Fjäderpennan

tisdag 17 maj 2011

Åska i luften

Och jag som just putsat fönsterna! Men vad gör det när himlen blev så vacker med det där mörka bland de ljusa sommarmolnen och när det luktar så gott därute och koltrasten sjunger av hjärtans lust både morgon, middag och kväll. Man borde ju vara van vid den där lilla fågeln efter alla boplatser invid skogen men det är som om man hör de ljuvliga tonerna ännu mera markant här, mitt i stan. Det låter ju konstigt men så finns det ju skogar alldeles runt knuten liksom och en park därtill och när den fågeln sjunger här är det som om han satt i samma rum nästan.

Jag har alltid tyckt om åska och doften av sommarregn. Och om jag har dörren öppen så är det som om jag hade sommaren ända in i rummet där jag sitter. Ja, man ska ju fånga ögonblicken, hör jag någon påpeka varje dag så då gör jag väl det, jag också. Att uppleva stunden och bara ta emot.
När jag tänker efter så är det väl just det man har gjort både i de små ögonblicken och i de stora och i minnen och i vad nuet just viskar om. Och om jag tänker efter ännu mera så är det väl därför jag skriver på dessa blad....just för att fånga skrivandets njutning och glädje och när man skriver om minnen så finns där också  ett Nu att berätta om , att det var, att man minns och nuets glädje i att levandegöra det där speciella minnet igen.

Medan man skriver om det som var kan man uppleva ett gånget nu i både bild, doft, känsla och tid och på samma gång uppleva Nuet just medan man minns ett annat. Men jag tror det är lite svårt att fånga ögonblick och dagar bara för att de inte ska försvinna eller försöka vara vaken i ögonblicket hela tiden. Kanske just jagandet skrämmer bort det gyllene i ett ögonblick?
Men hur det än är så minns jag i allafall hur det var att verkligen leva i nuet och få med sig ögonblicken levande och oförstörda och det var ju när man var barn så klart. Kanske skulle vi försöka bli som barn på nytt och bara vara, utan oro eller tankar på hur det kan bli sedan? Fast det kanske har blivit lite svårare då man numera vet att livet kan göra tvära svängningar och om man har upplevt förluster som gett ärr i själen. ................så just därför ska man leva i nuet och vara tacksam för alla ljusglimtar man kan få. Det är sant.

Jag känner en man som är en mästare i just detta. Han får mig verkligen att inse att man är en själ som har en kroppslig upplevelse. Och jag ser honom varje dag. En man som har gått igenom så mycket, känt så mycket oro, förtvivlan, förluster och smärta. Men hans ögon lyser.
Det måste bo en starkt brinnande och levande låga i hans själ och den speglar sig i hans blick. Han är levande och tacksam. Han är glad och optimistisk och klagar nästan aldrig. Och han ler varje dag och lever i nuet fullt ut. Det får mig att tänka på något som jag läste för länge sedan i en bok som handlade om andlighet,mening och djupa filosofier.
"Läraren kommer när eleven är redo." Hm...jo,ibland undrar man och kanske allt är så mycket större än man ser och förstår. När allt kommer omkring.

                                                     
                                                  och sen ringde telefonen





                                                

1 kommentar:

Wilda Och Marie sa...

Och i den åskskuren var vi ute i :)Inget sommarregn, det var iskallt:)Men det är bra..att fånga den del av minnen som är bra och lägga det andra åt sidan,iaf lite grann så man inte ger det alltför mycket näring...Tror att man måste det, för att gå vidare, för att mogna och för att vara redo för något annat..
Pözz ♥

Det var en gång....

En sanning