Fjäderpennan

söndag 28 augusti 2011

Så...då hämtar jag väl mitt pappersark och fattar tag i pennan...igen



När det börjar bli höst och regnet trummar på fönsterrutorna då tänker jag på min katt. Han brukade alltid vilja komma in då och jag torkade våta tassar och svepte in hela han i en torr handduk. Han njöt av uppmärksamheten och jag var så lycklig över att han hade det så bra. Han var en ganska så egensinnig herre vad det gällde maten. Redan som liten unge vägrade han att ta efter sin mamma och äta kattmat. Han satt bara bredvid och tittade på medan hon åt. Han var stor nog att börja äta själv och det var han tvungen till för en dag reste sig mamman bara upp från golvet medan han låg där vid hennes mage och hade det så gott. Hon hade från den ena sekunden till den andra fått nog av att vara mamma,tycktes det.Så hon bara reste sig upp, fräste ilsket åt honom och gick därifrån utan en blick på sin lille olycklige. Så kan en kattmamma också vara och den här kattan var faktiskt en liten bitsch. Det kan väl katter också få vara då och då och jag tror hon hade fått gå i en hård skola som livet på något sätt hade utstakat för henne. Hennes husse var ingen kattälskare och hon hade fått klara sig bäst hon ville många gånger. Kanske var det så att hon hade fått  lära sig att man måste säga ifrån när man tycker saker och ting räcker. Så det gjorde hon. Lilla ilskna Missan. Jag hörde att hon försvunnit från gården efter alla dessa år. Hennes husse berättade det för mig i telefonen för bara en tid sedan. Han verkade inte bry sig nu heller. Ändå hade de levt ihop,så att säga i minst tio år. Hon var en överlevare och en riktig kämpe. Men nu är hon borta, sa han. "Det är väl nån som har skjutit henne", sa han. Jaha. Och ändå...han är ingen elak människa. Men det är en väldigt konstig inställning som många har till sina djur, får jag säga.
Det här fotot vill jag visa för jag var så stolt en gång eftersom jag hade vunnit ett pris i en tävling. Det handlade om en fototävling alltså och det gick ut på att visa Katten i katten. Och det tycker väl jag också att Eliott uppvisar i denna bild. Och precis så såg han ut då på höstarna när det regnade och blåste i höstkvällen och han kom hem för att bara relaxa....som just bara en katt verkligen kan!
Hm.....sen angående det där med hans kräsenhet vad det gällde maten så svalt han hellre som liten än åt kattmat. Slutligen försökte jag locka med en liten ostbit och han fräste av upphetsning, fångade den mellan tassarna som om den vore ett vilddjur och morrade åt mig mellan de ivriga tuggorna. Så det fick bli ost,leverpastej..etc...tills han blev lite för stor för dessa grandiosa inköp av läckerheter. Då blev det ishavslax istället. När jag kokade lax så kände han lukten ända ut på gården och kom springande upp i trappan. Satt sedan där på köksgolvet och väntade otåligt. Det tog ju sin tid att koka, rensa och låta svalna. Men han älskade det och sen den där kattmjölken med kattmynta i. Vitaminer tyckte han om och ibland åt han iallafall lite av det torrfoder som alltid stod framme. Hm....slutligen, efter några år...så lärde han sig att äta det mycket nyttigare torrfodret som katter ska ha. 
Jag saknar honom. När man skriver och minns. Då vet man. Att man saknar. Det känns som om han sitter vid mina fötter och funderar på att hoppa upp i mitt knä.

     
 För mig är den här bilden både som en hyllning till sommaren, den annalkande hösten och som ett slags avsked till  den tid som jag bodde där i huset med min katt. Det är väl så härligt att gå barfota i gräset, att ha skogen alldeles inpå och känna naturen så nära. Precis så som man hade det som barn.  Men allt är i ständig förändring, det har man väl fått känna på. Det där med tid är ett förunderligt spektakel. Men det är ju minnena som skapar vår tidskänsla. Utan minnen fanns ju ingen tid. Då levde vi kanske i ett evigt nu?  Men förändring är världens existens,läste jag och kaos är en del av det stora och jag undrar om en fjärilsvinge här verkligen kan orsaka tornados på andra sidan klotet? Det där med fjärilseffekten tycker jag är en vacker teori. Stor, lite skrämmande men otroligt vacker i den tanken att allt är sammanbundet och att vi är alla ett. Tänk,att vi bär mönster och magiska tecken på oss, i oss som är universums egna avtryck och att vi alla levande själar här på denna jord är Ett och att naturen är besjälad och vi kan kontakta ett träd om vi så vill. Ibland Känner man det. Det gäller bara att ha alla kanaler öppna och ge och kunna ta emot.
 Det fanns en berättelse på nätet för några dagar sedan om en björnhona i Kina. De plågar dessa fångna björnar livet ut och det är så grymt att jag vill inte gå in på allt vad det är dessa björnar får stå ut med. Men så läste jag hur en björnhona tog sig fri då hon hörde sin unges förtvivlade ångestfulla skrik då de började förbereda den för ett nytt livslångt lidande.  Hon rusade dit, tog livet av ungen och tog sedan sitt eget liv genom att rusa rakt in i en betongvägg, gång på gång. Den lilla historien säger mig återigen  att vi människor måste börja tänka i nya banor. Djuren har en klokhet och ett känsloliv, precis som vi. Det är konstigt att människan inte förstått detta förr än nu. En del av oss iallafall. Är det inte äntligen dags att börja tänka om? 
Och allt börjar inne i ditt eget hjärta. Det räcker inte med alla dessa underbara människor som samlas och protesterar. Vi. Vi, alla alla vi...måste också börja tänka om.  
                                                                    Och allt börjar inne i var och ens hjärta.     

                                                                                                             
Den här skylten har nog Moder Jord  designat, tror jag, iallafall har hon nog haft ett finger med i spelet. Vi har bara en väg att gå om vi vill bo kvar på denna vackra blå pärla här ute i det stora Universum. Det är vad jag tänker och tror. Vad tänker ni?  


                                                                                                            

                                                              Förändring har många ansikten. Här är några av dem.

    
 Ja, nu vill jag ju inte säja att jag tror vår Moder Jord är så förtjust i detta gamla skrälle heller men jag fuskar väl lite.......för jag ser faktiskt poesi i detta förfallna bortglömda vrak. Detta är förändringens ansikte ute på en gård som jag blev väl bekant med. Bilskrotare,handlare och bilmekare har väl sådana stående lite varstans och så var det även här. Jag fotograferade dem alla men de flesta är på skiva och klockan är mycket. Mossan säger väl ändå en hel del. Man kan se lite vad man vill i bilden. Moder Jord tar över.....suddar ut det som var skapat av mänsklig hand.... och poesin i en gammal bortglömd trotjänare kanske. Det är fult, det är vackert. Det är slarvigt, kallt och eländigt. Det berättar också en historia. Någon har haft en vision, en tanke, en vilja och någon har gett upp och glömt bort. Det är bra att kunna se skönhet där man först inte ser annat än en gammal skrothög. Tror jag. Sådan är jag, men det säjs ju att jag är lite udda.  
                        
                                                                                                                   
 Det är så mycket man går och tänker på och det var så mycket jag ville skriva om. Men klockan slår och jag blåser ut ljuset, samlar ihop mina kjolar och gör mig så iordning inför nattens läkande sömn och så vandrar jag väl in i drömtid en stund.

                                                                           
                                                                                      och allt börjar inne i hjärtat mitt
                                       
                                                                                                      och ditt             











        
                                                                                                                                                    

4 kommentarer:

ulla sa...

ja djuren är de mest trogna,och de mest kärleksfulla varelser jag känner på denna jorden .Kärleken från ett djur är äkta. Minnen är ett sätt att ta tillvara på de små guldkorn vi får genom våra liv,att kunna minnas,och "le" och ta ett steg ytterligare..
<3

Kyllikki sa...

Jag håller med Ulla!Jag blir alldeles förtvivlad när jag har tittat på hemskheter på nätet som människor gör mot sina djur.Ser jag någon misshandla sin hund så säger jag till och det är inte populärt!
Du skriver så vackert och levande!
Mvh f.Kyllikki

The Free Spirit sa...

Elliot var ett underhållande och speciell katt somkände så mycket trygghet från dig som gav allt för att han skulle få leva i frihet och dörren var alltid öppet för honom. Jag har aldrig träffat någon som har brytt sig för djur som du faktiskt. Du är en underbar och härlig djurvän, medmänniska som är lika sårbar som de du älska ratt hjälpa eller ge stöd till. Du skriver alltid med en fantastiska inspiration i det du vill få fran i tal, skrift och färg. Stolt över dig alltid min kära kvinna.

Living Soul sa...

Ja,välsignade är de, djuren vi har runt om oss. Den vänskap de ger är så sann, som du säjer.Och jag har just läst lite till om alla dina minnen och jag blev verkligen berörd. Tack Ulla. Och tack för att du delar med dig så.


Kyllikki, tack så hemskt mycket för din kommentar och så roligt att du har hittat hit till mig. Ja,det är fruktansvärt, så som en del behandlar våra vänner djuren.
Välkommen tillbaka;)


Och jag är stolt över dig med,Joseph som kämpar så för det goda i världen. *hjärta*

Det var en gång....

En sanning