Ord från en kammare

Nu stiger all den samlade längtan... som ett ihoprullat litet nystan inneslutet i det starkaste av ljus och komprimerat av tättskrivna ord och de lever.

"Bli Liv däri!" sa Gud och så blev det.

Så rakt och så enkelt och ingen begrep varför, inte då och inte i detta nu och ändå händer det. Det händer i varje ögonblick och det hade ingen början. För i det ögonblicket slutade tid att finnas till.

Då dansar vilda änglar på högsta branten och snart så når de stjärnorna. Detta hände i samma ögonblick som det var en sommar och regnen just hade slutat falla och det steg en bördig och fyllig doft upp från jorden och hon som kom gående där på vägen andades in all den förväntan som levde i de lätta vibrationerna.

Stegen gör inga fotspår men hennes andetag lever kvar för vindarna tog dem till sig och regnen gav näring till jorden och nu växer det nya plantor av frön som är av himlen till. De växer sig starkare för varje måne och ingen enda har sett dem.

När fördämningarna brister... viskas det allt högre då om skymningen när de första stjärnorna börjar tändas för natten

och sen när de brister och frågan i den där tonen, den som bara når de sinnen som hör, det är en fråga som fortfarande envist söker sitt svar.

Och det var då i den stillhet som råder, om den stunden som är alldeles före, innan de första stjärnorna hunnit tändas, då om skymingen, som hennes ögonlock var djupt slutna och bevarade hennes hjärtas innersta hemlighet.


                                                                 det var då som ögonblicket blev till en evighet  

 

Rummet hade inte längre några väggar och himlen vällde in och slöt sig över väggar, golv och tak och hennes hand höll om min och min höll om hennes och allt var födelse, avsked och sanning.

Och rummet hade egentligen inte några väggar och en bro hade byggts för tysta samtal i en dröm som vi båda kunde dela. För hon nickade till svar och gav oss därmed en bit av den evighet hon redan börjat ana.

 

                                                                            Världarna brusade och hon var så stilla

Hon lärde mig mycket och hon är den kvinna som är min mor och kärleken den finns och när tidlösheten kom och blev vår gäst så att hon kunde vara jag och jag kunde vara hon där i en säng, liten, tunn och jag såg samma linjer som mina egna och det är en skapelse av något och jag böjer mig i ödmjukhet inför den enkelhet som är det största av alla konstverk.

Hon lärde mig mycket, sa jag och såg på henne, såg henne i solgläntan i en grönska, såg henne då hon med känsliga fingertoppar berörde de vildaste av blomster, de vajande vilda gräsen, jag såg henne och så försvann hon därefter i bruset från kallt maskineri som inget hör.

Men när skymningen är här och de första stjärnorna tänds högt däruppe så dansar de vilda änglarna allt högre uppåt branterna och när mina fingertoppar söker sig över tangenterna och ord formas så är du med och jag är glad att du kom, idag, inatt, imorgon och jag ler och minns din svala hand på min panna.

"Can you hear me, mama?" sjunger lågmält en blues om natten... nynnar och mina höfter gungar och mina fötter dansar orädda på golven och jag är trygg och jag ler utan skam för inga gränser finns och jag vet att dansen är en bön och bönen är en dans och att alla blommor slår ut i sin mångfald och sinnlighet för att det är så som allt bara är.

 

                                                                      ord från en kammare nångång längst vägen

                                                                                                      

                                                                                                        

                                                                                                             .