Stark eller svag?
( Men de älskade varandra.)
Idag ringde telefonen och en kvinnlig bekant till mig pratade fort och upprört i luren. Hon snubblade på orden och var arg men rösten lät mycket rädd. "Vad ska jag göra?", nästan skrek hon. Återigen berättade hon att hennes man slagit henne. Han är farlig, han är förtvivlad och efteråt så bara gråter han. Ber henne om ursäkt tusen och åter tusen gånger och hon säger att hon älskar honom så hon förlåter och så fortsätter allt som förut igen!"
"Men herre gud, människa", svarade jag, "Du måste ju lämna honom. Du måste söka hjälp.
"Det vill jag!, det ska jag!, säger kvinnan i luren... nu orkar jag inte mer... nu så är det dags, nu har bägaren runnit över och jag ska resa sig idag, jag ska göra det, jag är på väg att lämna honom... Men hon är så rädd. Hon ber mig att hjälpa henne, vara där, vara vid hennes sida..." Och jag lovar.
Min väninna berättar för mig och avslöjar ett liv som levts i hemlighet under så många år. Och om hur allt hållits innanför hemmets väggar för barnens skull, för mannens och för att hon själv skämts för att hon låtit sig förnedras så. "Idag kan vi väl träffas på stan",undrar hon och jag lovar igen.
"Ja, hon satt lite för sig själv på en stol inne på caffeét när jag kom.När hon får syn på mig lyser hon upp och tänder en cigg...och hon drar ett djupt andetag innan hon fortsätter...orden kommer stötvis,hon gråter,berättar...och ibland tar ilskan överhand för att i nästa ersättas med förtvivlan."
Hon hade väntat en liten stund, varit rädd att jag inte skulle komma, varit orolig för att jag skulle svika, glömma, kanske få annat att göra. När hon fick se mig lyste hennes lättnad igenom de trötta ögonen. Och kinden.
Det där sista slaget hade tagit. Där hans hand lämnat blåaktiga skrikande nyanser på hennes hud. Hon hade försökt pudra över det där märket, såg jag. Hon skämdes.
Men hon hade en ny glimt i ögonen. Jag tror det var det sista hoppet, den sista kraften som syntes där och hon hade samlat ihop sig. Var så beredd att slutligen ta steget och gå ifrån sin man.
När jag såg på henne, denna lilla kvinna så minns jag att jag tänkte "Hur kan någon människa få för sig att vara våldsam mot henne... hon är ju så bräcklig, så svag. Men ändå så stark. Efter alla dessa år av förtryck så sitter hon här idag och kan fortfarande le. Och hon är så god och vill alla väl. Och så vet jag att hon älskar sin man."
Och jag hade många gånger hört mannen bedyra sin kärlek till henne, sett honom som den trevliga man han ser ut att vara.
Eller är?
Vilket av hans ansikten är det riktiga? Det goda eller det onda?
"Han hotar mig... säger Viktoria som kvinnan heter, "och denna gång har han förstått att det är allvar. Han trodde aldrig att jag skulle kunna stå emot honom, hans kraft,den makt som han har över mig. Han var så säker på att han fått mig dit han ville."
Hon säger att hon är modig nu. Hon säger att hon aldrig ska gå tillbaka mera. Hur mycket han är tigger, hur mycket han än gråter. Hur många gånger hon än ska förlåta för att få lugn och ro.
"Stackars Viktor, suckar hon och låter nästan beskyddande. "Hur ska han klara sig om jag lämnar honom? Och det gör så ont i mig när han gråter så förtvivlat. Jag klarar inte den gråten. Och ja, jag vet ju att han älskar mig, han försöker på alla vis få mig att stanna och han lovar att han ska aldrig slå mig igen. Aldrig någonsin igen, säger han."
Men det vet vi båda att det är inte sant. Han kommer att göra det igen. Och Viktoria är rädd. Hon är blåslagen, liten och skrämd och har aldrig, sedan hon blev gift, på egen hand varit ute i samhället. Mannen är rik och de lever och rör sig bland sociteten. Ett trevligt och omtyckt par. En finputsad fasad.
Inte ens barnen vet om vad som pågått i all tysthet. Hon har inte velat berätta, säger hon, dels för att skydda barnen från ett så bedrövligt faktum i sin trygga familjebild och dels för att hon skäms. Hennes människovärde har tryckts ned och hon säger sig inte anse att hon egentligen är någonting alls att ha. "Varför är han inte bara glad att slippa mig?, undrar hon nu, "en sån som jag... vad ska han med en sån kvinna till?"
Och hon menar att han ska få det så mycket bättre utan henne och han som är en sådan karlakarl!, o, snart har han en ny kvinna i huset! Och hon säger detta som för att trösta sig själv. För hon älskar den här mannen. Han som slår henne. Han som kallar henne för det värsta som man kan tänka sig.
Jag ser på henne och hon ser verkligen stark ut idag.
När vi pratat en stund ser hon ännu mera lättad ut och måste snart åka hem. Han får inte märka att hon åkt hemifrån. Det är inte bra. Då kanske han blir arg.
Hon ringde mig ikväll igen. Hon lät rädd, fast hon försökte prata samlat.Men efter en stund hör jag återhållna snyftningar i telefonluren. "Vad ska jag göra!?snyftar hon igen, "om jag ringer polisen, om jag ber dem fara hit och prata förstånd med honom så skulle det vara som att trycka på en knapp. Viktor skulle visa sig från sin vänligaste sida så länge de var där. Vi vet båda att han är en riktig charmör när han vill det.Och han är duktig på att prata och låta trovärdig. Han är faktiskt en man som folk har lätt för att tycka om. Men sen?
Om han får veta att hon tänker lämna honom, trots hans böner kommer han att bli galen. "Han slår ihjäl mig", säger Viktoria.
"Men jag har ansvar, har jag inte!? utbrister jag utom mig av oro., "tänk om något skulle hända? Tänk om han gör dig illa igen?" Men Viktoria ber mig ta det lugnt och vänta Hon ska klara den här natten också. Hon ska sitta tyst och be sina stilla böner. Hon ska hoppas på att somna fort så natten försvinner.
"Men tänk, om jag inte lever då morgonen äntligen är här?"
säger hon i luren och rösten darrar.
Jag vet att läkare, psykologer och sociala instanser är inkopplade. De vet. Men var är de inatt?
lägger på luren
vankar
ja,var är vi alla inatt?
vi som tiger
Detta hände för ganska många år sedan nu. Hon lämnade verkligen honom den gången. Men han var hennes liv. Och hon var hans.
Efter ett halvår flyttade hon hem igen. Och allt fortsatte som förut. Han hjälpte henne,han skötte om henne då hon var sjuk,han handlade,lagade mat och han slog henne. Grät,bad om förlåtelse igen och hon sa,jag älskar honom. Jag kanske inte förlåter men jag kan inte leva utan honom.
För inte så länge sedan fick jag veta att hon är död.Hon dog på sjukhus och det hade inget med honom att göra. Men jag hör hans förtvivlade gråt i telefonen. Jag minns hur de brukade gå hand i hand.Jag minns kärleken i hennes röst då hon pratade om honom. Han var hennes livs kärlek och hon var hans.
Och hon var en av de godaste kvinnor jag känt. Och han var omtänksam,charmig och en djävul. Men en älskande djävul.
Han sa; Hur ska jag kunna leva utan henne? Han grät så förtvivlat och den tomhet han kände var oerhörd.
.
Till en god vän.
Minns dig
din kärleksfullhet,din humor
ditt skratt,din kamp,ditt mod.
( Men de älskade varandra.)
Idag ringde telefonen och en kvinnlig bekant till mig pratade fort och upprört i luren. Hon snubblade på orden och var arg men rösten lät mycket rädd. "Vad ska jag göra?", nästan skrek hon. Återigen berättade hon att hennes man slagit henne. Han är farlig, han är förtvivlad och efteråt så bara gråter han. Ber henne om ursäkt tusen och åter tusen gånger och hon säger att hon älskar honom så hon förlåter och så fortsätter allt som förut igen!"
"Men herre gud, människa", svarade jag, "Du måste ju lämna honom. Du måste söka hjälp.
"Det vill jag!, det ska jag!, säger kvinnan i luren... nu orkar jag inte mer... nu så är det dags, nu har bägaren runnit över och jag ska resa sig idag, jag ska göra det, jag är på väg att lämna honom... Men hon är så rädd. Hon ber mig att hjälpa henne, vara där, vara vid hennes sida..." Och jag lovar.
Min väninna berättar för mig och avslöjar ett liv som levts i hemlighet under så många år. Och om hur allt hållits innanför hemmets väggar för barnens skull, för mannens och för att hon själv skämts för att hon låtit sig förnedras så. "Idag kan vi väl träffas på stan",undrar hon och jag lovar igen.
"Ja, hon satt lite för sig själv på en stol inne på caffeét när jag kom.När hon får syn på mig lyser hon upp och tänder en cigg...och hon drar ett djupt andetag innan hon fortsätter...orden kommer stötvis,hon gråter,berättar...och ibland tar ilskan överhand för att i nästa ersättas med förtvivlan."
Hon hade väntat en liten stund, varit rädd att jag inte skulle komma, varit orolig för att jag skulle svika, glömma, kanske få annat att göra. När hon fick se mig lyste hennes lättnad igenom de trötta ögonen. Och kinden.
Det där sista slaget hade tagit. Där hans hand lämnat blåaktiga skrikande nyanser på hennes hud. Hon hade försökt pudra över det där märket, såg jag. Hon skämdes.
Men hon hade en ny glimt i ögonen. Jag tror det var det sista hoppet, den sista kraften som syntes där och hon hade samlat ihop sig. Var så beredd att slutligen ta steget och gå ifrån sin man.
När jag såg på henne, denna lilla kvinna så minns jag att jag tänkte "Hur kan någon människa få för sig att vara våldsam mot henne... hon är ju så bräcklig, så svag. Men ändå så stark. Efter alla dessa år av förtryck så sitter hon här idag och kan fortfarande le. Och hon är så god och vill alla väl. Och så vet jag att hon älskar sin man."
Och jag hade många gånger hört mannen bedyra sin kärlek till henne, sett honom som den trevliga man han ser ut att vara.
Eller är?
Vilket av hans ansikten är det riktiga? Det goda eller det onda?
"Han hotar mig... säger Viktoria som kvinnan heter, "och denna gång har han förstått att det är allvar. Han trodde aldrig att jag skulle kunna stå emot honom, hans kraft,den makt som han har över mig. Han var så säker på att han fått mig dit han ville."
Hon säger att hon är modig nu. Hon säger att hon aldrig ska gå tillbaka mera. Hur mycket han är tigger, hur mycket han än gråter. Hur många gånger hon än ska förlåta för att få lugn och ro.
"Stackars Viktor, suckar hon och låter nästan beskyddande. "Hur ska han klara sig om jag lämnar honom? Och det gör så ont i mig när han gråter så förtvivlat. Jag klarar inte den gråten. Och ja, jag vet ju att han älskar mig, han försöker på alla vis få mig att stanna och han lovar att han ska aldrig slå mig igen. Aldrig någonsin igen, säger han."
Men det vet vi båda att det är inte sant. Han kommer att göra det igen. Och Viktoria är rädd. Hon är blåslagen, liten och skrämd och har aldrig, sedan hon blev gift, på egen hand varit ute i samhället. Mannen är rik och de lever och rör sig bland sociteten. Ett trevligt och omtyckt par. En finputsad fasad.
Inte ens barnen vet om vad som pågått i all tysthet. Hon har inte velat berätta, säger hon, dels för att skydda barnen från ett så bedrövligt faktum i sin trygga familjebild och dels för att hon skäms. Hennes människovärde har tryckts ned och hon säger sig inte anse att hon egentligen är någonting alls att ha. "Varför är han inte bara glad att slippa mig?, undrar hon nu, "en sån som jag... vad ska han med en sån kvinna till?"
Och hon menar att han ska få det så mycket bättre utan henne och han som är en sådan karlakarl!, o, snart har han en ny kvinna i huset! Och hon säger detta som för att trösta sig själv. För hon älskar den här mannen. Han som slår henne. Han som kallar henne för det värsta som man kan tänka sig.
Jag ser på henne och hon ser verkligen stark ut idag.
När vi pratat en stund ser hon ännu mera lättad ut och måste snart åka hem. Han får inte märka att hon åkt hemifrån. Det är inte bra. Då kanske han blir arg.
Hon ringde mig ikväll igen. Hon lät rädd, fast hon försökte prata samlat.Men efter en stund hör jag återhållna snyftningar i telefonluren. "Vad ska jag göra!?snyftar hon igen, "om jag ringer polisen, om jag ber dem fara hit och prata förstånd med honom så skulle det vara som att trycka på en knapp. Viktor skulle visa sig från sin vänligaste sida så länge de var där. Vi vet båda att han är en riktig charmör när han vill det.Och han är duktig på att prata och låta trovärdig. Han är faktiskt en man som folk har lätt för att tycka om. Men sen?
Om han får veta att hon tänker lämna honom, trots hans böner kommer han att bli galen. "Han slår ihjäl mig", säger Viktoria.
"Men jag har ansvar, har jag inte!? utbrister jag utom mig av oro., "tänk om något skulle hända? Tänk om han gör dig illa igen?" Men Viktoria ber mig ta det lugnt och vänta Hon ska klara den här natten också. Hon ska sitta tyst och be sina stilla böner. Hon ska hoppas på att somna fort så natten försvinner.
"Men tänk, om jag inte lever då morgonen äntligen är här?"
säger hon i luren och rösten darrar.
Jag vet att läkare, psykologer och sociala instanser är inkopplade. De vet. Men var är de inatt?
lägger på luren
vankar
ja,var är vi alla inatt?
vi som tiger
Detta hände för ganska många år sedan nu. Hon lämnade verkligen honom den gången. Men han var hennes liv. Och hon var hans.
Efter ett halvår flyttade hon hem igen. Och allt fortsatte som förut. Han hjälpte henne,han skötte om henne då hon var sjuk,han handlade,lagade mat och han slog henne. Grät,bad om förlåtelse igen och hon sa,jag älskar honom. Jag kanske inte förlåter men jag kan inte leva utan honom.
För inte så länge sedan fick jag veta att hon är död.Hon dog på sjukhus och det hade inget med honom att göra. Men jag hör hans förtvivlade gråt i telefonen. Jag minns hur de brukade gå hand i hand.Jag minns kärleken i hennes röst då hon pratade om honom. Han var hennes livs kärlek och hon var hans.
Och hon var en av de godaste kvinnor jag känt. Och han var omtänksam,charmig och en djävul. Men en älskande djävul.
Han sa; Hur ska jag kunna leva utan henne? Han grät så förtvivlat och den tomhet han kände var oerhörd.
Till en god vän.
Minns dig
din kärleksfullhet,din humor
ditt skratt,din kamp,ditt mod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar