På andra sidan stjärnorna och landet var av Saga

Du sitter på dina händer", hörde jag en röst från böckers textade viskningar hetsa mig, från alla hörn kom de orden och ingen ro finns det någonstans om jag inte sätter mig ned och blir ensam med mig själver.
Natten har kommit och det regnar stjärnor från himlavalven varje sekund och varje smärtsamt levande andetag. "Ta dom!Fånga dom! "Innan det är försent. Innan sista drömmen är drömd.

De faller ned i mitt knä. Sedessamt knäppta håller jag mina händer däri och stjärnfallen blir alltmer explosiva, de jagar mig med sin hetta och ljusen är intensiva och jag ser på dem även om jag alldra helst ville blunda.

för jag är så rädd och det är fruktan som är din värsta fiende. Jag vet det så väl och jag har dödat hundra drakar. Dom störtade för min knivsegg med struparna bubblande av rött blod, urtidsskri ekade över landet och jag såg hur varje skugga var liten och mjuk, som små sovande kattungar i tidslösa gränder.

Sov lilla vän, viskar jag och håller varsamt och ömt i varje litet ord. Jag ska gå ut på en slags resa, tror jag men den har redan börjat och jag har varit på väg så länge. Varför säger du inte som det är? Varför visar du mig inte en enda vägvisare? Varför måste det vara så hemskt mörkt?

Himlavalven är oändligt stora och det finns inget slut och ingen början och det var jul här mitt i verkligheten och jag undrade var är den egentligen?

För det var en gång. Och det var om en stjärna och det kom tre vise astrologer över öknen. Men du måste berätta din egen saga.

                                                                                    Annars blir den aldrig sann

                                              Och det faller stjärnor från himlen i varje andetag och de är inga främlingar alls

                                                     Hälsningar från hemlandet och jag är en flykting precis så som Adam.

                                                                                                                 

När vi möttes Adam och jag där på ett sommarljuvt torg mitt bland folket då stod en ängel i hörnet och log för sig själv. Näcken spelade vilt i skuggan därborta och jag hörde fiolen, flöjten och bruset från forsen alldeles bredvid. Han spelade för livet och hans hjärta slog för kärleken och för det stora stora flödet som pulserar genom allt det som liv är. Å, Gud! Som han spelade! Å, Gud! Som han älskade!

                            Drömmakaren skapade drömmar och i ett enda hjärtslag steg Adam fram och våra ögon möttes

Evigheter hade lekt med varandra och tusen stjärnor exploderat sedan vi såg varandra sist och alla stigar blockerades och det fanns bara ett enda steg att ta och det ledde rakt in i hans famn. När han tog min hand och drog mig bort mot kyrkans tysta skugga reste sig tornet över oss i sommarnatten och alla änglar såg på och Näcken spelade sin vildaste sång.
"Vill ha dig! Å, kom mig nära", viskade Adam hest mot min hals och leken är allvarlig och jag ler bak slutna ögonlock. För jag är sagoberätterskan som svävar fritt mellan världarna och jag färdas med drömmarna, ser på din värld bak slutna ögonlock och känner vindarna mot min hud. Mitt hjärta fortsätter att slå och mina andetag är heta av längtan.

Adam viskar och hans ord är som flytande honung och han gör min mun söt i natten och han talar med mig om Gud och han är utan blygsel.

                           Hans hand är poetisk och blicken speglar främmande skogstjärnar från landet av saga

                                                                      Där på andra sidan stjärnorna

För det var så länge sedan och jag är på stadd på resa från stjärna till stjärna och jag vet inte om jag kommit hem en liten stund eller om jag kanske står på en av livets järnvägsstationer medan ångloken frustar i natten.
Och jag vankar emellanåt oroligt på den öde perrongen.

Men jag sätter mig ned och skriver brev hem, postar det med en kyss och ett skälvande andetag. Jag är bara på resa och Näcken slutade aldrig att spela. Väntar en liten stund och lägger ifrån mig pennan.

                                                                                                         
med hälsningar från landet av saga

..................så vad är min sorg då,undrade jag medan Adam berättade om krigen i sitt land. Och jag satte mig vid hans fötter och lyssnade och lärde mig lite till om livet.Så tack,du främling,du från andra sidan månen.Minns dig alltid i ljus."Varför sänder du mig inte en enda vägvisare,Gud?,frågade jag övergivet i den vilsenhet som var.Då kom Adam. Han hade många berättelser  och jag glömmer dem aldrig.           

                                             

Ja,mångfacetterade och färgrika var hans berättelser och han var en pojke och hans fader var en allvarlig man med långa fotsida vita kläder.En högt uppsatt andlig man,advokat och diplomat i sina hemtrakter.Ibland var han också en healer.Människor kom till honom och bad om hjälp.Det kunde gälla praktiska problem eller de bad om hjälp när de var sjuka. Denne man skrev då små heliga skrifter och vek pappersarket omsorgsfullt och gav till det behövande.Det lilla pappersknytet skulle man sedan låta hänga om halsen . Efter en tid kom många för att tacka för hjälpen.De sjuka hade blivit friska.
                             

om konsten att äta ett äpple.....Ett rött äpple och han har skurit det i små bitar och matar mig med dem, den ena biten efter den andra. Omsorgsfullt skalar han bort äppleskalen och jag äter äpple med stor vördnad. Jag känner mig lite högtidlig.

Vi sitter på en matta i mitt vardagsrum och han har förvandlat det till en bit av en annan slags kultur. Musiken flödar i orientaliska toner och snart kommer han att dansa för mig. Jag ska se på som jag brukar. Jag ser en prins som nyss steg ut ur en saga. Jag ser en främling och kanske jag tror på att han är min. Men mitt hjärta har hämtat skydd någonstans ifrån. Vet inte varifrån. Men jag är mycket rädd om mitt hjärta. För hur många gånger kan ett hjärta krossas? Dom som säger att man kommer ut starkare ur den där tunneln av mörker, de talar inte sanning. Man kommer ut och upptäcker att någonting som var värdefullt har dött. Och sen går tiden åt till att försöka hitta det igen.
Det är inte lätt. Man står på toppen och ler rakt in i solen och tror att den grönskande skogen andas tröst och helande in i en. Så lätt så. Och man drar djupa andetag av den mättade friska luften och affirmerar att det är healing och att det ju finns en mening med allt.

Jag har inte sagt att det inte är så. Att det inte finns någon mening. Nej, för den sanningen är den jag lever med. Man väljer, gör man inte? Någonstans på vägen så väljer man sitt liv. Det är inte rakt utstakat men det finns vissa riktlinjer och vissa möten som man inte kommer ifrån. Och sa jag att jag inte ville att dessa möten och riktlinjer skulle finnas där? Nej, det sa jag inte. Jag vet att de är där för att jag valt det så. De finns där för att de har alla något att lära mig. Och jag antar att jag har en del att ge vidare till dem.
Man möter så många människor på sin väg.
De flesta visar sig vara goda människor. Innerst inne.

Så jag äter ett äpple, sittandes på en matta på golvet. Och vet inne i mig att jag tar del av något verkligt värdefullt.
Aldrig har jag ansett mig vara politiskt engagerad. Åtminstone inte så att jag tagit del av politiken på ett aktivt vis. Det är väl snarare tvärtom.
Men om man ställer sig på barrikaderna och propagerar för kärleken, för andligheten, den fria. Är inte det att på ett djupgående vis vilja förändra världen till en bättre plats?
För allt börjar ju därinne i det egna hjärtat.
Måste börja någonstans. Om än så obeskrivligt enkelt som med några ord från mig till dig.

"Att bevara sina minnen behöver inte betyda att man inte lever i nuet."