Fjäderpennan

måndag 28 februari 2011

att längta bort...och resan gick till Israel

Längtar gör vi säkert alla.Man kan längta efter någon speciell eller man kan längta tillbaka till en tid som var.Och man kan längta efter något man tror att man behöver eller så  kan man bara längta bort.Och just nu tänker jag mest på detta med att längta bort....kanske till ett främmande land. Resor brukar vara berikande, berusande och upplevelsefulla. Och en del sådana resor har jag fått lyckan att få uppleva och en av dem var resan hem till Galli.
 Hon hade då sedan många år bott i Israel där hon hade sin man och sina barn. Galli är uppväxt här i Sverige och vi har varit kompisar sedan tonåren.Det var med henne jag upplevde en kort och vild tid som raggarbrud. Fast jag var väl egentligen alldeles för blyg för att vara en tuff brud i raggarförpackning och hon var en underbar glädjefylld tjej som hade så lätt för att skratta. Hon hade det mest smittande fnitter,ett sånt fnitter som man aldrig glömmer. Så sant och rakt och hon liksom bara älskade livet.Men någon raggarbrud var inte hon heller. Innerst inne var hon också en otroligt blåögd och  mycket blyg tjej men hennes glada skratt smittade,som sagt.
Men vi fick åka jänkebilar! Att åka fort fort med musiken på högsta volym gav en sådan underbar känsla av frihet och inte hade man vett att vara rädd heller. De flesta tuffa raggarkillar var innerst inne snälla pojkar i lika slitna jeans som vi och medan de odlade på sina mustascher eller dränkte sitt hår i pomada tuperade vi våra långa hår och sprutade hårspray så ögonen sved. Jag glömmer aldrig Galli,fast hon så klart inte hette så då.
Genom åren har vi behållit kontakten och sedan hon bosatte sig i Israel behöll vi denna kontakt genom brev och telefon. Ett par gånger kom hon hem på besök i Sverige och ibland bodde hon och barnen då hos mig. 
Det var en underbar tid och den blyga tjej hon en gång var hade förvandlats till en pratsam,öppen och framåt kvinna.I Israel får man inte sitta tyst.Då undrar man om det är något fel nånstans och hon lärde sig snabbt hebreiska och den israeliska mentaliteten formade henne alltmer. Hon var en färgsprakande kvinna med guldringar på varje finger,långa målade naglar och en figur som säkert gjorde många gröna av avund.Galli var en vacker kvinna med två otroligt vackra söner. Tyvärr har det gått en del år sedan vi träffades sist men jag tror att hon fortfarande är en vacker kvinna med stor karisma.

                                                                                                               
Jag tänkte skriva lite om en resa jag gjorde och jag minns att efter några timmar på flyget så var det plötsligt som om vi flög rakt in i solen. Det var otroligt vackert och ljuset tog nästan andan av mig. Och lika plötsligt som det kommit så försvann det och nästa minut var det kolsvart därute. Vi flög genom en stjärnbeströdd natt och jag anade att vi snart skulle vara framme.
I Tel Aviv möttes jag av den mest intensiva hetta jag någonsin hade känt. Det var natt och himlen var full av stjärnor och höga gröna palmer vajade sakta i nattbrisen. Resenärer och mötande trängdes överallt och hebreiskan blandades med språk från världens alla hörn.Efter en evighet av väntan i de långa köerna var jag slutligen på väg mot utgångarna och med resväskorna i hand såg jag mig omkring efter henne. Lilli!.ropade hon och jag fick syn på henne två våningar högre upp.Där uppe stod hon och vinkade högljutt,leende och vild.
Å,Galli!
Hon bodde inte i Tel Aviv utan i Netanya  men det var inte så långt att åka. Hela vägen dit pratade hon, visade, berättade och pekade, gestikulerade och jag var så glad att se henne. Och det fanns otroligt mycket att se och uppleva förstod jag men den här första kvällen längtade jag mest av allt efter en dusch. När man inte är van vid en sådan hetta behövs svalkande vatten och hon förstod detta mycket väl. Jag vet inte hur många gånger vi duschade under de veckor jag var där.Netanya är en stad som ligger alldeles vid havet och vi hade bara tio minuters väg till stranden.Men duschen var ett måste.Ibland flera gånger om dagen.

                                                                                                                  
Galli hade en trevlig lägenhet med vardagsrum,sovrum,kök,hall,badrum och sedan tillika ett gästrum som jag genast lade beslag på. I vardagrummet hängde en stor målning över soffan. Målningen föreställde ett vinterlandskap med vindpiskade träd. Den hade jag skickat till henne en gång och den hängde där som ett minne från hemlandet.
Vi tillbringade dagarna med att prata,prata,prata och sen prata igen.Och som vi skrattade.Galli har ett skratt som är smittande,som sagt och jag vet att ibland fnissade vi så det faktiskt gjorde ont i magmusklerna. Men man kan skratta och prata ute också och det gjorde vi varje dag. Vi brukade börja dagen med att gå ned till havet.
Solbränd blev jag och snart var jag lika brun som hon. Åh,den där hettan ute på gatorna var nästan outhärdlig dagtid och man skyddade huvudet med hattar och ögonen med solglasögon och trots att det bara var tio miuters promenad genom staden så var man genomsvett innan man nådde havet. Men väl framme så möttes man av en vind som var närmast himmelsk!
Det blåste konstant från havet och vågorna kunde vara lite förädiska.En gång hade jag vågat mig lite längre ut i det blå men det där suget som uppträdde då vågorna drog sig tillbaka trodde jag kunde vara farliga. Och Galli berättade att det  flera gånger hade hänt att människor svepts med ut till havs. Fast inte så här nära stranden förståss.Då hade det handlat om simmare som tagit sig en alltför lång tur ut bland de blå böljorna. Hon berättade om en man hade överlevt och kommit tillbaka."Man ska bara följa med strömmarna,hade han berättat.Man ska slappna av och låta sig sugas ned i djupen och inte kämpa emot. Man håller andan och hoppas att havet ska kasta en tillbaka upp på land innan man hunnit drunkna." Kan bara tänka mig vilken fasa. Det räckte att stå med vatten upp till magen och sen känna det där starka suget vilja dra iväg med en.....ut..ut..ut.

                   Men vilken underbar strand och vilken vind och hur ljuvligt var det inte att svalka sig i detta blå brusande hav!





Varje dag tog vi taxi genom staden för att handla. Alla tog taxi.Om man skulle gå längre än tio minuter så måste man ta taxi. Det var stekhett ute på gatorna och man kunde nog få solsting ganska fort, helst om man sen inte är van. Alla taxibilar hade luftkonditionering och det är ingenting med det kanske. Men där behövdes det verkligen. Man liksom sjönk in i bilen och bara kände hur livsandarna vaknade till liv igen. Och man hade helst med sig något att dricka också.Men väl nere i centum fanns det gott om svalkande cafeér i skuggan, glassbarer och restauranter. Vi brukade ta en kopp kaffe...hm,jag tog en kopp kaffe och hon en läsk. Men vi åt massor av konstnärligt smyckade och aptitliga glassfat.....mmm....det är sant....just fat av glass! Stora skålar med glass, glass i strut, glass i kopp, glass på fat och glass i smala glas med sugrör. Därifrån brukade vi gå till the marketplace. Galli pratade med alla,kände på varorna med säker hand och prutade hur lätt som helst.Det var mycket skratt,mycket prat och skoj och sen alla frukter som dignade från borden och det var som en kaskad av färg över hela platsen.



På lördagarna är det Shabbat i Israel. Det är en vilodag och då utförs inget arbete.Alla  taxibilar och bussar står stilla och delar av innerstäderna är då avstängda för trafik och gatorna förvandlas till gågator.Det finns inga affärer, restauranger eller andra inrättningar öppna.Denna dag  är alla finklädda och man hälsar varandra med orden Shabbat Shalom. Ibland kunde man höra denna hälsning redan på fredagseftermiddagarna och fram tills Shabbattens slut på lördagkvällen.Det är en önskan om harmonisk vila. Sabbaten börjar vid solens nedgång på fredagskvällen och slutar vid solnedgången på lördagskvällen. Man påminns om  orden från Moses:Tänk på vilodagen så  att du helgar den.                                                                               
שבת שלום! 

Galli kände till landets seder och bruk och visste vad som var kosher och vad som inte var det. Liksom araberna äter inte heller judar griskött. Renlighet är mycket viktigt och i köket gäller stränga regler. Inga köksredskap som används för kött får bevaras i samma skåp som de redskap för frukt och grönsaker. Allt har sin plats och allt har sina egna ritualer och bestämmelser. Vi såg judar med lockar och de anser sig vara mycket heliga. Men Galli hade sina synpunkter på ditt och datt.Men allt som man vill veta om Judendom finns att läsa i länken härunder.


Vi besökte också Döda havet,Betlehem,ökenområden där arabfolk bodde i torftiga hyddor.En kväll såg vi en stor arabisk familj komma ned till havet. Alla var svartklädda.
"Varför badar dom inte?",frågade jag Galli. Hon hade lärt sig att inte tycka om arabiskt folk. De är smutsiga,sa hon.  Men de svartklädda kvinnorna hade långa kjolar och svarta hucklen och med alla kläderna på skred de sakta ned i havet.Äntligen svalka! De enda som inte kunde låta bli att visa sin glädje var barnen. Pojkarna fick bada med endast badbyxor på.

                                                                                      Vi besökte också Jerusalem. 
            
     
    I denna Stad  fick jag uppleva de heliga platser som man bara hade hört talas om. Vi gick längst Golgata ,vi hörde böneutropare och såg tempel och moskeér. Längst de små kullerstensgatorna stod månglare och köpmän i hundratal och skrek ut sina erbjudanden. Här stod jag vid Klagomuren.Efter att fått skyla mig med schalar stod jag vid denna mur tillsammans med judar i långa skägg,svarta kläder och lockar under mössan. Man bad. Man fick skriva sina önskningar på en lapp och sedan stoppa in den ihopvikt i muren. Det gjorde jag också.
Här såg jag åsnor och kameler som man fick rida på och bara den upplevelse som man fick av att komma gående uppför berget och träda in i staden var stort. Här blev vi bjudna på starkt arabiskt kaffe i en mörk lokal med skrattande besökare och vi fann ett gammalt härbärge där vi kunde tillbringa natten.Det hade varit eller var..ett paradis för hippies och poeter. Det lilla rummet vi blev visade var mycket litet med vitkalkade väggar och sten golv.Endast en enda liten glugg längts upp mot taket släppte in lite ljus från gränden där utanför. Vi vandrade genom trånga urgamla gränder på kvällen,Här i Jerusalem var luften svalare och man kunde verkligen känna historiens vindar.


                                                                                       De trängde rakt in i ens själ.





                                                                                                Tack,Galli.


                                                                                      "raggarbruden"       






                                   



Inga kommentarer:

Det var en gång....

En sanning