Men jag blev avbruten och kom av mig men fjäderpennan har jag inte förlagt och bläckhornet står på sin plats. Imorgon ska jag berätta om den där dagen, för länge sedan, då jag tog en promenad på staden.
Jo, det var just den dagen då det verkligen kändes att hösten var i antågande. Träden ruskades överaskade om i blåsten och man kunde redan ana de röda och gula nyanserna i lövverket. En avlägsen doft från skogarna i utkanterna av den lilla staden färdades med vinden och lurade på mig vid varje gathörn.
Just när jag svängde av vid Mon bi jou gatan tog blåsten tag i mina kjolar och jag blev tvungen att hålla dem i ett fast grepp för att de inte skulle visa mer av mina grå strumpor än vad som är passande. Underkjolarna frasar under kjolarna medan jag fortsätter gatan fram och kängorna klapprar bestämt mot trottoaren. Jag kastar en tacksam tanke åt den trofasta kvinna som har hjälpt till med att dra i de långa snörena. Det brukar vara ett tidsödande arbete på egen hand.
Jag är mycket stolt över mina nya kängor och min skomakare brukar se över de skor som behöver lite extra vård. Han är en särdeles trevlig man, artig och duktig i sitt hantverk. Han har en liten verkstad just på en tvärgata vid Bergsgatan och jag brukar gå dit ett par gånger om året.
Idag är jag emellertid på väg till handelsboden för att inhandla lite smått och gott. Förvisso brukar jag då och då skicka grannfruns tjänsteflicka men idag är det lite extra som köket behöver och kryddor väljer jag nog helst själv.
Hästarnas framfart genom gatorna hörs på långt håll och hovarna slår mot kullerstenar längst gator och gränder. Och ute på torgen och i varje gatuhörn står månglare och handelsmän av alla de slag. Man ropar ut sina varor och de höga och intensiva stämmorna kan man inte missta sig på. De hörs på lång väg.
I somras handlade jag faktiskt en sommarklänning av en de här herrarna och jag får säga att den blev till belåtenhet. En lätt liten blå utan ärm och med många små knappar framtill.Till kvällsbehov bar jag min schal med fransar.
"Vad får det lov att vara"?, frågar handelsmannen där bak disken och vrider sina händer inställsamt framför sig. Han ler och bugar sig artigt för mig. Sådant tycker jag är trevligt. Bakom honom är hyllorna fyllda av olika varor och disken är också belamrad med allahanda frestande saker. De stora glasburkarna med karameller är lockande och jag köper en karamellstång och lite brunsocker. Handlaren stoppar genast ned det i en brun påse.
"Så skulle jag vilja ha lite kanel, ingefära och kummin, säger jag raskt och handlaren ler igen, bugar lätt och vänder sig sedan om och går längst disken bort mot kryddhyllorna och väger sedan allt på sin lilla våg.
Jag ser att handlaren har bröd också men jag har redan bestämt mig för bageriet en bit härifrån. Där har man för det mesta nybakat och bara doften av deras bröd lockar mig vid varje besök i staden. Så betalar jag handlaren och öppnar min lilla portmonnä. Två kronor, säger han och bockar igen med ett leende. "Välkommen tillbaka!, säger han och jag nickar mot honom under hatten.
Jag är inte rik men jag hör inte heller till de fattiga. Jag har så jag reder mig och min man är skräddare. Han har sin butiq en bit härifrån och trots att han har inriktat sitt arbete på herrkläder så är han så god att han syr något fint till mig också då och då.
I julas fick jag en röd klänning som han hade lagt ned mycket arbete på med alla de där volangerna och en krage som mina väninnor blev gröna av avund inför. Det är en liten krage med vita spetsar och sedan insydda broderier längst kanterna och kjolfållen. Den är varm och skön under de kalla vintrarna och en muff har jag också. Det är inte alla som har det så bra ställt. De fattiga går ofta frysande och det är dystert att se de små frusna barnen vintertid. Det finns ett och annat härbärge dit de gå för att få värma sig vid vedspisarna och jag har hört att det serveraras soppa till de mest behövande.
Ibland går jag och en av mina vänninor på café. Det är alltid trevligt och man sitter där och samtalar med varandra i lugn och ro. Det brukar vara små mörka rum med någon liten lampa vid varje bord. Vi dricker vårt kaffe i små koppar men man får se till att bara smutta så att det varar längre. Kaffe är dyrt i dessa dagar. Men atmosfären i de små rummen tycka vi alla om. Vi känna oss litegranna som om man vore på ett litet äventyr och då brukar tungans band minsann lossna. Vi viska till varandra över bordet och vi för näsduken mot munnen om det blir alltför intimt för vissa små saker och ting kan snart locka till skratt.
Nå väl. Sybehöraffären ligger inte så långt härifrån och jag går med raska steg dit. Just som jag är framme vid de tre trappstegen upp mot dörren ser jag av ingen särskild anledning alls, ned mot mina kängor. Det är så förunderligt för jag fick för mig att en viskande avlägsen ton från en okänd framtid liksom pockade på min uppmärksamhet. Precis som om jag en gång kommer att vara en annan. Men jag förstår mig inte på sådant och kanske behöver jag lite luktsalt och jag tänker inte fundera över det där längre. Man har så mycket annat att tänka på och sådant trams har jag inte mycket till övers för.
Föresten så härjar tuberkolosen i landet och jag har varit på sanatorium en gång. Men jag behövde inte stanna så länge och jag vill verkligen inte tillbaka dit. Må Gud vara god mot min man och mot mig och min lilla dotter.
Själv heter jag föresten Viktoria och på kvällar och helger spelar min man med i konserthuset. Han är en mycket skicklig musiker och hans piano därhemma har varit hans farfars en gång. En dag tog min man med mig till fotografen. Det var en spännande tillställning och tänk att det faktiskt går att fånga ens bild där under duken ....framför fotoapparaten.
Ja,det är faktiskt jag det här. Man har ramat in kortet och det står så fint på min kammare. Ibland sitter jag vid min pigtittare om kvällen ett slag och borstar mitt eget hår. Det är lika tjockt som min lilla dotters.
Ja,nåväl. Man ska inte vara högfärdig och inte tycka att man är något. Men jag tycker om att gå på staden ibland och då och då tittar jag in på banken om min man inte har tid. Där är man väldigt tillmötesgående mot en ensam kvinna och jag behöver bara säga hur mycket penningar jag vill ha med mig hem så får jag det. Man lägger mynten på disken och jag tackar för mig och går. Jag stoppar omsorgsfullt ned mynten i min lilla börs och bär handväskan under armen på vägen hemåt. Ja, det är mycket man kan gå och tänka på under en promenad i staden och jag tycker om de här små utflykterna alldeles för mig själv.
Det börjar visst blåsa upp och jo,som sagt, man känner att hösten är på väg. Snart är det tid för att plocka fram muffen från garderoben,tror jag.
Det anses inte alltför passande för en dam att gå ensam ute om kvällen och det visst börjar skymma så smått. Alldeles strax så tänker jag kalla på en droska. Jag har visst tur för därborta står den droskan som jag helst vill åka med. Hästkarlen är en trevlig herreman och han brukar hjälpa mig upp i vagnen.
Tänk, så vacker staden är så här i skymningen med alla dessa gasljus och de små trånga gränderna. I varje fönster tänds en liten lampa och i vissa mindre hus ser man den fladdrande lågan av tända stearinljus. Höstkvällen har allt en speciell charm och staden har tystnat från dagens aktiviteter. Nej,nu är det inte tid för en ensam dam att vistas ute. Det passar sig inte.
En varm känsla slår emot mig när jag öppnar dörren och man har eldat i kaminen ikväll. Min man har ännu inte hunnit hem men middagen står serverad i matsalen. Nu ska jag bara få av mig knäppkängorna och sedan vila fötterna lite. Min dotter står därborta i dörrspringan och tittar på mig med de där stora bruna ögonen. Snart ska jag sitta en stund med henne och jag tror vi får ha en liten pratstund innan middagen. Jag ska ta och berätta för henne om min dag på staden och imorgon ska hon få öppna sin påse med karameller och det där goda brunsockret. Tänk, vad glad hon ska bli.
I nästa vecka ska jag ta med mig henne ut på staden, tror jag. Hon behöver komma ut lite fast hon leker med de andra barnen här på bakgårdarna efter skolan. De har ett hjul som de snurrar och sen den där träsaken med hjul på. Den åker de på och tar fart med ena foten i gatan. Sen har jag sett att de hoppar hage inne på en av bakgårdarna här. Det är bra för henne med frisk luft och som sagt i nästa vecka tar jag med henne ut på staden. Hon behöver att vara med sin mamma och det är alltid lika roligt att visa henne alla de fina parkerna som finns i staden. Där finns det dammar och gräsmattor och så kan hon få mata fåglarna där en stund, tänker jag.
Min lilla flicka,säger jag. Kom och sitt en stund i mammas knä.
Tider går så som tider brukar göra. Nu är den här lilla berättelsen slut men historien fortsätter och nu är det bara jag som berättar. Viktoria fick inte så lång tid på jorden. Hon fick tuberkulos och dog i tidig ålder. Den lilla flickan växte upp och fyllde tjugo år. När hennes mamma dog så var det bara hon som satt vid hennes säng där på sanatoriet.. Jag vet att Viktoria var mycket rädd för att dö och den unga dottern satt förtvivlad och såg på hur livet rann ut. Men i det sista ögonblicket, just innan hon lämnade jordelivet sa hon plötsligt med stor överaskning och förvåning något som aldrig glömdes. Hon log plötsligt lite och utbrast ; "Men mamma?!... är du här?"
Nu är det jag, berätterskan, som har Viktorias muff och likaså hennes kängor i min vård.
Till Mormor och Mor.
5 kommentarer:
Ok..jag väntar min kära:)
Men så ser jag av en händelse att gårdagens skriverier är uppdaterat med nytt under samma rubrik...synd att man inte kan se det, att det är uppdaterat alltså!!
Får nu vänta med att läsa det nya :(
Önskar så lite mera luft i texten...ja du vet :)
Stor kram till dig ♥
det du sätter ord på,blir en levande berättelse... jag gillar läsa det ..
tack Lillith .
NU har jag äntligen läst din härlig berättelse. Vad du är otrolig duktig att inte bara skriva, men ditt fantastiska ord val och berättande historia. Det är som att njuta av en inspirerande och dramatiska film. Man kan gott och väl leva in i dina texter. När vi är färdig med min bok måste du skriva din egen.
Skicka en kommentar