Fjäderpennan

måndag 19 september 2011

fjäril vinga

Idag har jag suttit vid fönstret och läst alltmedan regnet smattrat mot fönsterutan. Just det fönstret är jag speciellt förtjust i för det är ett takfönster och speglar hela himlen i glaset. Snön blir till ett vitt täcke där om vintern och fåglarna tappar ibland en och annan fjäder på rutan som jag gärna låter ligga kvar. Från den öppna dörren sommartid brukar fjärilar titta in i rummen och de brukar stanna där vid detta fönster. Sitter där stilla,med darrande vingar och väntar. Så klart öppnar man om fönstret varit stängt och så är de fria igen. Men jag undrar om det inte åtminstone ibland är samma fjäril som kommit på besök. Och hon brukar vänta där stilla och sen flyga runt knuten för att strax återuppta sina ärenden bland blommorna ute på balkongen. I förrgår tog jag en bild av henne...jag tror det är en hon bara för att det känns så. Kanske var det sommarens sista fjäril. I allafall här. Men jag tycker om regnet som trummar mot fönsterrutor och jag tycker om att lyssna på vinden. Vinden är lika tidlös som själva tiden. Jag tror de är släkt. När det stormar här uppe dånar det som om hela taket ska flyga av och sedan bor jag granne med något slags tomrum och därinne ekar vinden så man undrar om den skriker av upphetsning över  att få släppa loss lite av sin urkraft här också ibland.
Genom ett plötsligt möte med en sierska fick jag veta att jag tex har en äldre man från astralvärlden med mig i livet. Det fick mig att minnas ett annat besök hos en annan sierska för flera år sedan. Hon berättade att det var en äldre man som följer mig och vill vägleda och hjälpa. Han heter  Igor och är schaman, sa hon. Han ska ha levt i Mongoliet medan schamanismen fortfarande var tillåten och vanlig där. Ännu finns detta vackra levnadssätt kvar där liksom i så många andra delar av jorden. Och då tänker man vidare och hamnar i barndomens dagar igen. För som jag skrivit om tidigare hade jag en mycket god vän i skogen därhemma vid. Han bodde därinne bland träden och levde tryggt bland djur och natur. Han är alltså en stor del av min barndom. Vi vet ju att barn ofta har fantasivänner och han var min. Men han var med mig tills jag blev tonåring och då skrev jag ett avskedsbrev till honom...men med ett löfte om att vi skulle mötas igen. Eller det var kanske jag som bad och önskade hett att få möta honom igen. Tonårstiden tog mig, kan man väl säja men jag börjar undra om han inte har väntat, kanske stående stilla med outgrundlig blick bland evighetens ängar och bokskogars susande. För det var i bokskogen jag träffade honom och jag är inte flummig. Jag lovar. Det här med fantasi och sen det som faktiskt är på riktigt har nog väldigt subtila spetsar och är nog allt en del av det stora Eviga och Sanna. Man känner så bara. Jag såg honom med min inre blick. Och kompisarna fnissade så de vek sig och undrade om jag hade fyra par ögon. Jodå, jag minns det så väl.
Jag tror till och med att jag försökt måla honom en gång. "Och han rörde vid mitt hjärta och log" heter den målningen.
Så kanske ska jag rikta mig mot honom. Kanske har han något att säga mig. Det är nog dags nu i så fall.

                                                                                   här är min himlautsikt

    
                                           Så visst finns det Något bortom molnen,säg?    

 Sen kan jag inte se något fel i att på samma gång ha en rak och enkel tro på Gud i samma andetag som man känner att schamanism, andra världar och drömmar vävs samman i ett enda. För jag läste min aftonbön när jag var liten och länge till och sa bara...du Gud, det är jag.  Också knäppte jag händerna under täcket och bad innerligt för mina föräldrar, syskon och för alla jag kände. Och jag bad innerligt för alla djuren i världen och för att alla skulle ha det bra. Så jag tror att det finns inom en liksom utan att man på något sätt blivit lärd eller tvingad eller påverkad av andra människor för jag var nämligen den enda i familjen som hade denna tro redan från början. Min mor var inte heller troende fast hon var så god som guld. Och jag få väl säga samma om far och mina syskon. Men det var bara jag som pratade om Gud och om detta  att komma från stjärnorna. När man senare kom i kontakt med de troende via skolan tex så blev jag så förvirrad och förundrad. Och skrämd. För som då när en sträng lärare som inte alls var snäll,upplevde jag det som i allafall för jag kunde inte räkna och var därmed förtappad, kändes det som.  När han stod där, rak och sträng som en militär, fick jag för mig, och talade om Gud blev jag verkligen ännu mer övertygad om att Gud inte alls hade några favoritplatser utan faktiskt var själva naturens Andetag.  Så jag tycker det är dumt att skrämma barn och jag  har svårt för religioner. Det är andligheten som är det viktiga. Åh, vad jag önskar att skolorna börjar ta upp det där med andlighet med barnen! Och sedan...återigen....se varje liten och leda,visa och uppskatta de skatter man då verkligen har med sig i bagaget redan från början. Tycker jag i allafall.

                                                                    då blev vi kanske alla som denna lilla larv och puppa

                                                                                                   
                                                                               till just det som vi är ämnade för

                                    Men kanske hittar vi oss ändå. Fast det kanske hade kunnat gå fortare bara?

Hösten är här. Snart,snart...då när träden brinner av färg. Friska vindar och den härliga luften. Och sen kan jag också berätta att för första gången har vi en kunnig och förtroendeingivande människa som läser igenom vårt färdiga manuskript som man hoppas ska bli en bok en dag. Att innehållet är bra, är jag övertygad om...men det är själva upplägget!....att skriva älskar jag men därifrån är steget långt till att verkligen bli en författare! Ett mycket långt steg. Eftersom det är en biografi blir det i jagform. Men det blir många jag i den formen och man funderar på om det vore bättre att författaren berättar om mannen det handlar om istället. Men prata om arbete. Det är 440 A4 sidor som ska skrivas om från början i så fall och det är ändå bara första boken. Det väntar en fortsättning också. Del 2. Jag, som står för själva skrivandet....väntar spänt på ett utlåtande. Och lika spänt väntar han, huvudpersonen i boken. Berättelsen börjar i Japan, går vidare till USA och långt senare till Frankrike, Holland och så slutligen.... här i Sverige. Andra delen kallar vi för Sverigedelen och den kommer att bli svår att hantera eftersom mycket sjukdomar kommer in i bilden. Att kunna fånga den ensamhet, rädsla och smärta en ung man kände då han blev svårt sjuk...i ett nytt land och sen så ung...blir inte lätt. Och att kunna förmedla den oerhörda kamp och den intensiva livsgnista och vilja som han hade och har....hur hittar man ord för sådant. En spegling av tragedi blandat med en optimism, livsglädje och spirit som man än idag minns på det sjukhus som han vårdades på. Och åren har gått, som åren ju gör.Mycket finns att berätta.
Nu kommer jag så klart att tänka på de nära och kära som jag har här och som inte mår så bra heller. Mest tänker jag på en kvinna i släkten som står mig nära. Hon har ju alltid funnits där, tycker jag. Nästan i allafall.

                                                                     så jag avslutar mina skriverier med en enkel bön.

                                                                                    Käre Gud. Låt allting bli bra.


                                                                                        resten säjer jag tyst


och tänker på det där med fjärilar
och deras vidunderliga förvandling




                                                                                                       
                                                                       om klockor, tid och sånt vi inte förstår
                                                                       och om längtan, fängsel och sen det där
                                                                                   stora blå










                                                                                                       



                                                                          

3 kommentarer:

The Free Spirit sa...

Min sköna. Det är Alltid spännande att läsa allt det du tänker på.Vackra fjärilen som visar vägen.

Maria sa...

Min själs vän...det är alltid så underbart att titta in hos dig, ty jag känner det som jag "mött" min tvillingsjäl i dig...
Tack för att du finns! :)

Living Soul sa...

Tänk,vad ljust det kan bli därinne någonstans i hjärtats gömmor!

Free Spirit,ja..det är nog mycket därute i naturen som är våra vägledare om vi bara håller ögonen öppna. Tack!

Maria! Det är som när man mediterar,du vet..och fokuserar på den avlägsnaste stjärna och känner den levande stigen mellan sig.
Så jag är så glad när du kommer och nu är det min tur att tacka dig. Så tack detsamma, Maria. Tusen tack :)

Det var en gång....

En sanning