Fjäderpennan

tisdag 19 april 2011

På återseende,min älskade vän.


Redan på våren hade jag valt ut en plats där du skulle vila. Där bakom dig fanns då en liten uppväxt oas och en bänk stod där inne bland ormbunkar och vildblommor. Det var så, Vincent, att du började få lite svårt att resa dig på morgonen. Det var som om bakbenen inte ville följa med riktigt. Men du gnällde inte och resten av dagen var du lika glad som vanligt och tyckte lika mycket om att följa med mig runt vår sjörunda.Den vi brukade gå varenda dag....tre och en halv kilometer blev det iallafall och ibland kunde du få springa lös där också. För det fanns en jättestor äng där.
Vetrinären sa att det var lika bra att du skulle få somna in redan samma dag. Är han inte klok?",tänkte jag. Aldrig i livet. Och jag vet att du inte var redo än. Du var så levande och glad. Men om det skulle bli värre....om jag skulle se att du hade ont,om du led...om du skulle plågas....då ville jag att du skulle få somna in. Men jag hade bestämt att det skulle ske hemma tillsammans med en god och förstående veterinär. Du och jag skulle ha tid att ta avsked. Sedan skulle jag  sitta med dig hela tiden och när ditt hjärta slutat slå så skulle jag sitta kvar hos dig länge länge till. Jag skulle sitta där och hålla om dig, sjunga för dig tyst tyst och prata lugnt och fint med dig. Jag skulle tända ett ljus för dig. Jag skulle vara där med dig när din resa började och du skulle veta att jag var där och att du inte var ensam och du skulle veta att allt var som det skulle.

Jag sågade ned grenar den våren och jag gjorde fint och allt var klart för din viloplats. Fast tanken fick inte riktigt plats i hjärtat mitt. Din blick var alltför klar och du var en så levande själ. Du hade fått goda vänner som bodde granne med oss och du var så välkommen hem till dem. Du rusade över till dem när du hörde att de var ute på sin veranda och då försvann du som en blixt bak uthuset och över till dem. Vi pratade över staketen och de ville alltid släppa in dig. De var verkligen dina vänner och du var en mycket klok och social hund. Men den våren skulle de flytta ut på landet. Och de saknade dig så ibland var du hos dem och lekte med deras hund och fick vandra i den stora skogen som de hade inpå knuten. Det var så att jag hade fått en del problem hemma. Och jag var tacksam att du iallafall hade det bra.
Men så klart kom du hem efter några dagar. Och  sedan iväg igen om du ville följa med dem. Den snälla kvinnan brukade ringa mig på morgonen och berätta hur mysigt ni hade. Du och den kompisen som du fått och hon med sitt morgonkaffe...därute i skogen där du kunde springa fritt.
......................................................Sedan slog blixten ned i mitt liv. Sommaren gick. Jag hade ingen ved.


Du såg så undrande på mig när du var hemma.
Jag som brukade prata och skoja med dig satt där så tyst.
Du som ville se mig glad men jag kunde inte ge dig det gensvar jag ville.


Jag var inte med när du somnade in






Jag hoppas det är sant att allt gick så lugnt som han sa.
Jag hoppas att vetrinären visste vad han gjorde.
Jag hoppas att du kom hem till mig när det var över.
Men jag vill inte att du såg den förkrossande sorg jag kände
Det var då när alla himlar skrek
och mina skrik var ljudlösa men tog liksom aldrig riktigt slut.

Jag har en själasyster.
Tack. Jag behövde den påminnelsen.


                                                                               Så...På återseende,min Vän.

                                                                                                          

                                                                  Vincent, jag saknar dig så det skär i hjärtat.
       
                                                                                       jag älskar dig


                                                                           Åh, Vincent,var är du nu?






 

                                                                                            förlåt

                                                                                                      













2 kommentarer:

Wilda Och Marie sa...

Oh..Nu gtåter jag på riktigt..stora tårar :)Vet ju hur ont sånt här gör...Tror aldrig att smärtan försvinner helt efter att ha mist sin vän..Men som sagt, en dag så ses man igen <3 Love you <3

Living Soul sa...

Det känns som när en riktig vän går med en bit på vägen. Tack från hela mitt hjärta.

Det var en gång....

En sanning