på tal om vindar

Ljuva kaffedoft! Vilken Gudadryck! Och för en kaffeälskare som jag är klockan aldrig för mycket för en kopp med lite socker och en skvätt mjölk i. Fast det är råsocker och mjölken kommer snart att bytas ut mot soyamjölk eller så ingen alls. 

Vindar! Jag älskar vindar! Jag älskade när det blåste och stormade redan som barn och lika var det med åskvädren. När himlen började mörkna och sen i den stillheten som rådde kände man hur allt liksom höll andan.  De där laddade ögonblicken just innan ovädret var över oss upplevde jag intensivt.

Jag har alltid brukat få extra inspiration då åskan härjade och jag älskade det vackra skådespelet. Vi bodde på landet och jag minns att min mor var lite åskrädd medan min far tyckte om att stå i fönstret och se ut och han beundrade blixtarna som fräste över den mörka himlen. Det fanns en liten sjö i närheten och där brukade alltid blixtrarna slå ned.  

  

Då det stormade som mest här i Skåne hade jag just flyttat ut på landet igen. Det var det året Gudrun härjade över Skåne och Småland och jag hade just vinkat avsked till min vän just den eftermiddagen och sedan var jag nästan ensam i det stora huset. 

Himlen började alltmer anta en otroligt skrämmande men vacker färg. De grågröna nyanserna såg olycksbådande ut men var ändå vackra på sitt sätt och jag stod där och tittade ut och tänkte att ;nä...nu går jag ut! Tar med mig kameran och fångar detta på bild! 

Jag började göra mig förberedd för att gå längst byvägarna där skogarna växt sedan mina barnsben. Skynda,skynda!,tänkte jag. Men jag hann aldrig göra mig klar för denna utflykt.För medan jag ännu beundrade himlens färger tilltog stormstyrkan och jag såg lösryckta bräder, kvistar, grenar, tvättlinor, plastbitar och andra mer obeskrivliga ting fara förbi utanför fönsterna. 

Den grågröna himlen började anta en mörkviolett ton och det mörknade fort nu. Och stormen tilltog alltmer.

Vindarna tjöt, fönsterna vibrerade och snart började hela huset skaka. Det var ett gammalt hus, dock med mycket charm om man har ögon att se med och det har jag alltid haft. Men nu skakade det gamla huset som i vånda och jag hörde hur trävirket kved i kampen. Men jag var inte rädd. Jag stod och tänkte på min lille katt. Han var halvårsgammal då och hade gått ut en stund tidigare, just innan jag bestämt mig för att faktiskt stanna hemma.

Så gick strömmen och det blev alldeles mörkt. Med ett stearinljus i handen tog jag mig nedför den långa trappan men huset var dragigt och redan i trappan började ljuslågan att fladdra och när jag närmade mig dörren förstod jag att jag aldrig skulle kunna ta mig ut i tamburen med ett brinnande ljus. Så jag återvände uppför trapporna och hämtade en cigaretttändare istället. Den kunde jag släcka och tända lite som jag behövde. 

 Men väl ute i tamburen kunde jag, till min förvåning, en alldeles obeskrivlig förvåning ,vanmakt och frustation inte få upp ytterdörren. Det var som en vägg. En stum stark vägg av Vind som höll emot. Jag försökte. Jag tog i. Vägrade väl att inse faktum att en storm faktiskt kunde göra så. Och på samma gång förstod jag att OM dörren skulle gå upp då skulle den lika lätt kunna brytas av sina fästen.

Jag gav upp och gick uppför den mörka trappan igen. Frustationen var stor men oron över min lille katt var större. Det var nu kolsvart ute och då menar jag kolsvart. Beckmörkt. Strömmen hade gått i hela byn. Stearinljus fladdrade både i grannarnas fönster och härinne hos mig. Men oron över min lille katt tog överhand igen.

Nedför trappan igen.Tände ciggaretttändaren lagom för att se var jag satte fötterna och tog mig återigen steg för steg ned för trappstegen och nådde slutligen ytterdörren. Det var som att gå genom en blåsig höstkväll även här i trappan och i tamburen kunde jag känna vinden ta tag i mitt långa hår.

Försiktigt satte jag mig på huk och kikade ut genom den smala springa i dörren som jag lyckats få upp.

 "Eliott"?,kallade jag. Eliott, Eliott....var är du...kom då, här är jag...kom då....Jag vet inte hur jag kunde tro att han skulle kunna höra mig genom den storm som rådde och jag kunde absolut inte gå ut. Vindväggen var fortfarande lika kompakt. Men jag försökte hålla dörren i ett krampaktigt tag...i en liten springa att sitta på huk vid och så kände jag med handen ut i den totala natt som rådde.

Jag kunde inte se någonting alls. Men jag kände något. Jag kände något mjukt.Jag kände något varmt! Min hand slöt sig om den lilla mjuka kroppen och jag försökte tända en låga med tändaren men det gick inte och jag var så rädd att förlora den jag hittat, att skrämma, att göra ett misstag..så jag stängde resolut dörren och tog mig uppför trappan igen. Väl uppe såg jag honom. Jag visste så klart att det var han. Min lille katt. Åh,vad jag pratade med  honom,klappade,pussade,lugnade! Åh,vad lycklig jag var,vilken lättnad. Älskade lille katt,dig ska jag göra allt för,brukade jag tänka.Du ska leva som världens lyckligaste katt!,lovade jag honom.

Jag älskar verkligen de djur som kommer till mig och blir "mina". Det har alltid varit en äkta och sann kärlek. Människor i min närhet här, då jag bodde i denna by brukade nog helt säkert tycka att jag var så jättefånig. Och någon mycket speciell brukade skoja och säja att Eliott...Det är han som är Kungen här! Och inom mig höll jag faktiskt tyst med!  

Men den stormiga natten fortsatte och vi, min katt och jag, hörde hur grenar knäcktes och vi hörde hur träden fälldes som tändstickor runt om oss.Och plötsligt föll den stora vackra björken rakt över oss. Först en gång. Då landade den på taket. Sen hördes en knall till och huset skakade. Då föll hälften av den brutna stammen vidare ned på mitt verandatak. På morgonen kunde man se att jag varit en hårsmån från att få en av de långa grenarna rakt genom rutan och rakt in i rummet där jag stod. Det började bli allt kallare. Ingen kunde elda mer. Ingen ström heller,som sagt. Så någongång i mörkret gick vi och lade oss, Eliott och jag. Han låg intill mig och vi delade huvudkudde. Han luktade så gott och han var så mjuk.Och han spann lugnt bredvid mig medan stormarna fortsatte att rasa i natten. 

På morgonen vaknade vi upp till ett iskallt hus och genom fönsterna kunde jag se att förödelsen hade varit stor. De flesta av trädgårdens fina träd hade fallit och björken som fallit över taket hade orsakat stora skador på både hustak och verandatak. Det var iskallt och ingen ström,inget kaffe!! 

Som tur var så kom min hyresvärd äntligen. Man hade rensat upp längst vägen från alla nedfallna träd och nu åkte vi alla tre,hyresvärden och två hyresgäster,dock inte Eliott,han fick mat och vatten och kattmjölk och ville sen ut och gå på upptäcktfärd. Men vi andra åkte till staden för att gå på café. Gott är det med kaffe. vilken Gudadryck!!!

                                                     

              

Vind, ta mig med!

Tjutande, iskalla, isblåa vind
Kom, lek med mig!
Kasta mig hänsynslöst
fritt
mellan natt och dag
Nattvind, klösande skogsvind,
stjärnevind
stormande på hav
fräsande vita vågor
skummande av ditt raseri

Träd ödmjukt böjer sig
Träd förtvivlat kämpande
mot kraften i ditt grepp

Lövkronor rasslar, susar, viskar
spår

Tjutande vind
renhet klar som kristall
gnistrande av alla jordefärger

dock färglös är du,
genomskinlig som glas

Syntes nyss sprakande av färg
och jag sträckte mig efter din bild
begärligt och fylld av lusta

Så
borta var du
och min hand full av ingenting

Skrattande yrde du
osynlig iskall hänsynslös idag

Blixt av tid
du är här igen
nu smekande och varm
ömt rör du vid min kind
kärleksfullt lindar du dig
runt min kropp

Mjukt viskande och fylld av
ljumma jordedofter

Nyckfulla väsen,
död som glas
själfull som livet

Vind, ta mig med!
Lek med mig
blås på mig
kasta mig vilt mellan dag och natt

Nyckfulla väsen
själfull som livet
död som glas

Oh, Vind!

                                                                                             

.