Egentligen behöver det inte kosta så mycket att göra en liten upplevelseresa. Man kan helt enkelt ta sin cykel och bege sig iväg. Om man älskar sommarens vindar, grönskande skogar och har upptäckarglädjen med sig på pakethållaren så är sommaren din. Jag har alltid älskat att cykla. Man känner att man lever,man får motion och man får sol. Brun blir man också och det finns så många små intressanta avtagsvägar som man kan svänga in på och man kan hitta allt från gamla ruiner till slott och herresäten. För att inte tala om alla små lantaffärer man kan råka på.
De finns faktiskt än idag och då,för länge sedan när vi bestämde oss från den ena dagen till den andra att nu så cyklar vi ner till Skåne så fanns det allt från små pittoreska affärer i gömda små byar till blomstande ängar där man kunde slänga ut filten och inta sitt medhavda eftermiddagsskaffe. Så gott kaffe tror jag aldrig jag druckit som då. Det var alltså så att vi cyklade från Södermanland ned till Skåne. Vi cyklade mil efter mil varje dag och i mitt fotoalbum har jag skrivit intill ett suddigt foto kvällstid; "sista milen inatt.23 mil" Bilden av mig i gryningen behåller jag nog för mig själv. Sittandes på en bänk,hukande över en bit bröd och en cola. I sommarskorna har jag massor av pappersservetter,lindade runt fötter och ben. Det var kallt att cykla den natten,minns jag.Och för mörkt att hitta tältplats. Men vi fick uppleva gryningen och känna morgonsolen värma våra frusna trötta kroppar. Sådana minnen tycker jag om. Jag har alltid tyckt om att cykla och det gjorde mitt sällskap med. Vi hade målat våra fina gamla cyklar svarta och vi hade cykelväskor över pakethållarna men inga växlar så klart.Men vi hade däremot kondition och sommarglädje.
Ingen lyx precis. Men ett paradis.Att vakna till en jublande fågelsång mitt ute i sommaren och göra sig fin med hjälp av vattenflaskor,en handuk och lite till kanske. Kammen och kajalpennan var med,liksom solcremen.
Men just denna morgon var sorgsen. För det var så att några veckor tidigare hade vi hittat en övergiven liten vessla vid en skogsväg. Vi väntade flera dagar på att någon vesslemoder skulle komma och leta rätt på sin unge,men ingen kom. Den verkade matt och uthungrad och slutligen tog vi hem den. Vilken liten krabat! Vi tog reda på vad en sån liten ska ha att äta och sedan fick den små köttbitar ,bröd och lite olika frön. Men han, jag tror det var en han...valde alltid köttbitarna och han brukade komma springande tvärs över golven när vi kallade.Och sen for han som en liten blixt tillbaka in i min lilla ataljé och gömde de här små köttbitarna på hög. Eftersom jag brukade klippa av köttet med en sax för att få små passande bitar så vande han sig snart vid ljudet av saxen. Efter det var det lätt att kalla på honom.Bara att klippa med saxen i luften så kom han som ett skott.
Han älskade att bada och älskade att vara ute på balkongen och lapa sol. Men den här lille killen blev så tam att vi kunde ta honom med ut. Han kilade iväg, kvickt som en vessla,ja..och var borta. Men om han inte kom då vi kallade så var det bara att ta fram saxen. Då kom han som en liten blixt.Jag tyckte så mycket om honom och så klart skulle han med på cykelsemester. I en cykelkorg fast förankrad över styret gjorde jag en liten resväska åt honom. Det var omstoppat och fint och vi var noga så han inte skulle få drag.Men taket var fullt av små hål för ventilationens skull, Mat,vatten och någonting att krypa in i för att få ro hade han och sen några små små hål som han skulle kunna titta ut igenom också. Men en kväll efter en lång dags cyklande kom han inte tillbaka då vi kallade. Han hade gått ut på sin lilla kvällsrunda och sen hjälpte ingen sax i världen. Det var sorgligt och jag var riktigt riktigt ledsen. Men man ska nog inte ta med små vesslor på cykelfärder. Nej,det ska man nog inte.
Ibland sov vi över vid någon sjö. Här brukade vi göra upp eld och en vän från USA visade oss en gång hur man bakar in den fångade fisken i lera och gräver ned den under jord. Heta stenar runt paketet och en eld ovanpå gör den här fiskrätten riktigt smaklig. Det är också underbart att bada i månsken.
Jag tycker om den här bilden för det finns både himmel.vila,svalka över den och visst ger den väl en känsla av att vara på väg,minst sagt? Den röda ladan i bakgrunden hade vi inte övernattat i. Vi hade ju tält.
Det hade varit ganska mörkt den kvällen när vi till sist bestämde oss för att slå upp tältet på den här platsen. Vi sov gott iallafall men på mogonen väcktes vi av mycket underliga ljud. Någon puttade på tältduken. Vi hörde tunga steg. Konstiga fnysningar och någon ville absolut in i tältet. Vad är det?,undrade jag fast jag knappt var vaken ens. Och snart fick jag veta vad det var.Vi var omringade av kor. Stora nyfikna kossor stod i en ring runt oss och glodde storögda på tältet och på oss. Speciellt på mig,tyckte jag då jag stack ut huvudet genom tältöppningen.
Vi utgjorde helt klart en välkommen underhållning för dem för de stod kvar runt oss medan vi packade ihop och sedan följde efter oss ,hack i häl tills vi nådde stängslen. Det var ingen ström i dem. Bara taggtråd men den kunde vi krypa under och sedan dra cyklarna efter oss ut på skogsvägen. En bonde i närheten tyckte inte om oss för han hötte med näven. Vi vinkade lyckligt tillbaka och fortsatte vår färd in i solen.
Nu efteråt önskar jag att man hade tagit flera foto. Både på kossorna och på bonden. Och alla dessa ängar,alla dessa övergivna torp och vilka vyer man fick se. Nedförsbackar som tog andan av en för utsikten var så fin och sen uppförsbackarna.De tog andan av oss för de var så himla jobbiga att cykla upp,upp,uppför.... Gryningarna,morgonsolen,fåglarna,hararna,igenkottarna,rådjuren tidigt på morgonen och i skymningstid. Landskap efter landskap passerade vi igenom och ja...alla de vägskyltarna!
Men vi hade väl huvudet i det blå,båda två.
Men vi hade väl huvudet i det blå,båda två.
Har ingen aning om var detta var men det var i allafall vi två och ett gammalt täcke någonstans längst vägarna. Nybakat bröd smakade ljuvligt. Och ibland lyckades vi komma precis i rätt tid. Det hände också att människor hejdade oss i någon sommarljuv by bland storskogarna. När de hörde att vi skulle cykla ända ner till Skåne skrattade de och ibland ville de inte tro oss. Men andra önskade oss lycka till och vinkade när vi trampade vidare. Idag kan man inte gå några meter knappt,verkar det utan folk måste ha mobilen med sig. Men vi hade inte ens tillgång till en vanlig telefonkiosk. För vi hittade aldrig någon och vad ska vi med den till,sa vi till varandra.
Dom vet ju att vi kommer.
Dom vet ju att vi kommer.
Småland. Jaha, då var man så gott som hemma. Det är mysigt att tälta i skogarna också men jag tycker ju inte om myggen. Och fästingarna har ju blivit en sån plåga ,både för människor och djur.Men jag minns ugglorna som hoade den här natten. Och granarnas sus. Bak de raka furorna...Det var ljuvt att få somna in till.
Det tog oss ungefär en vecka att cykla från Södermanland ned till Skåne.Och jag älskade att komma in på skånsk mark! Landskapet ändrade karaktär och jag tyckte till och med att vinden kändes som en välkomnande smekning på kinden.Inte vet jag men vad allt kan en känslig själ inte få för sig. Eller faktiskt uppleva om man har alla kanaler öppna. Energierna dansar överallt.
Och de där hemma blev glada när vi kom.
fast den här målade jag många år senare
men tycker den passar bra
här..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar