Jo, det finns djupa brunnar och sen så finns det vindar. Den där brunnen aktar jag mig för. Det krävs mod att ta sig ned dit och så mycket mod har jag inte än. Och jag vet inte om det är någon idé heller. Man får gå vidare. Man får alltid gå vidare. Och att leva i Nuet och i ögonblicket och för dagen är nog det enda alternativ som vi har. Men det är inget fel att bejaka sina minnen. Och inget fel att lyssna på ett dunkande hjärta om det bara leder dig rätt. Sen har jag en djup tro på att det finns en mening med det som sker.
I ett tidigare inlägg skrev jag om drömmar och speciellt sådana drömmar som slår in. Sanndrömmar. Och därifrån är steget inte långt till spådomar och medium. För många år sedan gjorde jag ett besök hos ett medium och hon berättade en så otrolig historia att jag bara skakade på huvudet och skrattade. " En ung indier, ser jag, sa hon. En ung studerande och han är på väg till dig. Ni kommer att studera tillsamans och uppleva mycket. Nä, det där tror inte jag på,sa jag. Jag bodde då i eget hus och var lyckligt förlovad. Men man vet så lite. Det kvinnliga mediumet fick rätt så när som på landet.Men det var nästan.
Adam berättade så mycket. "Lillith!, sade han."Du vet inte"!
En dag skrev jag en liten berättelse av hur man i hans land tar hand om barnen. Ofta är det så att där finns ingen skola och naturligtvis har man inget dagis heller. Kvinnorna är hemma och tar hand om barn och hem.
"Kan jag få en bit bröd! Var snäll och bryt en bit av brödet?" bad kvinnan enträget där hon satt i skuggan av det stora trädet. Bladen susade sakta i vinden och trädet gav en djup svalka åt den gamla kvinnan. Hon brukade sitta här under trädet varje dag och solens bländande ljus gav stark kontrast mot trädens spelande skugga.
Kvinnorna höll sig också gärna i skuggan och de utförde sina göromål under leende tystnad. Kastade några utspridda kommentarer till varandra tvärs över den lilla gården och det andades frid över platsen. Himlen ovan dem var väldig och blå och vinrankorna växte frodigt och klättrade mot den vita stenmuren som omgärdade trädgården. Familjen ägde flera vinodlingar och deras rikedom var stor. För de tillhörde ett folk av gästfrihet och bjöd generöst varje besökare att dela deras enkla måltid.
"Kom! Sitt ned och var välkommen!" bjöd de och rullade ut den vackra mattan, tjock, handknuten och färgrik att sitta på.
Samovaren var fylld av ett väldoftande te spetsat av otaliga variationer mynta från örtagården. Det en vanlig vardag och mannen har just gått till sitt arbete men redan strålar solen från en klarblå himmel. Den gamla kvinnan är mormorsmor och hon har lite svårt att gå nuförtiden. Men här under trädets djupa skugga har hon sin egen matta och här sitter hon varje dag.
"Så, ge mig en bit av brödet!" ber hon igen med sin lite skrovliga röst och i knät har hon en duk där hon samlar brödbitarna och hon har brutit det i små bitar och hon sveper duken kärleksfullt över brödet, om igen och med största kärlek.
Kvinnan vid bakugnen står stolt och rak vid sin bakplåt och degen jäser och ska bli till nya bröd. Det doftar nybakat över den lilla gården och den gamla kvinnan får varje gång nya småbitar av brödet som hon samlar under duken. Hon vet att nu ska de snart komma och hon har vindruvor i en skål bredvid sig och hon ler stilla för sig själv.
Hon ropar deras namn redan då de springande och fulla av skratt kommer lekande in över den gröna mjuka mattan av gräs och kvinnan i deras sällskap hyssjar åt dem men hennes ögon ler. De har varit på besök i granngården en stund. Ett litet avbrott i den dagliga rutinen men mödrarna har inte så mycket tid för dem nu.. Det är arbete som måste skötas och det är måltider som ska tillredas och de påbörjas redan tidigt på morgonen. Barnen tystnar respektfullt men lyser upp då gammelmormor kallar dem till sig. "Älskade barn!" ropar hon.
I en ring sitter de samlade runt henne och hon ger dem av brödet som hon har gömt under duken. Små bitar av det goda kryddiga brödet med russin i och till det äter de av druvorna.
Den gamla kvinnan börjar berätta sina sagor för dem. Hon äger tusen av dem och barnen kan aldrig höra nog. Fängslade sitter de intill henne och de kommer aldrig att glömma stunderna med henne, sin kära gammelmormor. De ser hennes knotiga fingrar bryta bröd och ge till dem, de hör hennes djupa stämma stiga och falla i tonen under det susande trädet. Varje dag har de suttit här med henne och hennes kärlek till dem är stor och evig och de känner den i sina öppna hjärtan och hon lär dem om sitt långa livs erfarenheter. Hon ger dem sagor och legender att ta med sig i livet, hon ger dem berättelser att en dag i sin tur ge till sina barn och de respekterar henne för hennes åldriga insiktsfulla visdom.
Idag berättar hon om storfolket, jättarna. De som bor på andra sidan verkligheten och storögt lyssnar de till berättelserna om hur jättarna varje natt försöker ta sig in i världen. De hör om hur de med jättetungor slickar på stenmurarna som håller dem utanför, om hur de slickar och slickar på stenarna i sina enträgna försök att slipa ned de kraftiga stenblocken så de kan rasera murarna och ta världen på andra sidan i besittning.
Det vore som jordens undergång om de någongång skulle lyckas. De vill skövla deras land, trampa ned, förstöra, tillintetgöra med sina gigantiska fötter och tunga steg. Varje natt försöker de, slickar med sina giriga tungor på murarna men gryningen kommer varje gång till jordens räddning. För solens strålar tål de inte och de ger upp, nej, det kommer aldrig att gå, tänker de och somnar utmattade tills natten är här igen.
Och kvinnan berättar och hon tröstar och förklarar, bryter ännu en bit av brödet och ger till varje barn. Det godaste bröd i hela världen är det. Och vindruvorna därtill ger den bästa av smaker. Barnen äter andaktsfullt och släpper inte kvinnan med blicken.
Hon ler och nynnar en sång, vaggande och fylld av ro. Barnen kryper närmare och somnar i hennes knä. Hennes hand är gammal och knotig och hon vaggar stilla och håller om dem. Tiden står stilla ett slag och nu är det bara trädets tysta sus som hörs i denna lilla oas av trädgården.
Kvinnorna samtalar med varandra under arbetets gång. Skratt lyser upp och gemenskapen är sann och en del av en vanlig vardag.
Och under trädet har gammelmormor somnat en liten stund, i djup närhet med de små. Det är en bild av sann kärlek.
Detta var ett av Adams alla barndomsminnen. Ett av de lyckliga.
Vi har alla våra resväskor fulla av minnen.
Och en del kan man berätta om. Annars blir resväskorna för tunga att bära. Så jag tillåter mig sitta här och minnas,på mitt sätt .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar