Den linjen och alla dessa funderingar

 Så många tankar,så många minnen,funderingar,drömmar och så jag,här under stjärnorna. Och pennan,bläckhornet och kammaren är med och i nuet har jag just fixat en blogg,tror jag. Inte en aning om hur man börjar men det sunda förnuft jag har säger mig att om ens dagbok ,hm,blogg svävar ute i space och vi människor möts här i space,nät eller vad vi nu väljer att kalla det för så är det väl naturligt att hänga i dörrkarmen,le vänligt och säga, Hej,välkommen in.

Så välkomna alla goda själar därute,sökare, spelare och vagabonder.Välkomna unga som gamla, välkomna diktare, skrivare, tänkare, önskare och drömmare.Välkomna danserskor, glädjeflickor, luffare och alla de tysta blyga, dom udda, dom annorlunda eller de alldeles normala. Nu ska jag försöka komma på hur man gör bara. Den här musiken är så vacker,vemodig och stark. Så för alla våra drömmars skull......lyssna........

Tänk så liten man är.

                                                                       

Leende leende leende
dansar du
tyst för dig själv
bland söndervittrade
krukor
och en evighet av strand.

Spegelbitar i tusental
splittrade
fångar solen
gömmer månen
och du bara dansar
tyst för dig själv

Har du då ingen rim och ingen reson,
kvinna?
Har du då ingen vett och ingen etikett,
kvinna?
Men vet du då inte vad som
förståndigt och klokt är?
Dansar,dansar för det finns
inga ramar,det finns inga gränser
spegelbitar fångar mig
tusen liv glittrar
i en evighet av stjärnor.

Men vet hut,kvinna!Vet hut!

Hör icke! vill icke!ska icke!
blundar dansar stampar
lever
blodet rött och hett
nakna fötter
dansar tills de blöder
Hör icke!Vill icke!Ska icke!

Men stilla dig,kvinna!
Vet du då icke din plats,du enfaldiga?
Hör icke!Lyssnar icke!
Vill inte.Ska inte.
Dåraktiga kloka kvinna
jag är
som dansar

dansar

dansar...

   Till Vincent

Vem har målat den linjen?

Så oerhört smärtsamt vacker

benets utsökta böjning

jag följer linjen mjukt

med mitt finger

Fylls av denna stora varma glädje

över att få finnas till

i samma tid

som du

Linjerna av dig

stora varma mjuka tassar

dina konturer

din framtoning

din linje

gör mig så

ödmjuk inför Gud.

Kinden som ler

ögon som lyser

din svarta nos blänker

och du talar med hela ditt

väsen

så intensivt med mig

..........................................................................

skrev jag en eftermiddag,vi hade just kommit hem från en lång promenad.

Du var så lycklig efter alla höstens dofter och lade dig på trägolvet framför

kakelugnen. Jag bar min stora och redan då utslitna långa svarta tröja och jag

satte mig bredvid dig där på golvet.

Höll din stora tass i min hand och våra blickar

möttes.

Jag älskade dig,min älskade hund. Min vän. Jag lovade dig min eviga kärlek.

käre käre

i mitt hjärta!

härinne i mitt hjärta

bor du

Oändliga himlar

skiljer oss åt

men jag ser dig

käre käre

saknar dig så

 I en evighet av löften.

.................................

I samma ögonblick jag förstod att det var på riktigt.I samma stund det otänkta,det som inte skulle hända,sanningen trängde in i mitt hjärta sprängdes jag av sorg. Jag hade upplevt allt som hänt som om vi befann oss i en galen förvirringens tid med missförstånd,sjukdomar,svek,rädsla,ensamhet och sorg....och jag bad en älskad vän om hjälp men jag förstod inte att jag riktade mig till fel person.Han var alltid min hjälte och jag älskar den mannen och han ville inget illa. Men förstod bara inte.

Och  jag gick isönder. Det är inte hans fel och jo,jag vet att tanken är skapande och att vi kan välja våra liv med hjälp av våra tankar och val.

Men i detta stod jag så ensam.

upplevde det så

gjorde fel val

tänkte fel

valde fel ord

men jag trodde inte jag hade mer att ge

och kanske himlen var bättre

kanske skulle han få det bättre där

och jag hade ingen ved

det var höst

men det är som ett skrik

härinne

i mig

Vilsen. Så vilsen.Och jag längtar hem.

Faller

Men nu så går jag ut
Men när jag kastade
För när jag tappade
ordet
det innersta, det glödheta, det sjungande, det sökande, det riktiga, det äkta. Då dog jag. Då dör jag. Då släpper jag taget,
då lät jag mig falla och jag faller hela tiden och äntligen så lever jag igen.
Någonstans mitt i sårbarheten, det nakna, det enkla, simpla, skrikande ylet från avskalade sagor och avdelade meningar, fragmentariska hopplösheter och en kör av röster
Då dör jag. Då dog jag. Håller för. Blir döv för att kunna höra.
Blir blind för att kunna se. Blir stum för att kunna tala

ordet

Det är bara jag och orden. Det måste vara bara jag och kärnan. Jag och de andra. Udda. Annorlunda. Som alla andra. Vad spelar det för roll?

Tappade. Förlorade. Vågade.
vara sårbar
faller, faller, faller

och hittade tillbaka

igen

Tack gode Gud, för den grinden. För det modet.
För den skräcken.

faller,faller faller

nej, rädda mig inte
nej, håll mig inte

oh, låt det svindla så

andas
är
och det dunkande hjärtat
gjorde det så ont
när alla himlar skrek

så låt mig falla nu

en evighet
och jag

.