Fjäderpennan

söndag 2 september 2012

Strange things och lite till


Om jag blundar riktigt hårt och tystnar riktigt mycket inne i mig. Då kan jag höra viskningar från förr....och  lyssna på den där urgamla sången från det vilda. Det gör jag varje gång jag vill skriva mina tankar på ett pappersark,som jag låtsas att detta är. Ett pappersark som man kan känna på med handen och en penna som man så håller i sin hand. Så börjar resan. Underligt nog så är det alltid skymning eller natt för jag hör ugglors hoande långt borta, skogens sus, det där tysta bruset av hemlighetsfull skog, alldeles i närheten. Det vitmålade fönstret står på glänt ut mot mörkren. Jag tror jag är barn igen. För kanske var det där mina första försök med papper och penna började. Andra gånger hamnar jag på min gamla kammare, i en annan tid. Men icke denna gång märkte jag genast då jag slöt mina ögon.
Så....med ugglors vingslag i natten och med barnet,den där lilla tjejen....hon håller mig i handen och visar vägen. Det är underligt men jag minns att jag en gång för länge sedan sa till mig själv att om jag blir stor så ska jag aldrig glömma den jag är nu.Som om jag visste att jag skulle komma att behöva mig.
Visst kan det låta som personlighetsklyvningar och andra invecklade benämningar men det är nog hur sant som helst och inga krusiduller alls egentligen.

Detta kommer mig också att tänka på en dröm jag som hade för rätt länge sedan nu.Det var året efter då min älskade mamma dog. Jag satt bredvid hennes säng den natten och det var bara hon och jag, hela dagen, natten och mer än halva nästa dag. Hon dog klockan tio minuter i två och då det var eftermiddag och det började sakta att mörkna. Det var min födelsedag och det var den tjugotredje december.
Stjärnorna tändes på himlen och jag stod tyst en stund och såg på dem.

Kanske ska jag skriva och berätta om hur det var och vad som hände....men inte ikväll.
Istället kom jag att minnas en dröm jag hade....kanske genom de tankar som sommarkvällen från barndomen förde med sig.
För, som sagt... jag drömde om henne och om mig och vi kom gående på den lilla grusvägen som förr fanns där utanför vår trädgård. Huset låg ganska högt på en backe med skogen bakom. Men vi gick där tillsammans och det vill säga att hon liksom var över och bakom mig så jag kände hennes närvaro alldeles intill.Själv höll jag på att lära min lilla dotter att gå.
Det var bara det att det var min mor som var dottern. Jag höll henne i händerna för att  hon inte skulle falla och hon var i ettårsåldern.
Men!,sa jag...jag kan väl inte lära min egen mor att gå?! Detta har du ju gjort för mig en gång! sa jag förvånat och aningen uppbragt,förbryllad och frågande.Och jag ser ned på min lilla dotter på samma gång som mor ser ned på mig.
Min mor var bakom mig, lite över mig och svarade med ett litet mjukt leende och pratade med vänlig men nu också lite förvånad röst.
"Ja..det är så konstigt alltihop! Men det går faktiskt,Li...det är faktiskt möjligt!" Och hon är både glad och förvånad hon också och vi går framåt på vägen,alla tre.
Och nu är mor min dotter medan jag på samma gång fortfarande är hennes.
"Ja,tänk Li..att det kan bli så här,säger mor medan vi sakta går vägen fram.Min lilla dotter skruttar fram längst vägen och vinden blir just så som den var då jag var liten och jag minns den tiden på samma gång som jag är i nuet och går vägen fram med min lilla dotter som är min mor medan mor följer oss och fortfarande är min kära mamma.
Både hon och jag var lika förvånade,men den lilla flickan ser framåt och håller mina händer hårt.Hon håller på att lära sig att gå.

Det är så att jag har drömt väldigt mycket i mitt liv. Jag var en sådan som alltid mindes mina drömmar och jag glömde dem faktiskt aldrig. Men jag förde också en dröm dagbok långt senare och det är jag glad för idag.

För några år sedan ville jag inte drömma mer eftersom jag hade börjat få plågsamma drömmar, drömmar som speglade min vardag som då var svår.Så jag bad dom sluta att komma.Nej!Jag vill inte drömma mer!!

Och så blev det. Nu försöker jag med böner och alla medel att få tillbaka drömmerierna och har kommit så långt att jag vet att jag drömt men inte om vad.Som moln skringras de,löses upp,försvinner....till min besvikelse.

Men jag kan berätta att jag hittat en vägledare,en mycket kunnig man som vet mycket om både denna vår reella värld och om de där andra världarna som de flesta av oss bara anar, om ens det.
Genom honom har jag fått råd hur man lär sig att styra sina drömmar, hur man tar kontakt med sin drömledare och likaså hur man går till väga om man vill lära sig att lämna sin kropp.

Detta med Out of body upplevde jag också under min barndom och sedan genom hela livet, fast bara de första stegen. Det där med att bli paralyserad,att inte kunna röra sig, alla de höga underliga ljuden.. Bruset av jordens alla röster på en och samma gång  och på jordens alla språk,orkestrar som dånade,många från olika håll....och sedan det där suget nedåt...som om någon ville dra med mig........någonstans....Det skrämde mig väldigt mycket. Helst i början men även sedan i vuxen ålder. Jag gjorde allt för att bryta förlamningen. Och det lyckades ju alltid till slut.

Vägledaren,den vise mannen,en schaman och medicinman är han och han visste genast vad det var frågan om och jag har ju läst böcker om detta så jag visste också men ville veta mer från någon som jag kan träffa, se och så möta hans blick, på riktigt och inte bara läsa böcker vars författare jag väl aldrig kommer att träffa.
Han har föresten bland de vackraste ögon jag sett. Själv reser han astralt sedan många många år tillbaka och han har också lärt sig att bl a minnas sina tidigare liv.

Jo, jag försöker. Första steget är så klart meditation.
Att utrycka sig är ett annat steg och jodå, jag har börjat.För jag älskar att skriva och jag har alltid älskat att måla likaså.

Någongång i våras började jag lite tafatt för det var också länge sedan nu.Men jag kände igen mig och vägen kändes också välbekant och här är den första målningen.


                                              Dröm Makaren heter den

                                       
Det var så väldigt länge sedan jag skrev något här i min blogg. Det är underligt att vissa saker och ting stannar upp medan andra dörrar öppnas. Jag har saknat att skriva här men det var som om dörren var stängd med både lås och bom.


                                                                                  Ibland
                                                                             när det gör ont
                                                                      och verklighetens hårda
                                                                                    spegel
                                                              balanserar på vardagens vassa kanter
                                                                                       då
                                                                       fyller jag min bägare med
                                                                           ord och sagostoff
                                                                       och lyssnar inte längre
                                                                                    på prat
                                                                   från folk med fyrkantiga skor.

                       

Livet är underligt och konstigt ibland och jag sitter på handlarens trapp, bafota,med min papperslapp                                                                                                                                       

       

Men jag minns mest de ljusa stunderna. För de är många och jag värnar om dem
så mycket jag kan. "Räkna de lyckliga stunderna blott...." Säkert var det min lilla mamma som brukade säja så en gång. Hon var så klok.Kanske hon är med mig ibland
fast jag egentligen önskar att hon funnit det som vi nu kallar One. Att vara Ett med Allt
måste vara det vackraste man kan tänka sig,föreställa sig.Att känna sig omgiven av ro,frid och kärlek och hur mycket ljus som helst. Detta vackra ord ONE känns ända in i själen och jag minns små korta ljusglimtar,sekundsnabba....då jag liksom fick en slags inblick av upplevelse av detta att vara ett med Allt. Det gav mig en sådan stark glädje och en trygghet likaså. Då jag sedan barn har trott på Gud, på alldeles mitt eget sätt, reflekterar jag lite över detta med One. Ingen talade om för mig hur jag skulle bete mig för att göra rätt i denna Gudstro eller närhet. Det var en alldeles naturlig sak för mig och i min värld fanns denna Närvaro överallt. Fast hos dem som pratade högst och strängast om denna tro, hos dem fann jag aldrig denna närvaro. Där fanns bara överhet,stora ord,kalla blickar och sen när jag blev äldre såg jag också att hos en del var det ganska tomt i blicken. Jag tyckte det var så underligt. Detta gäller väl bara några av de få jag mötte i skolan på den tiden,de skrämde mig faktiskt halvt från vettet. Fast jag hade en lärarinnna som gjorde mig glad. Hon brukade bli retad av de andra eleverna för hon var så snäll och hade tjocka strumpor och sen kanske lite underliga kläder.
Men hon var god som guld. Och hon såg mig!
Aldrig har jag tyckt så mycket om att gå i skolan som under de åren med henne. Plötsligt blev det roligt att gå dit och jag läste läxor och vågade svara också.Och jag skrev långa långa uppsatser och hon tyckte om dem. Och jag målade och ritade och log och kände mig trygg. Vad brydde jag mig om hennes strumpor och underliga kläder? Idag skulle vi säja att hon är nog aktivist,filosof eller konstnärinna med känningar åt det spirituella och hon köper säkert sina kläder på second hand. Jag tyckte mycket om henne.Synd att jag aldrig vågade säga det till henne...att jag tyckte om henne.Fast hon såg det nog ändå.Jag tror jag lyste de åren med henne.

Ja,för mig var naturen,skogen där jag bodde och så Närvaron det viktiga. Tror jag säger som John Lennon ; I believe in God and in Jesus....its only the translation that gone wrong.
Jesus var en stor healer,tror jag och jag tror han mediterade mycket och sökte saningen på sitt eget sätt. Och jag tror att Gud och One är ett och samma. Allt är så mycket större än vad vi kan föreställa oss.

Men även om Universum är oändligt och himlen Gudomlig och att vi alla kommer därifrån och en gång åter ska resa tillbaka hem så tror jag så klart att vi har en uppgift här på Jorden. Varför är vi annars här? Vi är själar som fått en kroppslig upplevelse och jag tror att livet är en resa, tillika en läxa och en chans att göra gott.
Kanske just detta att lära sig älska sina medmänniskor. Att din medmänniska är alla vi här på denna lilla planet,oavsett hudfärg,tro,religion eller andra annorlundigheter. Vi är människor bara, du och jag och han och hon och....Att respektera sina medmänniskor innebär ju då att inse att vi alla har samma värde. Alla.
Och att pengar är makt och att makt gör människor galna och resten vet vi ju alla.


Tänk om vi alla kunde engagera oss i vad som pågår i världen. Tänk om alla vanliga mäniskor ute i hus och gårdar började tänka.Gå samman och i samförstånd och vänskap, slå sig ned med ärliga ögon och samtala lugnt om vad som vi människor gör med vår Moder Jord. Att samlas, att känna trygg gemenskap och kämpa tillsammans för vår natur,för alla människor som har det svårt och inse att djuren inte alls är så olika oss. De har känslor på samma sätt som vi och de är inte dumma heller. De är rena själar och det vore galenskap att tro att de Inte har en själ! När man möter en hunds ögon ser man rakt in i den sannaste själ och då!.... gäller det väl alla djur!!!!?
Alltihop det där andra är påhitt från de människor som har makt och pengar och som bara vill ha mer och mer.
Därför är det lättare att säja att ett djur är ett något bara för att då slipper man ta ansvar för att detta djur,denna levande kännande varelse lider,känner och säkert tänker också.
Man måste inte tänka på samma sätt (logiskt,kallt) som vi för att kunna tänka och det behöver inte heller vara mindre värda tankar. Vi människor har istället mycket att lära av djuren.
Det finns en man jag respekterar mycket för hans tankar och värderingar och för allt han gör.Han heter Dr. steve Best.Och han finns på you tube.
David Icke är en annan klok man jag gärna lyssnar på. Någon som känner till honom...någon som hör mig,hallå?

Igår satt jag också här och skrev några rader och det var första gången på länge och jag kände mig lite osäker och stapplade på orden. Ikväll hade jag egentligen något helt annat för mig men halkade in här ett ögonblick och det ögonblicket blev visst längre än jag hade trott. Men visst är det väl mycket som vi alla går och funderar på, lite till mans så där.Och när man då ändå funderar kan det ju vara bra om man inriktar sig på tankar som liksom går i samklang med Moder Jord, Universum,Ljuset,Oändligheten och kärleken till våra Med Varelser!!

Ibland är vi ute och går och då helst i skogar eller på andra platser med lite kulturella vibrationer. Jag har inte varit så flitig med kameran som jag kanske brukar men en del
fotografier har i allafall blivit tagna. Vi hittade en stuga inte så långt härifrån faktiskt och den är säkert ofta välbesökt. Det finns liksom både atmosfär och känningar där.
Sommarkvällar kan man se fladdermöss i hundratal inte så långt härifrån. De bor i några övergivna,halvt förfallna byggnader vid en å.Jodå, jag tycker om fladdermöss också.


                                                               
                                              
                 
Kajor,kråkor och korpar är mina favoriter bland fåglarna,fast ugglan står nog högst på min lista förståss. Här är det kajorna som har samlats som de brukar varje kväll.De kommer i hundratal och flyger över hustaken,slår sig ned en stund och verkar diskutera om var de ska tillbringa natten. Jag älskar kajor i skymningen. Och jag står hänförd då de tranceflyger. Det är så vackert.



                                                                       Somewhere over the rainbow

Jo, sommaren kom och det regnade mycket.Men det gör inte mig något för jag tycker om regn också. Och snart är hösten här och den älskar jag. Åh,de dofterna gör mig yr och färgerna färgerna...vinden,den friska,blåsten som tar tag! och man känner känner! att man lever och är och jag vill vandra i hösten, jag vill vara i den, dansa runt bland löven och plaska i regnpussar och stövla runt i okänd skog....andas andas in och bara vara den som jag är,så enkelt,så stort så alldeles underbart
                        


Förresten så har jag börjat skapa på ett annat sätt också för jag har börjat att försöka göra film    


                                                                      Conversation with life

                                                            


                                                                           Den här är till dig,Maria!  
                                                             

 .....för jag har läst dina rader och vet du, jag blev så glad.Tackså mycket,min vän.Nu kan jag bara hoppas att du hittar mig igen för jag har saknat dig också.
     



                                                                     i väntan på hösten              
                                                        





6 kommentarer:

The Free Spirit sa...

Jag kan bara säga "MEN". Återigen blir man så imponerad av allt du skriver och får fram på en härlig sätt. Du skriver så levande och det är ju inte konstig alls, eftersom du skriver vad du upplever och även de upplevelser berättelser inom fantasin som har alltid en koppling till din personlighet, din ärlighet och ditt tysta intellekt. Tysta i tal men långt ifrån i skrift och dina vackra och meningsfulla målningar. Nu har du även bedragit med vackra foton och många underbara filmklipp som du presentera för vänner och Facebook bekantar. Som sagt, säger jag bara MEN.

Living Soul sa...

Men!....tack för dessa ord,alltför fina för mig,men de lyser upp i hjärtat i allafall.Tack,Joseph.

Maria sa...

Min vän...vad jag saknat dig...men nu har vi åter funnit varandra, vilket skänker mig stor glädje...
Jag känner en sådan själslig samhörighet med dig, du berör ämnen som även har sitt bo djupt i min själ...
Tack för att du finns! Nu ska även jag försöka finna inspiration till och återta lusten till skrivandet...

Varma höstkramar från mig <3

Living Soul sa...

Maria,Vad glad jag blev!För jag skulle bara kolla hotmailen och hittade dig där.Tack och vad bra att du hittade mig igen.För jag behöver nog också någon som förstår de där bort tappade papperslapparna längst ensliga stigar.Hoppas att du hittar orden igen och fattar din fjäderpenna liksom jag.Och jag har saknat dig också <3

Maria sa...

Väldigt vackra filmer du gjort!!!! Har njutit av dem flera gånger nu...

Kram <3

Living Soul sa...

Tack Maria! Ja,man kan skapa med ord,färg och så mycket annat.Så ock med små filmklipp.
Kram <3

Det var en gång....

En sanning