Fjäderpennan

lördag 15 oktober 2011

den blå stolen


En sådan här stol skulle vi nog alla behöva, brukade jag tänka. En stol mitt ute i skogarna.Fast det kunde lika gärna vara en sten eller ett träd att antingen klättra upp i eller sitta gömd under. Bara för att hinna fatt sig själver. Bara för att hitta det där med att Vara. Så där brukar jag tänka idag också. Man kan faktiskt tro att man är född med det. Att man hade de där stjärnskotten med sig i bagaget redan då när man kom.Och kanske varje gång man kommit. För så klart tror jag att vi har många liv bakom oss och likaså framför oss. Livet är ju en skola. Fast en gudomlig sådan. Tänk, alltid känns det så ljust i mig när man halkar in på dessa tankegångar. Aldrig att de känns färdigtänkta eller färdigkända. Det är stort, det där med Livet. Då fruktar man intet. Har någon mer än jag känt hur det ibland är som om man suttit med en slags mössa på huvudet...stängd,ensam och rädd?  Och så....då....när Det inträffar och man blir befriad,om så bara för några korta stunder. Hur obeskrivligt stort och enkelt allting blir?  Klart att jag vet att detta delar jag med så många och det är skönt att kunna prata om det och härligt att minnas det,uppleva det och känna den där insikten om hur stort allting är. Och att det enda som finns att vara rädd för i en vacker värld är själva rädslan. Rädsla föder mer rädsla och kan slutligen bryta ned och förstöra så mycket. Rädslan är det som också föder hatet. Det du fruktar hatar du. Så man ska inte vara rädd. Man ska nog se till att lära känna den eller det som skrämmer istället. Och då är det bra med en stol mitt ute i skogen. För att hinna ikapp med sig själv och det brusande livet.

För inte så länge sedan hälsade jag på i min barndoms skogar. Stigarna är nästan de samma fast träd hunnit vissna och dö,nya skott vuxit upp och granskogen tycks ha blivit större. Men den granskog som jag minns...den såg nästan likadan ut som då.
Min bästa vän och jag lekte här,byggde kojor och fick uppleva en barndom blandad med susande träd och trollskt granesus. Det var fint att komma tillbaka, än en gång. Fast de där minnena, som jag så ofta kommer tillbaka till.....de dör aldrig. De finns. Allting finns.

 Barfota,fri och med fantasi så lekte jag här.  Det var ju så nära till skogen.Bara runt husknuten. Och följa stigarna, än hit och än dit.En gång hade en jägare skjutit ett rådjur. Hon låg där på marken och var död. Och jag klappade henne länge. Pratade med henne. Jag är så glad att det inte var min far som var jägaren. Han tyckte inte heller om jägare. Men han  tyckte om skogarna. Ibland brukade han gå hit upp och lägga sig för att sova middag och jag visste hans ställen så jag kunde lätt leta upp honom om jag ville. Hela livet längtade han tillbaka till sin ungdoms tid,med dans på logen och de där ensliga skogsvägarna som varit hans hjärtestigar. Man säger ibland att man kommer dit man önskar när man går. När man dragit sista andetaget för detta livet och hjärtat slutat slå. Om han fått välja så kanske han vandrar här i denna skog än idag. I en tid som inte finns. Tills en annan slags stig kanske plötsligt ligger och väntar vid hans tåspetsar. Jag tror så. Egentligen hade jag inte tänkt att berätta det här men en gång såg jag honom här i skogen. Det var bara för några år sedan. Den gången gick jag runt här ensam och jag gick i tankar. När jag såg upp...och ned mot en liten skogsväg så såg jag honom. Han kände mig också och vände sig om. Allt var så stilla.  Våra blickar möttes. Och i samma ögonblick så visste vi att jag inte kunde följa honom eller ens gå åt hans håll. Han bara vände sig om och såg på mig. Sedan gick han vidare. Det var allt. Och som vanligt när sådant händer var allt lugnt och naturligt. Jag var varken upprörd, rädd eller ens förvånad.Allt var stilla. Och allt bara Var.Skogen susade tyst och behöll sin hemlighet.   
En gång skrev han i min poesibok. Han, som inte alls hade fallenhet för att sitta med pennan i hand. Men den gången satte han sig ned vid köksbordet och tuggade lite på pennan. Och han skrev...."Sist i boken jag också har.....en liten hälsning ifrån Far." Jag är rädd om min poesibok. Den är formad som ett hjärta och är så klart röd. 

Jag har en bror också. En storebror som jag älskar så mycket. Ibland, när han kom hem över helgerna så fick jag följa med honom och fiska. Man var stolt då. Han gick med stora steg, för det mesta barfota,även han. Och vi hittade fiskestället och den lilla dammen. Man fick balansera över en smal stenmur....först hoppa mellan bräder med rostiga spikar, sedan upp till en glugg i den gamla väggen,slänga över benen och så se till att hålla balansen. Sedan låg favoritstenen där....lite mjukt långsmal ut mot vattnet och han hade metspö med sig för det mesta. Jag tror han mediterade på det där sättet,fast han inte visste om det förståss. Men han fick aldrig så särskilt många fiskar och de han fick handskades han varsamt med och drog ut den där hemska kroken,om det gick. Då släppte han ut den stackars fisken igen. Men han försökte inbilla mig att daggmaskar inte hade någon känsel. Och eftersom han ju visste allt så lärde jag mig också att sätta mask på kroken. Men om de inte känner något så varför slingrar de sig då så hemskt?, undrade jag. Idag vet jag svaret. Och det var mycket länge sedan jag satte en mask på en krok. Men jag lärde mig att gräva efter mask i fuktig jord, gärna efter regn. Och att man ska släppa ut dem från den där burken när man ska gå hem.
Många många år senare bad min bror mig att måla något på ett skåp. Det var hans gamla hörnskåp som han snickrat ihop i skolan och det tänkte han damma av och göra fint igen. Så det gjorde jag. Satt där och tittade på luckorna och väntade på inspirationen. Men inga av de bilder jag fick upp ville liksom passa in. Då såg jag linjerna. De linjer som själva träet själv har, ni vet? Så jag följde dem. Varsamt och uppmärksamt. Och här är vad som dolde sig inne i det gamla trävirket. Allt finns redan. Alla motiv,tankar,linjer och bilder...de finns redan. Ute i naturen.

     
  Nu förtiden brukar jag se efter barkbitar och andra träbitar när man går där i skogarna. För de har alla något att berätta. Skogen ruvar på så många hemligheter.Några bilder tror jag att jag har på några av dem men i denna stund minns jag inte om jag möjligen redan har lagt ut dem på bloggen här. Så i skrivande stund tycker jag det får vänta då.  Det finns ju så mycket annat att tänka på.  Som den där fullmånenatten då jag fick följa med min bror och fånga kräftor till exempel. Gå tyst, sa han. För det där var inte våra fiskevatten. Det blev ännu mer spännande och vi viskade där vi smög fram. Månen hängde över oss som ett jätteklot i augustinatten  och så fick jag lära mig hur man fångar kräftor utan burar eller nät. Man går ut i vattnet....och vadar fram med vatten upp till knäna och sedan så ska man ha en ficklampa med sig. Man lyser ned i det svarta vattnet och då står kräftorna stilla, fångna av ljuset. "Ta dem över ryggen, sa han och det gjorde jag. Många många kräftor tog jag så och lade ned dem i hinken. En efter en. Stolt var jag för min bror tyckte jag var duktig och det var väldigt spännande. Aldrig ville jag att den natten skulle ta slut.

Men det gjorde den ju så klart och så vandrade man hem med spannarna fulla. Fast dagen efter tyckte jag så synd om de stackarna där i hinken.Trots att de hade fått vatten över sig och större hinkar. Tanken att rädda dem föresvävade mig men min bror var viktigare. Trots allt. Men jag ville inte se på när det där kokande vattnet på spisen väntade.....Då gick jag ut och satte mig på en sten.
Man sticker huvudet i sanden ibland. Och det gjorde jag senare den kvällen. Kräftskiva. Dillen.Snapsen. Och den öppna spisen därute och elden och alla roliga historier och de glada skratten. Sådant minns man gärna.

  En gång i tiden såg jag  minnena som så här. För evigt inkapslade i en magisk bubbla, svävande för alltid i ett minnenas universum och med stjärnfallen som närmsta granne. Och lite som så ser jag nog ännu på saken. Det är väl de bubblorna man hittar då man reser i drömmar eller i form av trumresor,regressioner eller i nedsänkandet i hypnosens irrgångar. Men att minnena finns kvar någonstans, det tror jag helt säkert. Energier som berör vid gamla gårdar och förfallna hus. Energier som blixtrar förbi.Skuggbilder eller  ljusvarelser. Minnen är det. Både de man sitter och minns så här....och sedan de där andra.  Det finns så mycket mellan himmel och jord. Och jag finner stor glädje däri. Jag vet inte om detta gör mig udda. Men egentligen spelar det heller inte så stor roll. Men jag vill ha en blå stol ute i skogen.

Då den gången då vi byggde en koja och vi var barn mitt i sommaren. Då brukade jag sitta på den här stenen. Tänk, vad glad jag blev att se den igen.Det var faktiskt rätt så länge sedan.
            
                                                                                                                                                                                                                           
Bakom stenen ligger bokskogen. Och åt andra hållet finns det en myr. Där hoppade man runt över blöta tuvor och en tjärn fanns det där med. Som ett stort svart öga och dit fick jag inte gå. Men gjorde det ändå. Det är bottenlöst, sa man. Jag fascinerades mycket av det där svarta bottenlösa djupet. Minns inte hur många gånger jag velat måla den drömmen. Och nu menar jag den dröm där kvinnan vilar tryggt intill den svarta tjärnen. Och månskäran speglar sig i vattnet. Och målat den, det har jag.
Snart ska vi  vandra i den här gamla skogen igen och jag längtar. Det är ju egentligen inte alls så långt dit.

Egentligen så är ingenting så långt bort. För den där stjärnan där, så många ljusår bort, den som glimmar där i natten. Om man sluter sina ögon och går in i sig själv kan man vissa gånger nästan beröra den. Det är som om en osynlig tråd sammankopplar oss.

                                            Det måste vara det största att verkligen till fullo begripa att vi alla är ETT.
                                                                            Då först når vi verkligen stjärnorna.
















                                                                                                    Mitt hjärta         








                                                                                                                                                                                                      

5 kommentarer:

Wilda Och Marie sa...

Denna underbara djupa göingeskog i snapphanebygd ♥ Den finns för alltid i hjärtat mitt...
Tack ♥

Living Soul sa...

Och bak husknuten,du! ;) Tänk,vad den skogen bär på många minnen!
Tack för dina ord,Marie. *värmer*

ulla sa...

Tyckte det var spännande att få följa med dig genom skogen, vilken resa,en resa som kommer att fortsätta,i all oändlighet.Minnenas skafferi kommer att fyllas på under resans gång.

Hoppas jag får följa med dig på nästa tur i den djupa skogen , där bland älvor och troll,och andra ljusskepnader..

Underbar få läsa .
Tack

Living Soul sa...

Du är så välkommen att följa med genom allahanda stigar,Ulla.Det känns bra med sällskap..Tack ska du ha :)

The Free Spirit sa...

This time you really done it. A few really interesting paintings that should be hanging in some gallery waiting for its new owner at a good cost. And thes fantastic photos of the woods are really great just like from one of John Bauer´s story books. The only thing missing are those little people. You storytelling as usual is without a doubt, a 8 star of 10.

Det var en gång....

En sanning