Fjäderpennan

tisdag 30 oktober 2012

det där med att komma hem

 
Natt och Månsken
 
och här sitter jag och tänker
för mig själv
om saker och ting
på jorden
så ock i himmelen
 
 
Ibland kan det kännas så här
då man är vilse
men ändå hittat hem
 


De där orden,som jag nyss sa kan kanske tyckas underliga och motsägelsefulla
men jag står för mitt ord. Att vara hemma kan betyda mer än bara det vi vant oss vid
att hemma ska vara. Men hemma kan vara att hitta hem i sig själv. Och ju mer jag under de sista åren har längat hem till det hem jag hade och desto mer jag minns alla mina flyttlass under åren så tänker jag nu, med bagaget i backspegeln,,,att det var ju så som jag redan visste.Men då  jag visste så var jag bara liten och hade inte hunnit dra iväg ut på vägarna. Men när jag var liten trodde jag att vår trädgård med de höga björkarna, som ståtligt vajade ljusgröna om våren var Allt som var. Det var en underbar känsla av trygghet och jag är så glad för min barnsliga tro.Men saken var ju den att jag var hemma i mig själv. Så enkelt och rakt.

Ofta händer det, då jag börjar skriva att jag nästan omedvetet kommer tillbaka till barndomen. Men jag tror på att skriva på känn. För det hjärtat säjer måste vara rätt.
På sommaren,då under de soliga morgnarna då man vaknade däruppe på sitt rum och allt var sol,både i hjärta och sinne,som man brukar säja så ..hur jag hoppade ur sängen...ett rätt långt hopp eftersom jag hade min bädd i en himmels säng och jag ville sova i den översta bädden.

Det fanns inget underbarare än att hitta mamma ute i trädgården, sittande under ett äppelträd, på en filt med kaffe och bullar.Det luktade kaffe redan då jag rusade förbi köket så jag visste med glädjen brusande i mitt blod att hon satt därute någonstans och antagligen under träden,lite i skuggan med benen och de nakna fötterna i den varma solen. Jag studsade fram över gräsen och fick saft,bullar och smörgåsar och om jag ville fick jag smaka en skvätt kaffe med mjölk i. Det var att vara hemma. Och jag älskade henne hur mycket som helst. Min mor.Min lilla mamma som var så snäll och klok.
Jag kallade henne för mojan. Men jag vet att hon kallat sin mor för mamma. Och jag tror att hon innerst inne hade velat att jag kallat henne för samma. Fast det sa hon aldrig.
Att sitta där i gräset,det gröna mjuka gräset med hela skogens sommarsus alldeles bakom oss det var att vara hemma, både i sig själv och på Jorden.

Vi har alla våra Öden. Jag tror att mitt varit att försöka lära mig att livet handlar om kommunikation. Det var en svår läxa för en som var och är så tystlåten som jag.
Men mitt i all den tystnaden har jag ändå fått orden med mig, då och då och försökt få andra att lyssna....inte på mig...men inåt i sig själva. Kanske var det min "låtsasvän" som inte alls var på låtsas egentligen,utan alldeles på riktigt fast jag inte begrep allt då... som hjälpte mig att öppna upp.

Men jag har inte lärt mig läxan än. Det är svårt. Men jag försöker verkligen.
Naturligtvis var det min mor som berättade för mig men då hade hon lämnat jordelivet. Livet handlar om kommunikation.sa hon. Och inte bara att vara social och utåtriktad...som jag ju inte är....men även att öppna upp portar som finns bortom det hem vi tror vi har här. 
Vi är mest hemma i oss själva. Det är det hem vi ska sköta om alldra mest. För att vara ett med universum är att bära en del av himlen med oss och allt är bra,allt är bra...och sen reser vi hem igen och lämnar vår jordiska klädnad kvar här hos Moder Jord.

Var var jag innan jag fanns? undrade jag mycket som barn. Hur kunde det kännas att inte finnas? Hur mycket jag än försökte kunde jag inte begripa hur man Inte kunde Känna då!??

Det blir nog bra,sa mor. Allting blir nog bra, ska du se. Och hon log stilla och sa att man måste se på det lilla i livet och ta tillvara allt gott i den vanliga vardagen. Som vildblommor, fågelkvitter eller en kopp kaffe. Men hon visste så mycket mer än hon ens kanske själv visste att hon visste. Jag tror det.

Och jag tror hon är med mig nu också. Hon ser mig och ler medan jag sitter här och skriver.
När jag började skriva blogg så tyckte jag att man måste veta vad man ska skriva om innan man börjar. Men det behöver man inte. Man öppnar upp så klart. Så kommer orden och man börjar gå längst de vägar som dyker upp.

   Fast jag hade en liten baktanke inatt. För jag ville skriva om spökerier.

Det finns ett litet fint hus som jag känner till väl. Jag tror jag var med vid själva inflyttningen om jag nu inte minns fel. Det är nu många år sedan men kvinnan som flyttade in bor kvar och trivs med sitt hem som hon har där.

Men den sista tiden har underliga saker börjat hända. De hör underliga ljud om nätterna. Dunsar,steg i trappan och ibland faller saker ned på golvet av sig själv.Allt från böcker till glas och annat smått och gott. Deras hundar blir oroliga och så skrämda ibland att de helst velat ligga tätt intill dem i sängen om de hade fått. De ligger alldeles nedanför på sköna madrasser så de har det bra ändå men de tar så illa vid sig av aktiviteten i huset att de söker skydd hos husse och matte.

Det har pågått en längre tid och liksom trappats upp allt mer. Kvinnan har sökt hjälp hos olika medier och det verkar som om hon nu fått både hjälp och ledning.

Det har visat sig att det antagligen handlar om en ung man som är där på grund av personliga intressen. Det är någon han vill hjälpa, verkar det som. Någon de känner väl.
Det här är en slags kommunikation. Någon som "valt" att stanna i mellanvärlden  behöver hjälp med just kommunikation. Då bör väl en människa som blivit välsignad med mediala förmågor tillkallas,tänker jag.

Detta är egentligen inte min berättelse. Känner att jag är ute på osäker mark och överlåter berättandet till kvinnan som är med om detta.

Men allt handlar ändå om att komma Hem. För de som valt att vänta med himlaljuset för kärleks skull, för de som vandrar längst gamla stigar de kände som barn och i ungdomen. Jag har sett någon mycket älskad vandra så. En gång. Han gick för sig själv där i skogen, vände sig om och såg på mig. Sedan fortsatte han nedåt längst den lilla skogsvägen. Jag visste att jag inte skulle gå fram eller gå efter. Det bara är så.
Och allt är lugnt. Han hade i hela sitt liv velat komma tillbaka hem, till det hem han hade i ungdomen mest. Hem till sitt gamla föräldrahem. Jag önskar att han hittat dit. Jag önskar att de han sökte var där och mötte honom. Det var det han önskat alldra mest.

Det finns många gåtfulla saker mellan himmel och jord. Och jag tycker inte om att kalla det för spökerier egentligen. Ett spöke är något vi lärt oss att vara rädda för. Något konstigt och onaturligt. Men en ande, en själ som vandrar och söker är mera förståeligt. Det är ju inte så konstigt eftersom detta med att lämna kroppen börjar bli allt mer vanligt förekommande. Eller det har blivit mer och mer känt att detta faktiskt finns. Nu önskar jag ofta att jag inte blivit så rädd då jag upplevde förstadiet till att kunna lämna kroppen. Om jag hade vågat hade jag fått veta så mycket mer.

Det börjar bli sent. Egentligen har jag mycket att göra imorgon. Egentligen borde jag måla för det är det jag bland annat är här för, tror jag. Men imorgon är det praktiska saker som jag måste få gjorda och jag glömde visst totalt bort tiden här. Klocktiden.Den inramade och inrutade tiden.

                                                       att komma hem


                                                       



Kvällsdaggigt gräs viskar
....om att jag är ett barn
med oändligheten i min
hand



Skymning vilar i väntan
grinden
gammal,rostig och öppen

Trädgården



den finns härinne
just den trädgård
just min trädgård
som jag saknat så

Har du väntat på mig?
Väntar du på mig?
Väntar du än?

Har du väntat i tusen år?

Inatt
ska stjärnorna tala
om
vad som längtan är
i vilket djup jag ska söka

Kvällsdaggigt gräs viskar om
att jag är ett barn
med oändligheten i min hand

darrande åldring på trötta
ben
en kvinna stolt mitt
på vägen

ett gråtande barn
på någons trapp

Vore jag allt
är jag allt det där
och
ska stjärnorna då
äntligen tala inatt?

Vad min altares trädgård
är grön
Jordens grönska
levande liv
så många blommor

Trädgård?
Väntar du än?






 

2 kommentarer:

Kyllikki sa...

Så vackert du skriver!

Playitagain Sam sa...

http://freespirit2000.blogspot.se/
love you

Det var en gång....

En sanning