Fjäderpennan

måndag 2 maj 2011

Vingslag

Minnen är bra att ha. Ibland kan minnen vara tunga att bära på och då  behöver man kanske ställa ned den tunga kappsäcken ibland. Men sen finns det ju också de ljusa minnena och de kan ge vingar, glädje och inspiration. Under en tid har jag suttit här under sena kvällar och bara tagit emot de vingslag som berört mig från tider som gått. Det är lustigt att de kan ge så mycket inspiration och lust att berätta....men ens egna minnen är väl bland det dyrbaraste vi har. Allt kan gå förlorat men minnen, de finns kvar. Och det här med minnen....de fylls ju på hela tiden medan man vandrar här på Jorden och jag har en tro och önskan att vi får ta dom med oss när vi går. Allt annat får vi lämna men minnena får vi ta med oss, det är vad jag tror.

                                                                                    Så..det var en sommar


Och vi var ute i det gröna varenda dag och vi vandrade, vi solade och vi cyklade och upplevde sommaren från morgon till natt. Jag har ju alltid tyckt om lite udda och spännande platser, så som övervuxna och vildvuxna trädgårdar med sina gamla nedfallna hus, ruiner och nedlagda fabriker vid havet där man kunde plocka jasminer och ta med sig hem Jag älskar doften av jasmin, syrén och sen caprifolen så klart. Nattcaprifol är som en poem för sinnet. Man glömmer aldrig. Liljekonvaljer när man var liten och de tunga syrénklasarna som hängde som frukter i min trädgård. Doftminnen är det också nästan något magiskt med. Man kan känna dofter medan man talar om minnen och jag undrar ibland om sådana doftminnen ibland används av vissa besökare. De som numera bara har minnen med sig och en väg av ljus  framför sig. Det finns ju många som brukar uppleva sådana besök i form av både bild....och doft.

Men ikväll skulle jag skriva om andra slags vingslag och det handlar om en liten fågelunge som vi hittade en dag vid en gammal nedlagd rostig  och övergiven fabrik. Det var vid havet och där fanns ett övergivet och bortglömt gammalt fartyg vid den skrangliga och långa bryggan. Det verkade som om man påbörjat ett slags renoveringsarbete men sedan givit upp och lämnat allt  åt sitt öde.
Där vid en de där gamla byggnaderna hörde vi ynkliga små pip och vi fann en liten fågelunge där på marken. Den var inte flygfärdig och vi antog att boet fanns högt upp nånstans i de övergivna byggnaderna. Den såg verkligen så övergiven ut som en fågelunge kan göra och vi spejade efter ett tecken på någon orolig moder någonstans men allt var knäpptyst, bortsett från humlornas surrande och bina och gräshopporna och....från de väsande ljuden av en orm bland soliga gassande stenrösen.
Så där stod jag med en liten stackare i famnen och jaaa...då fanns inte någon djurjour att ringa och ingen brydde sig väl om en liten fågelunge. Den såg väldigt underlig ut, tyckte vi. Det är en rovfågel, sa vi. Kanske en hök? Den där böjda näbben och så...? Tänk om det är en örn? Jo,jo.... men det blev iallafall så att vi tog fågelungen med oss hem. Där fick den ett bo i en liten korg och vi gav den mat och vatten. Och den växte och allteftersom den växte och ivrigt åt från våra fingrar och flaxade runt i korgen och ville ha mer så såg vi på varandra och nickade... jooo....det är nog en stor fågel, det här. Helt säkert en hök. Kanske en örn, sa sambon igen och drömde om en stor bevingad vän på sin axel.

Han tyckte om små små brödbitar som vi doppade i ljummet vatten och han tyckte faktiskt om små köttbitar också. Minibitar förståss och väl tuggade. Små fruktbitar var gott och senare åt han själv från allt han tyckte om ......och han växte för varje dag.    
                                                                                                        


Här är det enda andvändbara foto jag har av honom som liten och ännu inte flygfärdig...och jag var hela tiden säker på att det var en han.  Han har växt till sig lite nu och den  krokiga näbben var inte så krokig mer och vi undrade alltjämt vad det skulle bli av detta lilla vidunder. Han var redan hemskt tam och ville vara med oss hela tiden. Och han växte lite till.......


En duva. Det blev ingen hök och det blev ingen örn heller. Men det var en liten duvunge som vi hittat! Han var så tam och trodde helt säkert att vi var hans föräldrar och när han lärt sig flyga så följde han efter oss överallt. Vi försökte återföra honom till det vilda och letade upp kvarteren där duvorna hade sitt kungarike. Vid några andra gamla byggnader på en gudsförgäten (bara såg ut så) plats och högt uppe under takräckena fanns de i hundratal. När vår kompis växt till sig försökte vi envist att få honom att ansluta sig till sina släktingar. Men han tyckte inte om dom. Han flög upp och kuttrade och pratade med dem men kom snart tillbaka till oss. Vi brukade ha Joszefina och Leone med oss ...för Leone följde oss vart vi gick. Och nu var vi plötsligt fem som kom promenerande vägen fram. Duvan blev vän med vår kära hund och till och med katten accepterade honom.....till en del. Det var lite svårt, det där. Man fick hålla uppsikt.
Men jag är verkligen ledsen att inget foto blev taget av oss....då vi kom vägen fram i sällskap med hund, katt och så en duva som kuttrar runt och går bredvid oss. Flyg,fågel!, sa jag. Du ska flyga och inte gå på två ben. Men nä, om vi gick så gick han bredvid. Fast det hände att han flög högt ibland men det var om han var ensam ute.

En dag kom jag gående över den breda bron och det var mycket trafik där på gatan. Jag hade varit i stan och handlat och hade händerna fulla av kassar. Högt där uppe i det blå såg jag en fågel bland många andra fåglar men den här såg alltmer välbekant ut desto närmare han kom. Han kände igen mig! Och landade på min axel.
 Många trafikanter tutade glatt på oss och vinkade. Säkert tyckte man att det var en högst ovanlig syn och min bevingade vän följde mig hela vägen hem. Han brukade gå runt runt och kuttra på duvors vis och hade sin egen mening om det mesta. Han tyckte inte om stängda fönster. Då brukade han knacka på rutan tills vi öpppnade och han kunde flyga in.

Allt var lugnt tills han fick för sig att hälsa på våra grannar en trappa upp också. Den här damen hade en balkong där hon brukade sitta vackra sommardagar och i början tyckte hon det var trevligt med ett besök av vår vän. Men det varade bara tills den dag då han följde md henne in i lägenheten och hon inte kunde få ut honom igen. Hon klagade på oss och bad oss åtgärda problemet. Men i ärlighetens namn så visste vi inte vad vi skulle göra. Duvan ville inte vara duva och han ville inte vara ensam heller. Och han fortsatte att hälsa på den snälla damen ....i hennes lägenhet också. Vi försökte prata förstånd med vår duvvän men fick ingen respons alls och damen ville inte veta av fler fågelbesök i sin fina lägenhet. Man kan förstå både henne och duvan. Och som vanligt... så slutar inte den här lilla historien så lyckligt den heller. Damen fick nog och tillkallade polis. En dag var vår fågel borta och vi fick höra att polisen hade tagit saken i egna händer. De hade skjutit vår lilla duvunge.
Så var den sagan slut.



Men jag vill minnas honom så här. Fri och glad. Man önskar som sagt att alla sagor hade ett lyckligt slut. Men sådant är ju tyvärr inte livet. Men den lilla fågelunge som vi hittade övergiven och döende fick iallafall en sommar med kärlek, vänskap och fria vingslag mot en blå himmel. Så lilla fågel flyg och finn................... kanske luftiga sommarmoln att vila  på tills du hittar hem.                                                                                                                  
                                                                                                                                       




                                                                                                      




     

6 kommentarer:

Wilda Och Marie sa...

Oh..kära nå´n vad jag blev förbannad nu :( Så orättvist livet kan vara :( Kram på dig systra mi <3

Living Soul sa...

nä,förbannad vare icke du!Men tack,systra där <3

The Free Spirit sa...

bedrövligt. Man funderar ofta om den urmänniskan som delade Homo Sapiens sapiens med Homo Sapiens Rectus gick åt fel håll. Människa är den absolut sämsta djur art på Tellus.
Fågelungen fick allafall bekantskap, värme och kärlek av dig min kära kvinna.

Living Soul sa...

:) kära free spirit! Tack för orden och tack för intresset för mina små minnen. Ja,han fick en sommar av värme,frihet och allt vad han tyckte att han ville ha.Vet inte vad det är med människosläktet, en del av dem.

Anonym sa...

Vad lessen man blir när man alltid råkar på så inskränkta människor, de kan inte se lyckan i att djur tyr sig till människan och att vi ska vara ödmjuka och tacksamma att den vill vara hos oss. Nej, utan de kan skita ner och förstöra dessa jordeting de betalt några kronor för,,, damen skulle istället varit förbaskat tacksam att hon fick besök av denna härliga fågel.
René

Living Soul sa...

Ja,man blir besviken på folk ibland.Denna lilla kärleksfulla duvunge ville ju bara hälsa på o kuttra lite o så. Minns hur lessen jag blev.*suck*

Det var en gång....

En sanning