Det börjar bli vår och ute i skogen fanns nästan ingen snö kvar. Små bortglömda drivor i nån kant men de höll också på att ge upp inför de pråträngande små liven under jorden.Vårblommor,långa gräs och vildskott väntar på sin tid nu och man hör det på fåglarna och det ligger en väntan i luften.Som alltid i Mars.Sjön speglade den sömniga våren med lugna rörelser och nöjde sig med att vara en spegel åt den blå himlen ovan granarna.Det var lite kyligt och vattenfallet brusade fram mellan stenar och is.Naturen är en underbar plats att vara i. Det är nog så att själen behöver närvaron. Och att vara kroppsligt närvarande med hjärtslag,andetag och långa kliv.Man är så priviligerad. Det är omöjligt att inte tänka på vad som händer i världen nu. Sexton mil inåt land av mark,bebyggelse,människor och djur bara bortsvepta av havet.Jordbävningar,kärnkraftverken och all den oron. Han sitter vid TV:n länge länge.Sändningar direkt från ett Japan av kaos och förvirring. Hans hemland.Tänk,en gång talade han japanska flytande.Modersmålet.I det nya landet blev han slagen och misshandlad och förbjöds att tala sitt eget språk. Människor kan vara så grymma. På TV säger man att japanerna är ett starkt folkslag. Och jag sneglar på honom och måste instämma. Allt det som han har gått igenom.Tillsammans läste vi hans livslånga anteckningar,skrivna på engelska och översatte till svenska och till slut blev det ett manuskript färdigt att skickas ut till förlagen.För hans skull hoppas jag att någon har ögon och öron öppna och inser att detta är något många borde få tillgång att läsa.Masanobu heter boken.
Ibland
när det gör ont
och verklighetens hårda
spegel
balanserar på vardagens vassa kanter
då
fyller jag min bägare med
ord och sagostoff
och lyssnar inte längre
på prat
från folk med fyrkantiga skor
Den här lilla dikten skrev jag en gång för en evighet sedan. Men faktiskt så är det så att raderna stämmer än. För måste man inte fylla sin bägare med ord och sagostoff när tillvaron blir alltför komplicerad och dom med fyrkantiga skor skyr jag än idag. Det blir bara lite bloggande ikväll. Men jag återkommer. Det finns ju så mycket att säga.
Mina tankar går till alla behövande i Världen.Människor och djur. Och på mina kära. Jag tänker mycket på mina kära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar