Fjäderpennan

tisdag 22 februari 2011

om att våga vara rädd





Det finns så många olika slags rädslor. Man kan vara rädd för att förlora något, man kan vara rädd för mörkret eller vara rädd för sjukdomar,katastofer eller bara detta att göra bort sig på något sätt.Vi vanliga människor som lever under lugna förhållanden,om man jämför med människor i länder där skräck och fasor är en del av vardagen så lever vi i stor trygghet. Men vi kan vara rädda ändå.Oftast är det då vårt ego som skrämmer upp oss. Egot vill ha,äga,synas och ta över våra upplevelser. Och vår värld krymper och vi blir mindre och mindre medan egot blåser upp sig.Men där inne i oss sitter vi skrämda och blundar hårt. Men egentligen så FINNS ju ingenting. Allt vi ser är egentligen luft eller inte ens det.
De finns en mycket stor bok som handlar om just detta. A Course of Miracles heter den. Jag har inte läst hela boken än. Man slutar för det är väldigt mycket att förstå och man behöver kanske ha lugn och ro omkring sig för att kunna öppna upp och verkligen förstå. Men det händer,då och då att insikter vaknar till och man verkligen förstår,om så bara för några sekunder. Men de sekunderna kan vara enormt viktiga för de speglar en bit av oändligheten. Det är så vackert.Det är så stort.Och just då under dessa insikter inser man att det faktiskt inte finns något att vara rädd för. Vackert är det. Och man lär sig att då behöver man inte alls vara rädd för att förlora något. För allt finns ändå kvar,fast i ett oändligt mycket större perspektiv.
Jag önskar att man fick lära sig om sådant här redan i skolan. Jag önskar att ren och sann andlighet var ett av de viktigaste ämnena i skolan. För som fotot av taggtråden därovan texterna vill säga så gör rädslor och egon oss rädda och rädsla föder mer fruktan och fruktan föder hat och hat växer och till slut är alla rädda. Men bara tänk så vacker världen kunde ha varit!




om den svarta tavlan och det lilla barnet

"Tänk så mycket kunskap jag skulle ha haft idag om grundskolan hade sett mig som den jag var?" hörde jag en ung man utropa för sig själv en dag. Och de orden fick mig att ytterligare bekräfta den uppfattning jag alltid haft om skolan av idag.
På våra skolbänkar sitter år efter år nya elever som ska formas efter det vedertagna mönstret och efter de värderingar som är "acceptabla" i dagens samhälle. Alla ska stöpas i samma form och ve den som har ett sinne för sig, en egen personlighet som inte låter sig formas efter de fastställda normerna. När ska vår skola, den så viktiga inkörsporten i livet någonsin stå som förebild för den lilla människan?

Att lära sig att läsa, skriva och räkna hör väl till de mest grundläggande kunskaperna och är naturligtvis viktiga. Men sen? Alla barn har redan från början en egen personlighet och intressen som bör följas upp. Varför inte backa upp dessa och låta barnet utvecklas inom de områden som låter dess nyfikenhet och glädje att lära mer få flöda?
Istället stryps alla försök till den egna individualiteten och ett slags utanförskap blir istället vad barnet får lära sig. En väldigt hård och svår läxa. Och är den på något sätt nödvändig? Till vad nytta?

Jag vet att en lärare idag inte själv har möjlighet att förändra skolsystemet. De säger detta själva och är medvetna om att det är viktigt att göra skolan till en plats där barnen får lära sig att det är roligt att inhämta kunskap. Jag vet också att det finns många duktiga och inspirerade lärare som, om de hade haft möjlighet, kunde ha bidragit till att många fler barn kunde fått lära sig att kunskap är något roligt och positivt istället för som det nu är i många fall. Intressen som kunde ha varit till nytta och glädje på ett tidigt stadium förkvävs och ersätts med ämnen som som är viktiga, men som borde följas upp efter vart och ett barns utveckling. Och varför finns inte ämnen som redan från början tar upp det viktiga med att vara människa?
Andligheten kallas för Religion och lär ofta att religion är något negativt. Det är människors sätt att tolka andligheten och stoppa in den också i olika fack. Man dödar i sin religions namn. Man har gjort och man gör fortfarande.
Men var är fortsättningen i detta ämne för eleven? Var får hon lära om sin egen andlighet, sin egen själ och om hur man hittar sig själv?

Det är frapperande hur många vuxna idag som söker sig själva, som kommit till den punkt där de upptäcker sin vilsenhet. Så jag undrar om vi inte skulle ha varit starkare individer överlag om vi ... som den unge mannen uttryckte det ... hade blivit sedda som de vi är redan från början?

Bland ungdomar/vuxna människor är det idag alltmera vedertaget, seriöst och viktigt att ha möjlighet att utveckla sitt eget jag och söka sin identitet. Individualiteten hyllas och man kämpar för sin personliga prägel. Varför har inte ett barn i första klass den möjligheten? Och konsekvenserna? Ett utanförskap kan uppstå och i det ligger risken för mobbing som kan skada för mycket lång tid framåt i barnets fortsatta liv.
/En röst från skolbänken f.d


Sen undrar jag ibland när skolorna ska ta upp detta med djuren? De är våra medvarelser här på denna jord och vi borde skämmas så som vi behandlar dem. Vi använder dem så som handelsvara,vi stjäl deras pälsar,vi äter dem,vi odlar dem,vi stänger in dem i trånga burar under de vidrigaste förhållanden och jägare går ut på jakt mest för nöjes skull.
En vanlig jägare brukar tycka det är ett stort nöje då de får dra ut i skogarna och döda.Att samlas i gryningen,dra några skämt och ta några stärkande klunkar ur luntan i innerfickan,det verkar vara något för riktiga karlakarlar,det.Det är bedrövligt.Vi vet alla vid det här laget hur de agerat vid årets omdebatterade vargjakt.Vi vet hur skadeskjutna,sårade eller ihjälslagna vargar hittats och vi vet väl nu,de flesta av oss,hur de här jägarna tänker. Man skjuter varg dels för att de tycker det är så roligt och spännande,dels för att man säger att vargen tar deras boskap eller så är argumenten ang gentiska problem.Argument som inte heller håller. Och att vargen tar boskap är kanske inte så underligt då man dödar de bytesdjur som är deras naturliga föda. Älgar,rådjur....och jägarna de skjuter älg etc för att fylla frysarna med  viltkött fram tills nästa jakt. Då städas det i dessa frysar på så sätt att allt kött som inte hunnit bli uppätet bara kastas ut och grävs ned någonstans.Allt för att få nöjet att skjuta fler djur,fylla på på förråden på nytt och så fortsätter det.


Om de vilda djuren hade fått vara ifred hade vargen inte ens kommit nära människomarker och vi hade fått ha en frisk och stark vargastam. Vi behöver våra skogar,vår natur och vi behöver djuren.De hör till här på jorden.Det är därför de är här.
Om man tycker att det är grymt då vargen river boskap så kan jag visst hålla med.Men om man får välja mellan den döden och sedan det öde de ska gå till mötes i slakterierna som väntar,så väljer jag vargen.
Man kan liksom inte ens greppa allt under ett enda litet inlägg så här eftersom djuren lider över hela vår värld. Utrotningshotade djur,fångna djur,djur som hålls för sina pälsars skull. Läste om hur man i vissa länder flår hundar levande för pälsarnas skull. Jag läste om hur man i en del av världen begravde levande grisar.Vi köper mjuka duniga kuddar och täcken och tror vi slumrar in i mjuka vibrationer.Det finns nu videos o klipp ute på nätet där vi ser hur man sliter fjädrarna av levande gäss.De skriker i smärta och chock.
Vi hör om människor som inte ens har den minsta känsla för djur,en kvinna stoppar ned en katt i en soptunna och ute i byarna dränks,skjuts och plågas katter.Jägarna håller sina vänner jakthundarna ute mitt under de kallaste vinternätter och inga vänliga ord når dem.Man hör dem skälla natt efter natt  tills det en dag slutligen blir tyst.Då har hunden antingen gett upp och ligger där i sin ensamhet eller så har den blivit skjuten av sin egen ägare.Det är ju så att om den inte är tillräckligt bra på att spåra vilt den dag den äntligen får springa fri i skogarna så skjuter man hunden. Och skaffar en ny.
Det finns ingen respekt för djuren. Det finns ingen förståelse,ingen empati,ingen känsla överhuvudtaget för djuren. Vi vet hur grisarna behandlas.De äter på varandra,de uppvisar alla tecken som tyder på galenskap. Som vi skulle göra,förmodar jag om vi satt inspärrade dygnet runt i mörka lokaler,blev slagna,var tvingade att stå i vår egen avföring etc.Man gör en industri av dem,en vara,ett levande köttpaket. Vilken skräck,ångest finns inte i deras blod? För att inte tala om dagen då de ska slaktas.
Så när ska skolan ta upp detta ämne med unga elever? Lära dem om empati och om respekt för allt levande? Detta är väldigt viktigt om världen någongång ska kunna bli bättre. För många barn lär sig av sina föräldrar som är bönder,jägare och annat kallt folk och dessa barn växer upp i tron att detta är det rätta sättet att se på djur.
så jo,jag är rädd för sådana människor.Jag är rädd för den mentaliteten och jag önskar att politikerna någon gång förstår och lyssnar på dem som vågar säja ifrån. Alltfler har förstått att djuretik är ett viktigt ämne att ta upp i skolan. Hörde också om kristaller vi har i hjärnan,tydligen nyligen upptäckta och genom denna upptäckt har man förstått att empati är något man måste lära barn. Och djuren är våra absolut bästa läromästare när det gäller känslor.
Eftersom de är kännande individer,mycket sensibla och mycket lyhörda för vibrationer av alla de slag. Som sagt,det finns så mycket vi borde lära av djuren.
Och angående rädsla så önskar jag innerligt att djuren inte behöver känna den skräck som vi människor utsätter dem för.
Regnskogar huggs ned,haven förorenas,giftiga gaser släpps ut i luften,isen smälter,oljor spills ut i haven och överallt drabbas djuren alldra värst.
Så jag är väldigt rädd. För jag vill inte förlora Moder Jord. Så låt oss på det vackraste sätt forma och skapa vårt hem så jordiskt mjukt och följsamt som möjligt.Varligt,respektfullt och med känsla.

                                                         
                                                                                                          
                                           

                                                                                                      .

Inga kommentarer:

Det var en gång....

En sanning