Kanske tycker man att den viktigaste delen av sitt liv lever vi med ögonen öppna under dagtid?
När solen går upp formar vi vår omgivning,våra val,mål och mening. Men natten kommer och med den sömnen och när vi sover och kroppen får vila då får själen fritt utlopp, då är vi mottagliga för information som vi under dagtid kanske inte anser oss ha tid för. Men det är då som vi på ett annat plan bearbetar det som hänt oss under dagen, vi tolkar intryck och får kraft att gå vidare. Man sover på saken, som det heter.
I drömmarna får vi också budskap, råd och vägledning. Jag tror att i drömtillståndet är vi alla mediala, om vi bara kunde lära oss att ta emot och vara öppna för den symbolik som bilder bär med sig, för sinnestillstånd, atmosfärer och för de minnen du trodde att du för länge sedan hade glömt.
Men när vi drömmer finns ju egentligen inte tid.Du är barn igen, du minns dofter för länge sedan och de minnen av evighet som du aldrig tänker på som "vaken" blir levande igen. Ibland upplever vi och känner igen platser som vi aldrig någonsin har besökt. Men är det sant? Kanske har vi?
Många människor upplever sanndrömmar. Vem sänder dem till oss?
Vi får bokstavligen vingar och drömmer att vi flyger, högt och fritt. Kanske gör vi det.. För är det möjligen så att själen lämnar kroppen när vi sover?
Som vi vet har många de stora mästarna på vår jord talat om uppenbarelser som kommit dem till hjälp under svåra tider. Uppenbarelser som kommit under sovtid, drömtid. Och hur många av oss har inte mött människor som gått bort, dvs "dött"? I drömmens frihet har vi ofta den oerhörda möjligheten att... gå över gränsen. Att låta ett omöjligt möte bli möjligt.
Jag är lika tacksam varje gång det händer och försöker ta emot ord och budskap så gott jag kan. Förmodligen kan man träna sig inom detta. Iallafall så försöker jag och tror det är väldigt viktigt att vi inser att drömmar är en kraftfull del av våra liv.
Ibland träffar man människor som tycker att drömmar är "flummigt" och man pratar inte ofta om dem.
Men jag tror vi kanske ska vara lite mer lyhörda lite till mans och vara tacksamma för drömmarna. Många av oss har tappat bort den djupa mening som vi en gång tilldelade drömmen.
Men att tolka drömmar har man ju gjort i alla tider och våra ursprungsfolk är våra alldra bästa lärare. Så mycket visdom de förvaltar. Det finns många författare i ämnet och tolkningarna är olika och varierande. Jag hyser den största respekt för dessa författare men funderar på om vi inte alla, lite till mans är kapabla till att själva, med lite insikt, tolka våra drömmar?
Ofta är budskapen så klara att ingen mer tolkning behövs.Då tänker jag mest på de drömmar där man får besök av någon kär gammal vän.Men som inte längre finns i livet,som man säjer.
Min mor trodde varken på drömmar eller andra mystiska saker. Hur kan du bara tro på sånt?,frågade hon ibland och tittade på mig med en blandning av skratt och förvåning. Men jag fick henne att lova....att om...en gång...så.... Och hon lovade.
Första gången ringde hon. Varje gång jag svarade i telefonen och hörde hennes röst blev jag så glad och upprymd att jag inte hörde vad hon sa.Men det var hon. Tre gånger ringde hon upp. Tre gånger gjorde jag samma misstag. Ropade på mina anhöriga.Kom!Det är mor!Det är mor!
Hon pratade och pratade intensivt med mig.....men jag uppfattade aldrig vad hon sa.Min glädje och upphetsning väckte mig och kontakten var bruten.
En tid senare kom hon igen. Jag drömde. Hon kom till min säng och lade ett brev på min byrå som stod bredvid sängen. Jag såg hennes händer lägga brevet där. Lyckligt stod jag där och granskade brevet.Det var hennes handstil. Och jag öppnade brevet och såg hennes handstil,tättskrivna rader och det verkade vara ett långt brev. Återigen blev jag lycklig,upprymd och sa rakt ut i rummet...Det är ett brev från mor! ....Men upprymdheten och upphetsningen bröt återigen kontakten. Jag vaknade.Frusterad på mig själv försökte jag minnas vad som stått i brevet. Men förgäves.Visste bara att det var viktigt.
Nästa gång kom hon hem till mitt hus. Då var min far också med. De stod just vid husgaveln,framför ett staket som blivit uppsatt för min hunds skull. Mor kom fram till mig och tittade lite bekymrat på mig. "Vad ska vi göra nu då?",frågade hon. "Vad har du nu hittat på igen....?" Jag kände att jag inte ville veta. Istället försökte jag göra om drömmen genom att fråga obekymrat om något roligt skulle hända? Hon bara såg på mig. Hon visste. Och jag frågade;"Är det något som du vet som inte jag vet?"
"Ja,jag vet inte vad vi ska göra....Men hon sa inte vad det var som skulle hända.
Men hon kom igen. Några dagar...eller veckor senare drömde jag igen. Hon försökte skoja lite,som bara hon kunde,försökte få mig att ta det hela med lite humor. Sedan visade hon mig ett gammalt hus. Hon stod utanför ett stort gammalt hus och pekade upp mot ett fönster. Du kan bo där,sa hon. Du kan ju bo på undantag,sa hon med en glimt i ögonen. Och jag vet i vilken by det var.Drömmen talade klart och tydligt om var vi befann oss.Hon ville hjälpa och vägleda mig i en vilsen tid.Men jag ville inte lyssna. Jag tänkte inte flytta! Jag älskade det hus som jag bodde i.Mitt hem. Men då visade hon mig i nästa sekund en lägenhet i stan. Hon pekade till och med ut var den låg. Hon talade om ungefär hur den såg ut och hur jag skulle kunna uppleva att bo där. Jag ville inte alls.
När jag vaknade så grät jag.
Det är ju ofta så med drömmar att man glömmer bort dem. Och åren går. Nu skriver jag alltid ner mina drömmar,men i de flesta fall så minns jag dem ändå. Men dagarna går och saker händer och man tappar bort budskap man fått. Jag gjorde det i allafall och inte förr än ett par år senare förlorade jag mitt hus,flyttade till en lägenhet i stan....och kände igen. Plötsligt. Efter flera veckor. Då såg jag.Det var här!
Några år gick. Och saker och ting händer.Precis som vanligt.Saker och ting händer. Och en sommardag flyttade jag in i ett hus på landet. Och samma sak hände igen. Efter några veckor stod jag därnere vid grinden och tittade upp. Och mindes. Det var här.
Det är så att min mor kommit till mig i drömmen så många gånger.Hon höll verkligen det löfte hon gav mig. Och hon var den bästa,snällaste,godaste,klokaste mor man kan få.
Denna sång älskade hon och är tillägnad henne.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar