Fjäderpennan

lördag 1 oktober 2011

Einars rum och lite betänkligheter


 Det var länge sedan jag kom på att det här med att skriva kan liksom vara som att öppna en dörr....ibland far den upp som med vinden och andra gånger knakar de rostiga gångjärnen. Men dörren ger alltid med sig och man stiger in i ett alldeles speciellt rum.  Alla måtte väl ha ett sådant rum  gömt någonstans i sina hemligheters tysta himmel ,på någon vind i ett drömmande hus vid skogsranden kanske. Är det rummet bortglömt sitter en ljusalv och väntar evigheterna ut. Tills man kommer och tänder ett ljus där vid det spindelvävs skumma fönstret. Och det är då man börjar hitta och känna igen sig och det är det jag menar med att börja, att öppna dörren...och skriva,måla, skapa eller vad du känner att är det som  just du har med dig. Det är underligt bara att det ska vara så svårt ibland att få upp den där dörren. Man vankar framför den men det är som om man liksom skyggar. Och ändå är det som att komma hem när man äntligen är där.  
Ibland kan det vara så även när man skriver i sin blogg. Inte ofta,men det händer. Det har varit så en tid nu men kanske är det så att de svåra saker som händer runt en faktiskt påverkar en mer än man föstår. Man tystnar. Och går in i sig själv och får inte upp den där tunga dörren!  Men inatt ska jag skriva och bara precis om saker och ting som de komma och gå. Det börjar mörkna alltmer. Hösten är här och snart kommer de där glödande färgerna igen. Jag har inte sett träden brinna ännu men ett och annat försigkommet träd står därute, här och var och lyser ikapp med solen. Det är så härligt att vara ute i skogarna så här på hösten och när de där dofterna och vindarna nästan omfamnar en så känner man en sådan tacksamhet. Det är healing. Det är kärlek. Det är som att Vara. När man var barn tänkte man kanske inte alltid så mycket på det eftersom det var naturligt och helt klart bara att det var så det skulle vara. Då fångade man nuet. Utan att ens tänka på det. De nuen minns jag än. Tänk att man kan minnas långt tillbaka...menar till och med innan man ens kunde gå. Vet så väl hur det alldra första minnet var. Jo,för jag låg i en barnvagn och det var sommar. Jag visste väl inte vad det var för något då men den blå himlen var där ovan mig och sen hur det kändes att ligga där, så där liten som man var. Det kom en humla och hälsade på. Antagligen viftade mor bort den,men det minns jag inte. Men det är ett mycket speciellt minne om än kort. Ögonblickskort. Och nästa minne tror jag var då när jag blivit satt på en filt ute på gräsmattan en stund. Ensam. Och  jag kunde varken krypa eller gå. Ett konstigt buller skrämde mig plötsligt väldigt mycket. Det var något däruppe på himlen och jag blev rädd. Nu förstår jag att det var ett flygplan. Men det visste jag nog inte då. Och det var då jag lärde mig krypa minsann! Över den lilla gräsmattan, upp över de gigantiska tre stenblocken...det var stentrappan upp till verandan. Och så över stenplattorna,förbi gräset som växte mellan stenarna och slutligen och äntligen upp för det nästan oöverkomliga trappsteget som skulle ta mig in i huset där mor var. Och jag klarade det. Skrapade bara knän och kämpade mig upp. Det måtte ha varit som flera meter högt om det varit idag,menar jag. Triumferande kröp jag vidare,från det starka solskenet och in i det  mörka rummet och så...där vid diskbänken, runt dörrkarmen bara....där stod hon. Min mor. Lyfte upp mig och sa ....oj,oj...oj!....och hur kunde jag ha klarat detta....och minns också att hon berättade för de andra vad jag hade gjort.  Det är ett bra minne. Trots flygmaskinen. Antar att jag var runt halvårsgammal då. Det är väl då man börjar krypa?
Inte tror jag att det är så många som tycker det är särskilt intressant att läsa om vad jag gjorde när jag inte ens kunde gå men jag tycker det är facsinerande hur små barn kan minnas vissa saker. Sedan finns det ju barn som minns tidigare liv också, sägs det. Det är en spännande och stor värld, det där. Men visst undrar man när man ser barn utföra saker som de egntligen inte borde kunna. enligt sin tidiga ålder och sedan med en sådan talang!! Och de som  också minns var de levde för och kan bevisa det på det mest otroliga sätt. Är det inte så att sådana historier blir allt vanligare? Vad kan det bero på?  Är vi på väg in i en ny slags tidsålder. Man hör många kloka filosofer och tänkare berätta om dessa ting numera. Och man lyssnar. Och man funderar. Och man känner efter.
Jag tycker inte om flummare. Men det är inte heller sant. Coola flummare har jag nog inget alls emot fast jag inte alls räknar mig själv så. Men det är det där med de lite lätt hysteriska människorna som tror att de varit indianer (oftast) i sina tidigare liv till exempel. Och sedan jag lärt känna min egen halvindian så tycker jag ännu mera just så. Han har blivit innerligt trött på att så många kvinnor i hans väg så klart har varit indianer i sina tidigare liv och sen är det ju här med trädkramare. Hade en liten pratstund om just detta tidigare i veckan med en kvinna,som har varit indian i sitt tidigare liv, men nu tror jag nog faktiskt att hon tillhör den seriösa och djupare delen av det här ämnet. Men  människor som samlas i grupp för att krama träd och ser energier överallt har jag lite svårt att förstå. Fast att luta pannan mot en trädstam i ensamhet i en allvarlig stund är underbart.Man kan faktiskt känna trädets hjärtslag som om de vore ens egna och det är de kanske också. Men energin i trädet går inte att ta miste på. Det bara är. Det är det här med grupper och den nästan hysteriska lyckan som jag har svårt att begripa mig på. Kanske har jag fel. Jag kan inte veta. Bara tänker att ursprungsfolk har ju ett helt naturligt sätt att umgås med Moder Jord på och jag tror inte de samlas i grupper för något så enkelt som att samtala med ett träd? Något av det vackraste jag hört är det sätt som aboriginerna i Australien har för att kommunicera. De sjunger tyst och samlar sin själ i sången. Och den färdas över land och berg till just den som sången är ämnad för. Tänk om man kunde lära sig något sådant. Det vore det vackraste.
En gång hade jag en dröm. Det var ganska längesedan,men vissa drömmar glömmer man aldrig. Det var en kort men intensiv dröm och den slutade med att någon sa: Någon måste sjunga över benen." Jag börjar tro att jag alltmer förstår vad den drömmen handlade om.
På tal om coola flummare så bara älskade jag dom en gång. Bohemer,backpackers,mods och alla möjliga långhåriga drömmare. På den tiden gick man inte i långa kjolar som nu. Jag hade tajta jeans. Dom var så tajta att man fick åla sig in i dom. Och slitna måste dom vara och det skulle det vara hål på knäna och håret var ju långt så klart. Jeansen tvättades obarmhärtigt med stenskrubbning till och med för att se riktigt använda ut. Gärna fransiga också.
Den där tiden började ute i Einars rum. Det var ett uthus vi hade på gården och där fanns det ett rum som en man som hette Einar hade bott i en gång för många evigheter sedan. Men nu stod det tomt sedan länge och till ingen som helst nytta. Så efter lite tjat och övertalning så fick jag och min bästa kompis husera därute som vi ville. Vi började med storstädning och sedan skulle det målas. Vi målade alla väggar svarta. Paint it black,ja, ni vet?   Det blev hur häftigt som helst! Alla sa att det var det värsta de hade sett men vi var ju saliga av förundran! Sedan skulle det vara massor av stearinljus,filtar,täcken och idolerna på väggarna överallt. Skithäftigt alltså! 
Sedan musik så klart! Jodå,vi hade transistor ju. Flera stycken. Prata om högsta volym när de rätta låtarna spelades.Vilken lycka!  Killarna i byn hade mopeder. Man kunde höra dom på långt håll. Och jag var kär i en av dem. Jättekär.
                       
                                                                                                              
                                  
                                                                                                     Einars Rum. 

                                                                                                 

Vad skulle man ta sig till utan alla sina minnen? Det finns de som glimmar för alltid och sedan de smärtsamma. Det kan göra så ont ibland att en gång bad jag....att jag skulle få slippa minnas. Men som tur var blev jag inte bönhörd. Och då var jag inte längre någon vildkatta med blicken i det blå. Det kan hända här i livet ändå. Det kan göra väldigt ont att leva ibland.  Men då kan det vara bra att ha minnen att tänka på och det kan vara bra att samla sig kring något som man hämtar kraft ifrån. Som att komma ihåg att tänka positivt. Att minnas att tanken är skapande och att vi skapar i varje ögonblick med våra sinnesstämningar och tankar. Det är starkt att tänka på och veta. Sedan tycker jag förståss att vi kunde hjälpa varandra att minnas det där lite mer. Att kunna vara nära på ett naturligt vis.
Och det du ger ut får du tillbaka. Det vet vi också.
För något år sedan gick jag runt i en secondhand butik och det fanns hur mycket grejor som helst. Jag tycker om second hand.Det har jag alltid gjort. Den här affären har möbler och lampor och you name it. Helt plötsligt fastnade min blick på en liten sak som hängde på väggen bland allt annat som hängde där.  Den där kände jag igen! För det var jag som hade gjort den en gång. Konstig känsla. Så klart köpte jag den och tog hem den och hängde upp den på min sovrumsvägg.  Till saken hör att jag har varit ganska orolig i mitt liv de sista åren och denna sista flytt tog på krafterna.

                                                                                                       
Inte vet jag varför jag skrev "njuta" frid i dig...Men hellre njutbart än att gjuta in det,kanske? I vilket fall så kom det tillbaka till mig,just som jag behövde de där orden. Jag håller på att försöka komma in i meditationen igen och jag sluter mina ögon och behöver just detta. Att själen njuter friden i mig.  Oh Gud! Vad jag behöver just det!
Att jag skapade små saker som den här berodde på att det var en tid då jag brann av inspiration och målade inte bara stora tavlor utan upptäckte att man kan göra skapelser av lite allt möjligt och sen sådana här små budskap också. Det är bra med Second Hand.

En natt tänkte jag på min ängel. Det var en stjärnklar natt och jag satt därute på balkongen. Om du finns så visa mig något, tänkte jag tyst. Låt en stjärna falla!  Det hände ingenting och jag tänkte att okey, det är kanske för mycket begärt. Ok,jag förstår.
Då kom en stor fågel flygandes rakt framför mig. Alldeles tyst och i riktning mot skogen därborta. Stora tunga vingslag och den verkade nästan vit i natten men jag tror att vingarna blev upplysta av ljusen här i stan. Men jag har aldrig sett en uggla i en stad förut. Har ni?




                                                                                                       Väntan
                                                                                                            
Ibland
när det gör ont
och verklighetens hårda
spegel
balanserar på vardagens vassa kanter
...
fyller jag min bägare med
ord och sagostoff
och lyssnar inte längre
på prat
från folk med fyrkantiga skor.





Det var inte så länge sedan jag använde den där texten vid ett annat mycket välbekant forum men jag tror att det är min alldra första dikt och eftersom jag fortfarande tycker den känns aktuell så kan den få vara här i natt,tänker jag.
















8 kommentarer:

The Free Spirit sa...

Du skriver så fantastiska och det spelar absolut inte vad det är du få fram i dina texter.Du är underbar som människa, kvinna, kärlek och min bästa vän. Älskar dig!

En Farmor sa...

Lillith du skriver ,berör,du har känsla,och inlevelse i det du skriver..

Minnen ,barna år, och en liten bit på vägen ...
det är på den vägen vi vandrar genom livet..
Att våga och kunna berätta om sina innersta tankar ,fantisera,drömma,skapa och dela med sig är en fin gåva..

Tack min vän
för underbar läsning .

Living Soul sa...

Free Spirit! Det var väldigt goda ord. Man blir nästan generad. Tack.

Ulla, jag brukar säga att jag tror på älvor. Du vet....Peter Pan. I do belive in fairys. I do,I do!
Och det gör jag ännu mer nu. Tack!

Maria sa...

Åter fylls min själ av dina ord och jag blir berörd på djupet... Tack för att du finns!
Kram!

Living Soul sa...

Tack detsamma,Maria!Blir alltid glad när du kommer på besök.

Wilda Och Marie sa...

Härliga minnen som jag hört om för länge sen..♥ har dock kommit av mig då jag försökt att skriva flera gånger här, men det vill sig inte riktigt :( Men undrar....Vad är det för något som står i skogsbacken bredvid Einars rum..?? Ser du..?? Eller är det en synvilla..??
Kram du kära ♥

Living Soul sa...

Nej,det är bergakungen själv,så klart.Bästa vännen,du vet? Så klart han stod där och spejade vissa sommarkvällar.Såg du aldrig honom? :))
....kom inte av dig mer, jag ber, ty det blir tomt då jag inte dig ser.

Kram själasyster!

Wilda Och Marie sa...

Lillith...Nej inte bergakungen, inte denna gången ;) ser 3 st...Får kalla kårar...Men kanske en synvilla :)

Kram ♥♥♥

Det var en gång....

En sanning