Aliens

Jo,man kan resa i tid,minnen och atmosfärer och man kan resa inom sig och finna många oupptäckta kontinenter, det har jag för länge sedan upptäckt.Sen kan man också  ibland resa runt i världen och se nya platser. Som tex den gången då jag tillsammans med en vän reste till USA. Vi åkte genom tre delstater och det var Arizona, Texas och New Mexico. Så klart att man fick se mycket men eftersom jag tillhör dem som gärna blickar upp mot skyn med en viss nyfikenhet och kanske också med en längtan efter att få se något mer än de där underbart vackra stjärnorna eller Månen, som är precis som en gammal vän där på natthimlen.....så blev det Roswell som jag fick för mig att skriva lite om.
Molnen som jagar fram över en grå hösthimmel en mulen dag fascinerar oss liksom det blå himlavalvet en solig sommardag. Vi ser uppåt, vi människor, liksom säkert också djuren gör.Mer än vad vi ens kan föreställa oss. De känner så mycket.Och vet mycket mer än vad vi ens i vår vildaste fantasi kan fatta. Och aldrig upphör man att förundra sig över hur flyttfåglarna i bestämda rangordningar och grupperingar beger sig av med stjärnor,måne sol och planeter som kompass. En kompass som de verkar vara födda med att kunna avläsa. Så ja,vi höjer blicken uppåt. Mot himlarna där på andra sidan stjärnorna och där det ska finnas ett land av guld och en himlaport för de snälla. Himlen är verkligen vacker och full av mysterier, sägner,drömmar och sagor. Och Tro och sen vetenskap.
Himlarna ger oss svindel. Ja,åtminstone mig. Ett slags lyckorus av svindel är det och jag tycker så mycket om det där kända ordspråket om att vi alla ligger i rännstenen men somliga av oss tittar på stjärnorna.

När jag en kväll nångång i tiden satte mig ned i den mörka biografsalongen för att få se en film som hette ET minns jag att jag började gråta redan i början av filmen. Tårarna gick inte att hålla tillbaka när den okände besökaren inte hann med himlafarkosten utan blev kvar här på Jorden. Himlen var stjärnbeströdd och vackert oändlig och skogen här på jorden lika vacker på sitt sätt. ET phone home, sa han, den lille okände.

Jag var innerligt tacksam att jag hade med mig näsdukar den kvällen. Minns ni när killarna räddade honom på en cykel och då...när FBI och CIA  nästan TOG dem...då lyfte cyklarna från marken och de flög rakt in mot månen. Och mot räddningen och de väntande vännerna där någonstans långt bortifrån.

Så jag var verkligen lycksalig då vi nådde New Mexico den dagen. Och den gamla vägskylten som det stod  Roswell på lyste i mina ögon. "Ska vi åka dit"? ,frågade han och jooo,det tyckte jag nog,ja.
Den lilla staden är full av Aliens. De finns som målningar,på ballonger och på bakelser, godis och på oändligt många olika slags souvenier. You name it. Aliens överallt. Och mitt i staden finns ett muséum där man bland så mycket annat intressant kan hitta en glasmonter där en Alien ligger för allmän beskådan. Enligt informationen ska han se ut exakt så som befolkningen den kvällen gav rapporter om.

                     Han är knappt en meter lång. Vit som snö i huden och huvudet är ganska stort. Ögonen är slutna men enorma.

                                                                                                        

Härinne fanns också dokumentärfilmer om vad det var som hände den där kvällen 1947. Man fick bänka sig framför en mindre filmduk i ett litet avskilt rum och där berättade folket i Roswell om vad de hade sett och upplevt. Jag hittade en liten film från you tube.En nyare och från ännu ett annat vittne.

                                                                                                                   

En man hade kommit körande med sin gamla pickup den kvällen. Ett enormt ljussken hade synts över öknen. Mannen hade hämtat hjälp och man hade åkt dit. Men man hann inte stanna länge innan de alla blivit bortmotade och strängeligen förbjudna att vistas på området. Den amerikanske regeringen, CIA, FBI och NASA hade anlänt. Dagen efter kablades nyheterna iallafall ut över världen om att en främmande farkost hade kraschat i New Mexicos ökenområden. Men som vi väl alla vet så tystades saken ned. Man uppgav att det var en väderbalong och inget annat. Folket i staden fick besök av militär och beodrades att hålla tyst. I en av de där gamla filmerna från 47 berättar man om detta underliga material som aldrig tidigare hade setts eller ens tänkts på jorden. Det var ett material som varken gick att bränna,slå,skära eller göra minsta skråma på. En bit av detta främmande material lyckades folket behålla en tid. I en av de gamla filmerna berättas det om hur en kvinna slutligen fick ha hand om det och hur hon lade det i sin bil. Hon åkte sedan direkt till en av sina bästa vänner för att överlämna det där. Kvinnan mötte en bil på vägen dit och hon överlevde så klart inte krocken. En kort stund efter fanns hennes vänner på plats och kunde konstatera att det främmande föremålet också var borta. 

Man fick åka en bra bit ut i öknen för att nå nedslagsplatsen. Men vi åkte dit mer än en gång. Guiden som väntade därute i hettan hade mycket att berätta och hon visade oss denna plats där ett UFO denna kväll för länge sedan hade kraschat. Det var en stor upplevelse. Det var något man aldrig någonsin glömmer.

                                                                                                            

Långt senare fick jag höra en liten historia av en man som faktiskt just nu står här bakom mig medan jag skriver. Nej,han är ingen Alien. Inte vad jag vet om i allafall. Fast man kan ju aldrig veta. Men han är i allafall en man som har så väldigt mycket att berätta. Och en kväll för några år sedan berättade han om hur hans adoptivfader en afton där borta i USA hade kallat honom till sig in på sitt kontor där i det stora fina huset som de  bodde i då .

Det var så att den här lille pojken...som han ju var på den tiden....hade suttit uppe på taket på en bensinmack någonstans i utkanten av staden. Jag har för mig att det var den kvällen som han hade börjat smygröka. En liten flicka...några år äldre än han hade lockat honom att ta några bloss och sen hade de suttit där uppe på det där taket och sett upp över den oändligt stjärnbeströdda himlen. Och då hade de fått se en farkost av något slag. Blixtsnabbt hade den rört sig över skyn, stannat till blickstilla en kort stund för att sedan försvinna rakt upp med blixtens hastighet. Pojken hade blivit mycket berörd. Både av förvåning och sedan lite av skrämsel också kanske. Men mest av allt av alla frågor som snurrade i hans huvud.

Så den här kvällen, några dagar senare, hade hans stränge adoptivfader låtit honom komma in och sitta med honom där på kontoret,under en läslampas vänliga sken. Och efter pojkens berättelse så började mannen berätta om sina egna erfarenheter där uti Roswell. Som hög militär hade han haft befogenhet att närvara vid denna händelse som jag just suttit och skrivit om här. Han var ditskickad av amerikansk armé och han satt med i den första jeepen som anlände till platsen. Man hade först trott att det var fråga om ett slags jordiskt fordon ,sa han, men ju närmare de kom desto mer förundrade blev de. Denna gamle militär, pojkens adoptivfader, fick se tre varelser ligga  där i sanden. De var små och hade en underlig form och bar en främmande slags uniform. Folket som anlände fick inte röra något och ingen av dem hade någonsin sett något liknande. Farkosten var nästan som nedgrävd i sanden av kraschen. Pressen hade redan kommit dit, men de blev snabbt bortmotade. Många människor hade samlats där. Och de som hade behörighet att stanna var alla anställda av NASA.

Det som man nu inte får glömma bort att berätta var att två av dessa aliens levde. Den tredje låg död. De två som levde forslades bort åt ett håll och den döde åt ett annat. 

Som master seargent hade han...pojkens adoptivfader, tystnadsplikt och han hade inte talat om denna händelse förrän denna kväll. Och  hans lille adoptivson satt stilla och lyssnade spänt. Han har också berättat för mig att under alla de resor som han fick uppleva tillsammans med sin familj där i USA så var de aldrig någonsin där ute i Roswell.

Det är underligt hur saker och ting vävs ihop,sitter jag här och tänker. Och jag undrar mycket över hur det gick för de överlevande däruppifrån stjärnorna?

Naturligtvis så tog vi mycket fotografier under denna resa. Men saker och ting har sina sätt att lösa sig på och ibland går det inte som man vill. Så tyvärr har jag inte så många foto själv. Kanske ska jag be om negativen en dag. Who knows?

        

Jag tror att Aliens är snälla,goda och mycket kloka. Något annat vill jag inte tro. Så låt mig få drömma om ET. Och om jag hade rätt när jag var ett litet barn då när jag sa att jag kommer från stjärnorna,jag...så du, ET....låna mig telefonen.

                                                                                        Me phone Home.    

Föresten så köpte jag dörrmattan som det står Aliens Welcome på där i Roswell.

Kanske är det dags att hänga den på väggen istället. Det är ju inte varje dag man

kommer till sådana trakter.