Fjäderpennan

lördag 20 augusti 2011

barn i utmarkerna, gränsland och att vandra i skönhet


Det här kortet köpte jag en gång i Paris och jag tycker det passar bra en kväll som denna. Påminner mig också om den underbara musicalen Cats som jag såg i Hamburg. Men det har jag visst berättat nån gång, har jag för mig. Men det är en så vacker föreställning och man kunde hur lätt som helst leva sig in i hur det skulle vara att leva som en katt. En herrelös katt i staden. Att sitta så där på ett hustak och se ut över sitt revir med sina  kattvänner runt om sig. Gamla fiskkonservburkar, rostiga men väl renslickade ligger lite varstans och soptunnor,mögliga mjölkkartonger,ditslängda repbitar,gamla grejor...allt som kunde tänkas finnas på en bakgård i en storstad..som kanske just Paris.Åh,det är en makalös föreställning!  Den uttröttade,slitna kattmadamen som sjunger memory fick mig att gråta floder och så...än idag. Gamle Gus var också en favorit. Åh, de var många....och så olika personligheter som ju just katter är. Ibland när jag tänker och saknar min bortsprungna eller förlorade katt så önskar jag att Cats är på riktigt och att han får vara med dem alla där nu. En värld av katter och för katter. 
Jo, det är ju det här liksom smygande mörkret som redan har börjat omge oss som återigen får mig att minnas tillbaka på tider som var. Kanske går jag i barndom,tänkte jag lite förskräckt...men sen...att gå i barndom.. det måste vara något vackert. Att vandra i skönhet, säger man ju. Att vandra i barndom är också en vacker tanke. Att vandra med skönhet i barndomstid mitt i det levande nuet...det måste bara vara något värdefullt. Så jag låter väl några minnen få komma till tals igen och så får man väl se vad det blir sen. För det mesta har jag ingen aning om vad jag ska skriva om men jag har något som kallas för inspiration. Och det brukar räcka en bit på vägen. Föresten är det samma grej när man målar, för mig. Förutom att jag ibland brukat få en bild ovan ifrån nånstans,kändes det och sen var det bara att låta färgerna flöda. Så klart hoppas jag innerligt att mitt skrivande ska leda mig rätt igen. För jag känner mig ensam och vilsen utan.  
Ja, där tog jag några djupa andetag och bara böjer mitt hvud och sänder en stilla bön. 

Men visst minns man väl då..när man var barn och man satt uppe på rummet och berättade spökhistorier för varandra! Det har vi väl alla gjort och så rädd man var och....så tydliga alla ljud plötsligt blev! Man satt som på nålar och just sådana kvällar som denna då augustimånen skymdes av regntunga moln och skogens trollska sus hördes från det halvöppna fönstret! Hur jag än försöker så kommer jag inte för mitt liv ihåg vad det var för slags spökhistorier men jag antar att de nog inte var så skrämmiga om man hörde dem idag. Men då! Man såg på kompisens uppspärrade ögon och det rädda lilla ansiktet med de där bleka kinderna och de spända dragen...och blev ännu räddare. Hon också så klart. Man fnissade uppspelt men hoppade till för minsta lilla knäpp. "Hörde du"? ........och så tystnaden... och man visste inte om eller vad man hört eller inte. Hemskt var det iallafall. Jättehemskt! 
Man kunde bli uppskrämd mitt på ljusa dagen också föresten. För om man är två tjejer med fantasi så kan man få för sig allt möjligt men den där gången, när vi gått skogsrundan och just kom ut på vägen igen och en stor bil....det var en grå mercedes!...ja...och jo, den stannade och en man hoppade ut ur bilen och började gå upp mot oss där vi stod på skogsvägen och vi tittade på varandra och sa.."han kommer hit!"...och vi tyckte att det var bäst att gå samma väg tillbaka som vi just kommit ifrån....och det gjorde vi. Men han kom efter oss. Han började springa! Och det gjorde vi också. Vi flög fram över stock och sten och vi hörde hans fotsteg efter oss och vi sprang för livet! Han kommer, han kommer!......och hjärtat slog som en vettskrämd fågelunge och man tyckte att de tunga fotstegen kom närmare och närmare.
Vi sprang vilt genom skogen och hade en farlig gubbe efter oss! Närmare och närmare kom han och närmare och närmare huset kom vi och snart var vi hemma.....alldeles nästan. Och då först vågade vi stanna till och se oss om. Det var stilla, öde och helt lugnt.Gubben hade gått upp i rök! Var det inbillning alltihop eller hade mannen velat oss något...kanske fråga om vägen bara. Men han sprang ju efter oss! Fast sen kommer ju frågan....gjorde han det.Verkligen? Visst kan fantasin spela många spratt, det vet man ju. Men än i denna dag minns jag de där fotstegen. Eller kan man bli så uppjagad att man faktiskt inbillar sig och hör fotsteg som inte finns?  Framförallt om man bara är en unge med fantasi i överflöd. Men ärligt talat så vet jag inte riktigt hur det var med den här jagande mannen än i denna dag. Men rädda blev vi...och spännande blev det också. Efteråt.

                                                                                                            
 Man kan bli uppskrämd i vuxen ålder också. Ibland har det varit nästan på fåniga saker, som den natten jag vaknade och tittade ut och såg ett mycket underligt ljus blinka på den dimmiga natthimlen. Jag tittade länge på det där ljuset och blev alltmer övertygad om att det var nån slags farkost på himlen just där borta vid träden och gatlyktorna. För ljuset blinkade hela tiden och jag satt där länge och tittade på det där okända. Och allt ensammare kände jag mig. Man har ju läst böcker om UFO och så där  och i den ensamma natten undrade jag om de såg mig också. Tänk om.....tänk om.....hemska tanke. Men för att göra historien kort så kom jag slutligen på att det var så här att det blåste lite den natten och att det var en närapå osynlig gren bland dimmorna som vajade fram och tillbaka över en av gatlyktorna! 
Det var alltså ingen okänd farkost på himlen,nä. Det var bara en gren i en dimmig och lite blåsig natt och så en gatlykta....som jag inte såg. Bara det där återkommande blinkande ljuset. Dum kände jag mig verkligen men mycket lättad.  Belåten försvann jag under täckena igen och sen sov vi tills det blev morgon.  
En annan natt, i ett annat hus några år senare vaknade jag av de mest underliga ljud. Det kom från nedanvåningen och det var höga påträngande ljud och det lät som om det var ett stort djur som försökte ta sig in i huset. Ett krafsande var det, ett grävande  och envisa försök var det och jag vågade faktiskt inte ens gå ned för att titta efter. I trappan stod jag och såg ut över hall och kök men det var ingen där. Fast den gången var det faktiskt någon som försökte ta sig in och hälsa på mig. Antingen var det en jättestor råtta eller en grävling....eller...något ännu störe djur.  Dagen efter såg jag nämligen fotspår och hur denne nattlige besökare hade grävt mot huset. Det var väl inte så farligt men när det är mitt i natten så kan man faktiskt bli lite rädd. Men besökaren kom inte tillbaka och jag lät allt vara som det var. Vem vet, vi hade kanske kunnat bli vänner?

Men ibland händer saker man inte riktigt förstår. Som den gången jag hade skaffat en slags Walkie Taki telefonmaskin....Vad det nu heter. Den fungerade iallafall som så att man kunde prata med varandra från det ena huset till det andra. Och det var så att jag hade min ataljé i det lilla huset på gården men min lille tyckte om att leka inne på sitt rum. Därför inhandlades denna telefonkontakt mellan husen. Den fungerade bra och om det var något vi behövde ha sagt så måste ingen av oss springa mellan husen. Bara trycka på pratknappen och man kunde klara av små plötsligt uppkomna problem eller småfrågor via de här apparaterna. En dag skulle sonen gå över till våra grannar. De hade flera barn och bodde bara tvärsöver gatan. De var bästa kompisar och jag följde honom dit. Hemkommen igen så låste jag alla dörrar inne i boningshuset och gick sedan tillbaka ut i min ataljé. Efter någon timme eller så så sprakade det till i telefonen. Ja?...svarade jag. Är det du.....undrade jag och sa hans namn. Det knastrade och var tyst. Så ringde det igen. Ja?....hallå, jag är här!...och sa hans namn igen. Det knastrade lite men sedan kom det:  "Mamma!" ....och det var han och jag minns exakt tonfallet också. För det var just det tonfall som betyder ungefär..."men var ÄR du då?... men så var det helt tyst igen.  Jag stod förbryllad och förstod inte riktigt. Dörren var ju låst. Så jag gick in, låste upp....kollade alla dörrar....alla var fortfarande låsta. Så ringde jag till grannen. Jooo...han sitter här och tittar på TV, sa de. Nej, de har inte varit ute heller. De har varit här hela tiden. 
Faktiskt så tyckte jag att det där var obehagligt. Och  telefonsaken användes inte igen. Ibland kan man faktiskt undra över saker och ting. 

Medan man nu sitter här och minns underligheter så kommer jag att tänka på min syster. Hon som aldrig någonsin intresserat sig för underligheter av vad slag det är vara månde....en mycket praktisk och jordnära kvinna är hon. Men det var så att en av deras grannar hade gått bort. En gammal dam som hade brukat komma och hälsa på då och då. Bara för att sitta ner och dricka en kopp och umgås en stund och prata lite om ditt och datt. Jag kallar henne för Matilda. En dag tittade min syster ut genom fönstret och såg att Matilda just var på väg hem till dem. Hon tänker inte...bara meddelar sin man att nu så får vi besök. Det är Matilda. Sätt på kaffet.
..............................men..................hon har ju gått bort. Men? ......Ah!, jag såg väl fel då!, sa min syster. Men till och med hon tyckte det var högst underligt faktiskt.
En annan gång var hon hos en healer. Hon hade inte mycket till övers för sådana heller faktiskt men hon hade lite problem med blodcirkulationen i fötterna framförallt. Förvånad berättade hon att hon blivit hjälpt och hon hade fått några tider till för behandling. Men hon tyckte det var lite konstigt med en sak och det var att medan hon låg där på britsen så stod healern ända långt borta vid dörren. Och det var inte det konstigaste, sa hon för det var att trots att hon varje gång bestämt sig för att den här gången ska jag vända mig om så jag kan se på honom...så kunde hon inte det. Medan man får en sådan behandling "vill" man på något sätt inte vända sig om. Det är som en spärr. Jag har också varit på sådana besök fast det var hos en annan healer. Han sa alltid..."det är inte jag som gör jobbet. Det är han där. Han pekade på en vacker plansch på väggen. Och det var Jesus på bilden. Och det kändes rätt.                                                                                                         

Nu minns jag en liten sak till....man minns mycket medan man skriver. Minnsann! Jo....det här hände faktiskt också  hos eller i samband med min syster. Jooo, det var så här att en av hennes grannar hade blivit av med en klocka. Man hade letat precis överallt. Under flera dagar letade man och slutligen fick någon idén att ta kontakt med ett mycket känt  medium som också hade en förmåga att hitta saker. Bland många andra gåvor som hon hade. Man kunde läsa om henne i veckotidningar också minns jag....men jag kan inte komma på hennes namn denna sena natt. Men i vilket fall så ringde man henne. Och efter en del funderande och inkännande så undrade hon om man hade tvättat i dagarna? För hon tyckte att man skulle se efter i tvättkorgen. Man tog det väl med en nypa salt men jo, tvättat hade man ju förståss. Så man sökte igenom tvättkorgen,men näää...ingen klocka där. Fast nästa dag kom man på att grannarna hade bytt tvättkorgar med varandra av någon anledning..... så......i den tvättkorg som det var meningen att man skulle leta i....där låg klockan. Sådant blir man glad av att höra, tycker jag.  

Hm...man minns mer och mer små förunderligheter denna natt men jag tänkte avsluta med en liten historia som hände för några år sedan. Det var en underbar sommardag och vi besökte den gamla snapphanegården uppe i Sibbhult. Picknickkorgen var med och fåglarna sjöng och det var så vackert överallt. Grönskande träd, fågelsången och vilda blommor överallt. Vi slog oss ned på trappen utanför gården och fikade och kameran hade vi med, så klart. Många fina foto blev tagna men tyvärr var dörren in till gården stängd. Istället tog vi en bild in genom fönsterna.

                                                                                           här är  detta fotografi

       
 Ser ni mannen längt därinne till vänster? Vid lampan sitter han och det finns något litet ljus just intill honom. Vem kan detta vara, månne?  Sedan är det så att det finns inga fönster på baksidan av huset. Uthusfönsterna bakom fotografen kan det inte heller vara för de ser inte ut så.  Men det gamla trägolvet inne i rummet är med och speglingen av fotografens arm och kameran i fönsterna som han står framför. Men visst ser det ut som om det är någon som sitter tyst och stilla därinne? Undrade han lika mycket vilka vi var månntro?    

Det finns mycket mellan himmel och jord. Och jag har mer att berätta, kom jag på. En annan kväll.    

                                                                                      

                                                               

                                                              Nu säger jag adjö för denna gång och önskar alla en God Morgondag!












                        Mio (Wildas liv och lustar) vill vinna ett halsband och i denna fina och välbesökta blogg finns en pågående tävling. 

                                        http://kennelblagul.blogspot.com/2011/07/vinn-ett-egendesignat-halsband.html

















                                                                                                                                                                            

11 kommentarer:

Wilda Och Marie sa...

Ja, den där bilden är ju väldigt märklig..hur kan den ha blivit så :)man ser ju tydligt att det sitter ngn där, framåtböjd, med ett litet ljus vis sidan :)
Minns en bild som jag tog i venedig..Man ser någon i ett fönster och när jag zoomade in så var det ett väldigt groteskt ansikte..
Man vet inte om det är fantasin som far iväg med en..eller...eller..??
Kram ♥

Living Soul sa...

ja,visst är det underligt. Satt han därinne hela tiden...och hur många århundranden är då det? Vore spännande att få veta vem gestalten i Venedig var också...iii..lite kusligt.Fantasi kan väl hitta på mycket men inte skapa gubbar på foto väl? :)

ulla sa...

Vilken bild !!!! Katten ser ser nog någon komma,tror jag den kurar lite med ryggen .. Katter är fantstiska djur hade själv en katt som hette Misan,och hon blev tretton år. kanske jag kan skriva några rader om henne..
tack för denna stunden...

Maria sa...

Tack för att du delar med dig av ditt liv! <3 Jag känner igen mig i det du beskriver med ditt skrivande; att jag känner mig ensam och vilsen utan det...
Fantastisk bild den där med fönstren... Jag jobbar bl.a som healer och tänkte jag skulle titta närmare på den vid tillfälle och se vad jag kan "hitta".
Kram Maria

Living Soul sa...

Ja,Ulla,visst är väl katter vackra varelser! Alla djur har sin skönhet,brukar jag tänka och den bäste vännen är den man fått innerlighet med.Är det inte så?

Maria,det lyste till i mitt hjärta av dina ord om att känna igen.Tack för det.Och jag vore väldigt tacksam om du kunde känna in bilden av mannen därinne i rummet. Det finns ju så mycket...mellan himmel och jord.

*kramar tillbaks*

Maria sa...

Hej igen! :)
Nu har jag "känt in" bilden i fönstret... Jag får namnet Bengt och troligen 70 år eller däromkring. Han bär på en stor och övermäktig sorg och menar att "huset är allt jag har kvar". Han vill bli lämnad ifred.
Han visar mig även vatten, kan vara ett vattendrag eller myrmark, vilket kan vara kopplat till tidigare arbete eller en olycksplats, det kan även vara både och...
Mer vill han inte medverka till...men jag hoppas det bringar lite klarhet i bilden.
Varm kram/Maria

Living Soul sa...

Ja,man fick nya perspektiv och sänder dig tacksamma tankar.Bengt,Benkt,"svensk form av det latinska Benedictus som betyder "den välsignade"...namn från 1300talet...ja,man tänker ju så klart på snapphanarna som en gång hade Sporrakulla som hemvist.
Så mycket sorg.Har svårt att greppa faktum att han inte "går vidare".Tragiskt.Har hört att mycket hände på gården under snapphanetid. Det kan finnas myrmark o vattendrag i närheten i skogarna runt om.Tack Maria!

****Stort Hjärta *****

Wilda Och Marie sa...

Det här är ju verkligen intressant..
Nu fungerar det ju säkerligen inte så, men hade varit intressant om du åkte dit och tog några foton till :)

Härligt Maria ♥

Lillith...Ann Jönsson är väldigt kunnig om snapphanarna och snapphonorna med för den delen..
Älskar hennes föreläsningar :)
http://www.naturhalsan.se/

Till sist en fråga..
Vad har hänt med vargarnas vän..??
Sidan varit borta en tid nu... :(

Kram ♥

Living Soul sa...

ja,vi har pratat om det.Ann är helt underbar,ja.Har kommit ut med en ny bok som jag vill läsa.Ja,en gång var vi på föreläsning tillsammans,du minns?
....har undrat samma sak. Får fråga.
*kram*

Wilda Och Marie sa...

Jo visst minns jag det...Jag var hos henne för ngt år sen...Var med på en av hennes rundvandringar, i de djupa göingeskogarna med snapphanehistoria :)
...Ja fråga :) Synd den är borta :(

Living Soul sa...

Alltid lika roligt när du kommer o knackar på, René! Tack :)

Det var en gång....

En sanning