gammal dagbok

Tick tack,tick tack....klockan går,tider förändras men

minnen finns kvar.

Det hade blivit vår och hela trädgården var alldeles full av blommor och grönt mjukt gräs.Grinden och verandaväggen stod nymålade i vitt och trädens skuggor lekte sommarskönt mot det vita.Fågelsång och fjärilsvingar fyllde luften och på veranda golvet låg en madrass med rena filtar och kuddar med överdag i blått.

Kvinnan och hennes lille son satt där och titttade hänryckt ned i en liten låda.Därnere kurade två små kattungar och de tittade storögt upp mot dem.

De var väldigt rädda och skygga och hade nyss fått följa med hem från en kattmamma som inte skulle ha fått behålla dem. Man hade bestämt att avliva dem om ingen kom och tog hand om dem. Det hade varit väldigt svårt att välja. Hur väljer man vem som ska leva eller dö? Så hon tog med sig två istället för en. 

De hade varit på besök hos en väninna i den den by där hon bodde och sedan besökt en familj på en liten gård ute vid skogarna.Alla barnen var med ute i skjulet och dom tjoade,skrek och lekte och kattungarna såg förskrämda ut.

Men nu hade de fått ett hem. Här skulle de få växa upp och få leva som fria lyckliga katter,vilda,kärleksfullt omsedda och som de lyckligaste katter i värden,var det tänkt. Trädgården var full av träd att klättra i.Här fanns körsbärsträden,höga och med grova stammar och kraftiga grenar.Plommonträden som låg längst med gräsmattan utgjorde en spännande bro över stenbeläggningen utanför den lilla stugan som stod just mellan äppelträden och körsbärsträden. Det var en lycklig dag.

Ett av rummen därinne i huset skimrade i svagt rosa.Varje sak var vald med omsorg och kärlek och tavlorna var rödgrårosa med lila i och en jättelik kudde i starkt rosa låg utslängd på golvet,tillsammans med trasmattor i gråvita och svagt rosa toner.Alla fönster var nymålade och blänkte i vit oljefärg.Rummen luktade rent,färg och rökelser och stora gröna växter stod placerade utmed de stora gardinlösa fönsterna.

Ännu var det bara förmiddag och solen lyste istället upp verandan där de satt. Rummen låg fortfarande i skugga. Men i varje rum rådde ordning och i det blå rummet samsades träramar,blåskuggor och målningar i blåa nyanser harmoniskt med varandra.

Under trappan stod en stereo med glasdörr.Därifrån hördes mjuka lugnande toner som lade sig till ro på på det fernissade trägolvet.

Pojken ute på verandan fnittrade högt,på en pojkaktigt vis och han var så sprallig att hon tyckte att hon måste be honom vara stilla så han inte skrämde de små kattungarna. "Nej,mamma,lovade han.Det ska jag inte göra.

Han höll den lilla i sin famn och klappade henne varsamt. Vi ska låta de här små bli så lyckliga,här med oss,tänkte kvinnan och kramade om pojken. Till hösten skulle han fylla sju år och han skulle kunna gå till skolan alldeles just under det stora trädet om han sneddade över parkeringen.Sedan tänkte hon följa med och hjälpa honom över vägen däruppe. Skolan låg bara en liten bit därifrån.

När pojken tröttnade på kattungarna och istället försvann upp på sitt rum för att beundra sina grodor och ödlor i egenhändigt inredda små terrarium lyfte hon upp de små kattungarna i famnen. En lång stund satt hon med dem så,lugnt småpratande och försökte få dem att äta dem mat hon ställt fram på golvet.

Efteråt släppte hon dem inne i huset.Eftersom det inte fanns några dörrar någonstans så utgjorde de fyra rummen med kök och två farstur en väldigt stor värld för de små liven. De försvann snart under en av sofforna. Hon förstod att de var skrämda i den nya milön och lät dem därför vara. Hon återgick till sina sysslor,satte sig på en av kuddarna och tog tag i en av målarpenslarna.Färgerna låg utspridda runt om henne. Hon målade på ännu en duk i blått.

Veckorna gick och midsommaren försvann in i en allt djupare grönska. De där skimrande midsommardagarna hade alltid varit högtidsdagar som hon hållit högt.Det här året hade hon och pojken firat helgen tillsammans med en väninna och hon hade också två små barn och de tre brukade leka mycket tillsammans. Hennes pojke var något år äldre än hennes barn och det var han som brukade hålla lite ordning och reda.Den lilla flickan var så liten att han lätt kunde lyfta henne och de brukade hålla till vid gungorna eller jaga varann över den stora gräsmattan. De lekte alla tre bra tillsammans, men som vanligt tyckte pojken att det var skönt att komma tillbaka hem på sitt rum. Nästan varje dag kom kompisar och ville leka och en del ville nästan aldrig gå hem. De trivdes här och om de fick så stannade de tills middagen var klar. Men hennes son tyckte mycket om att vara hemma och leka för sig själv också. Tillsammans hade han och hans mamma inrett rummet med teckningar,färger och överallt var det som en fanfar av glädje av olika leksaker,tyger,täcken och ritpapper,färgpennor,och så naturligtvis terrarium.

Som vanligt vid midsommartid hade hon gått längst byvägen och plockat stora fång av vilda blommor. Och som varje midsommar hade hon drömt om Näcken,Bergakungen och Älvor som skulle dansa midsommarnatten vild. Drömskt förlorade hon sig i blommornas vilda dofter,skogsgräsens kittlande och skogarnas hemlighetsfulla lockande tystnad.

Tyvärr blev aldrig någon midsommarstång rest. Festerna började och det brukade bara vara hon som längtade efter mer.

Men det gjorde ingenting,brukade hon tänka. Hon älskade de här människorna som Någon Högre mening låtit finnas till på samma gång som hon och de hade trots ålderskillnader liksom vuxit upp tillsammans,var och en i sin tid men ändå på något förunderligt sätt tillsammans.

Varje morgon gick hon tyst barfota över golven och medan hon lagade sitt kaffe talade hon med kattungarna i en outtröttlig ström av ord och efter några dagar började de ge svar tillbaka.Små ynkliga pip hördes och hon talade och lockade och snart kom den morgon då de inte längre skrämdes av hennes närvaro.

Det stora trädet stod nu som en djuptgrön konung över trädgården,huset..ja,över hela byn. Nu då kattungarna inte var rädda längre lät hon dem följa med ut i trädgården. Hon lyfte dem upp i träden och lät dem känna att hon stod bredvid. Snart följde de henne tillbaka till huset och varje dag lärde hon dem att lita på henne och på sin omgivning. Samantha och Eliotta skulle de heta. Eliott hade snart visat sig vara ännu en hona och alls inte den kattpojke hon hade trott. Samatha var den mjukaste av de två. Hon skulle komma att stå henne mycket nära och båda två vande sig snart att hitta uppför trappan och sedan fann de hennes säng. Efter den upptäckten var de alltid tre i den sängen. Men oftast fyra innan gryningen kom. Pojken brukade vakna och krypa ned bredvid henne. De låg intill varandra och hon såg till att han inte frös. Ibland tänkte hon att ..tänk..så här liten kommer han bara att vara några år till. Och hon höll honom tätt intill sig och sjöng tyst vargvisan.

Det finns en mening med allt,brukade hon säga. Samantha och den vilda Eliotta lekte varje dag.

Det var som sagt en lycklig tid.

                                                                   fortsättning följer............kanske.