätt att fortsätta om det man skrev om heller. Att vandra in bland minnena är ju alltid en stig man först måste hitta och sedan varsamt följa bland alla vändningar,stilla bäckar och violer, förgätmigej, maskrosor och änglavingar som blandas med uggletjuten och tidlösheten i den tid som var. Men då är det lättare att helt enkelt promenera rakt in i hösten som ju nästan är här! Så det gjorde jag och på den vägen är det. Man knackade på hos trollen igen och det var den underbaraste vind ute den eftermiddagen igår, den som för med sig dofter som just nästan på gör en hög på skogsdofter och den väntande hösten, där i trädgrenarna. Och jag klättrade upp på berget bara för att jag brann av längtan att få se så där långt bort och sen kanske ett oförsiktigt troll med nånstans. Kanske en nyfiken trollunge som undrade vad jag var för slags varelse. Måhända vi är vi släkt nånstans i måntrådarna, kanske han skulle ha undrat.

                                                                       i allafall var  utsikten lika förtrollande som vanligt 
                                                                                                        
 Man blir betagen av skogar och allt det sköna vi har, här på Jorden. Så jag förlorade mig i fjärran en stund, häruppe i tystnaden och  högtidligheten innan jag började den där klättringen ned igen .

                                                              
                                                                                som man kan se så är skogarna förtrollade här

                                                                                                                                            
                                                                   så då är det bra att ha något att hålla sig i


Sen gjorde jag upp en eld
                                                                                                         
                                                                                                           
                                                                                                   
 Och fotografen tog bilder av hjärtans lust men innan elden tagit sig så föll regnet ned över oss och över de pyrande glöder som just börjat få fart.   Ja, det är troll i den skogen, det sa jag ju.                                                                                                          
 

Ock så, med dessa ord så får det vara bra med skriverierna för denna gång. Och nu doppar jag då fjäderpennan i bläckhornet en sista gång för att härmed sätta punkt.


                                                           
                                                                                                          
Det är omöjligt! sa Tvivlet
Det är farligt! sa Rädslan
Det är onödigt! sa Förnuftet
Pröva ändå... viskade Hjärtat

                                                                                                         


                                                                                                    .                                                                                             

7 kommentarer:

Wilda Och Marie sa...

Åh, alla dessa härliga minnen ♥ så roligt att läsa om...En del har jag hört förut men som fallit i glömska...Börjar önska att det fanns "etiketter" så man en dag kan hitta tillbaks :)
Kram syster ♥

Living Soul sa...

Käraste! Då kan jag berätta att om Du fattar tag i pennan och sedan bara blundar ett ögonblick så kommer de alla. Etiketterna.Och du hittar både fram och tillbaka.
Lillasyster. Mitt hjärta har du ;)

The Free Spirit sa...

Som vanligt är det inte oväntat att fröken fortsätter med sina härliga texter och foton. Ochvisst är det sorgligt att så mycket av den social och kulturella platser och människor bakom den har försvunnit i intet. Jag är så emot alla dessa tekniska och datoriserande maskiner har tagit slutpå allt detta vackra ochfina tälle bort för evigt. Bara detta med café som idag har ingen hjärta eller själ och människorna som jobbar knappt visa glädja eller intresse för sina kunder.

Wilda Och Marie sa...

Och när man då är på en ny dag så vore det ju ändå lite bra att börja med en ny dag, en ny blogg...så en sån som jag inte missar de vidunderliga trollskogarna... Kram :)

ulla sa...

Minnen och alla dessa minnen ,härlig läsning om snus,och att låta tankarna flyga än hit än dit ..
härliga bilder,ut över landskapet,och djupt inne skogen fanns det ett skogsrå.. ser jag ..

fortsätt skriva..
kram

Erik Rodenborg sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Erik Rodenborg sa...

"När jag var tio år....bom falleri bom fallera ...då jag till skoooolan går.....bom falleri och ra! One more time!...å sen..."När jag är tjugo år då jag till prästen går...bon faller bom fallera bom falleri o ra!!......denna slagdänga fortsätter tills man är hundra år. Kan undras om det är någon mer som kommer ihåg den?"

Ja, jag minns den. Men i den version jag hörde fanns det en extravers."När jag blir tusen år... då jag som spöke går". Jag minns att jag gillade extraversen som barn, det skulle ha varit så trist om det slutade med graven vid hundra, och det verkade häftigt att vara spöke.

Det var en gång....

En sanning