Fjäderpennan

lördag 12 mars 2011

När man saknar ord.

Det finns vindar och sen finns det vindar. De förföriska sommarvindarna, ljuva vårvindar, höstens vind som förebådar kallare tider med en underbar doft av mylla och vintervindarna som ger rosor på kinden. En vind kan också vara gömstället under taket på ett hus. Sådana gamla hemlighetsfulla ställen tycker jag om. Helst sådana med mystiska coffertar,spindelnäts lådor och hattar med blomster och flor hängande i taken. Allt det här tror jag att jag har skrivit om förut men det finns faktiskt vindar...och sen andra slags vindar. Som den inatt tex. Det var stormvarning utfärdat fast jag tyckte inte det kändes som mer än vanlig blåst men just innan mörkret föll sjöng en sällsam fågel. Det vill säga,den var sällsam för mig för jag kände inte igen tonerna. Men visst borde jag väl ha hört den förut. I så fall minns jag inte eller så var det vid en så ovanlig tid som denna fågel sjöng att jag inte kunde få ihop någon minnesbild.För det var så klart,så högt...och under några ögonblick såg jag mig frågande omkring efter någon med visselpipa i närheten. Men tonerna steg och sjönk och det var så otroligt vackert.En lång stund stod jag där och lyssnade men kunde inte upptäcka denna sångfågel någonstans. Himlen mörknade under tiden nästan olycksbådande och sedan dröjde det inte många minuter innan mörkret föll. I natt måste stormen ha ökat eller så beror det på att jag bor några trappor upp nuförtiden och kanske är det för att min sovplats är belägen alldeles under takfönstret och väggen jag sover mot är granne med något slags lufttrummerum..Vet inte vad det är..men det är tomt därinne och det ekar därinne när det blåser.

Länge, länge låg jag vaken. Hörde fönstret skaka.Vindarna kändes.Kraften i dom,menar jag, man kunde ana kraften i dom. Det blev kallt i rummet och jag tänkte på hur många meter det egentligen var som skilde vinden och mig åt. För det var som om jag skulle ha kunnat sträcka ut handen och ta på den.Stormen alltså. Nä,jag var inte särskilt rädd. Men sova kunde jag inte.
Men någongång vid 4-tiden måste jag ha somnat för jag drömde. Jag drömde att jag vaknade och det var morgon.När jag tittade ut genom fönsterna såg jag bara vatten. Hav. Vågor slog upp mot fönsterna. Inga träd någonstans och endast hus med flera våningar ovan vattenmassorna. Människor stod förtvivlade på sina balkonger. Ensamhets känslan var enorm. Telefonen var död. Jag ville gå ut,jag ville veta vad som hänt människor som står mig nära. Men allt var hav.Så långt ögat nådde såg man bara hav.

Jag vaknade med dunkande hjärta och slog upp ögonen. Kunde inte vänta och tittade ut genom fönstret. En blå himmel,solsken och allt var precis som vanligt. Med tacksamhet gick jag ut i köket och satte på kaffet,öppnade balkongdören och solen var varm.

                                                                                                Tacksamhet.

Med drömmen ännu i minnet någonstans läste jag nyheterna. Katastrof i Japan.
Inatt går mina tankar till alla de drabbade. Till dem som dog i vågorna. Till dem som är kvar och till alla som undrar var deras kära är.


                                                                                       Ibland tycks man sakna ord

                                                                                                               






Inga kommentarer:

Det var en gång....

En sanning