Fjäderpennan

måndag 25 april 2011

Zazza

Jo,man har inspiration och man vill skriva,berätta och sen kommer idéerna upp som kaniner ur trollkarlens ena hatt. Frågan är då vilken hatt...vilken kanin...hm...och ska man skriva om nuet,fånga dagen i ord....eller ska man hoppa ned i en trollkarls hatt och se vad man får med sig upp? Minnen, läste jag...är...morgondagens minnen av vad vi var igår. Alltså är vi våra minnen av igår. Imorgon är vi våra minnen av igår................och vi väljer själva vad vi bestämmer oss för att minnas.  Orden talar till mig men jag har lite svårt att följa dem. För om man bara kan välja bort det som man inte vill minnas så vore det väldigt behagligt och enkelt. Framförallt om man har något i kappsäcken som inte vill visa sig i ljuset. Då förstår jag inte riktigt meningen. Men orden talar till mig och jag vill förstå.

"Vi ÄR imorgon våra minnen av igår. Det är var och ens ansvar vad vi väljer att minnas." Och det är en klok och vis man som sa detta.
Jag ska tänka mer på saken. Men nu kom jag på vad jag ville berätta om ikväll. Ett bildminne dök upp...(jag tänker ofta i bild...medan jag tänker på något annat...så kommer bildminnen upp. Är detta normalt? Men ack!,vad spelar det för roll....det är på så vis jag fått inspirationer för att måla eller skriva en dikt eller...........Så normalt eller inte så blir det ett hopp rakt ned i minnenas trolkarlshattar och nu vill jag berätta om en hund som hette Zazza. Jag tror faktiskt det var min alldra första hund. Fast egentligen blev det min kära mamma som Zazza tydde sig till och det var egentligen alltid dom två. Men jag liksom växte upp med Zazza och eftersom jag för flera år sedan satt och scannade av gamla foto så har jag nu också en liten bild på oss två.


 Det var så att i byn fanns många bondgårdar och en snäll bonde, en som jag verkligen tyckte om för han var även snäll mot sina djur och han hade en tik som fått valpar. Så min far och jag gick dit och mycket riktigt fanns det små små gnyende knyten i en stor låda. Jag fick välja vilken valp jag ville och naturligtvis valde jag den enda som inte hade någon svans. Det var taxar och de skulle ha en smal svart svans när de blev vuxna, det vet vi ju men jag tänkte att "stackars lilla svanslösa"... och så valde jag just henne. Typiskt,sa far och skrattade. "Vad ska du med en sån för?" "Just därför,"sa jag. "För så kommer alla att säga och ingen vill ha henne om inte jag." Och så blev det.
Hon flyttade in hos oss och mor och hon fann varandra direkt. Zazza är väl ett fint namn,tyckte hon och jag höll med. Z är en bokstav jag tyckte lät spännande. Hon växte till sig med tiden och framförallt på tvären minns jag och det var ju inte så bra. Men hon hade ett gott liv och hade sina kuddar nedanför mors säng. Vi gick ofta ut i skogen och hon hängde alltid med. Hon nosade ivrigt i marken och fick upp kaninspår och rusade iväg....men kom alltid tillbaka efter en kort stund och ville se till så att vi var kvar där vi skulle vara. Fast en gång var hon jättedum för hon hittade kaninhålen just där i den backen som jag inte ville hon skulle hitta men så klart att hon gjorde och en sommarkväll försvann hon ned i ett sånt hål. Som vi ropade och som vi kallade! Men icke ett ljud därinnifrån. Jag var så olycklig för jag var rädd att hon aldrig skulle hitta ut mer och sen var jag orolig för kaninernas skull också och där satt jag utanför detta outgrundliga hål och försökte prata förstånd med både Zazza och kaninerna därnere.
När det började skymma kom far gående med en spade och började gräva försiktigt från baksidan av den här kullen och efter många om och men så kom hon krypande fram. Moloken,jordig och överlycklig över att ha hittat ut från detta mörka fängelse. Hon gick aldrig mer ned i kaninernas hålor. Och jag var glad både för kaninernas skull och för hennes.

Hon var med oss överallt ute i naturen och en eftermiddag följde hon med  till sjön. Hon var med och badade och allt var lugnt ända tills vi skulle åka hem. För hon var spårlöst försvunnen. Som alla ropade,kallade och lockade och väntade.............och väntade. Men ingen Zazza någonstans. Inte ett ljud. Ingenting. Vi fick åka hem utan henne. Det blev en lång natt och den följdes av dagar och nya nätter och veckorna gick. Vi hörde oss för i byn om någon sett till henne och ibland ringde någon och sa att man sett en svart tax springa omkring ute på en åker nånstans,men hon verkade skygg och ingen kunde locka henne till sig. Vi åkte dit och ropade och kallade och vi lade mat och vatten där till henne....men varje gång måste vi åka därifrån utan henne.

Sommaren gick och hon hade varit borta i sex veckor. Man gav upp hoppet. Hon har blivit tagen av räven,sa någon. Hon har blivit överkörd,sa någon annan. Hon har svultit ihjäl,sa mor. Vi satt där i köket och pratade en dag och min syster pratade om något särskilt då vi plötsligt hörde något slags krafsande på dörren. Min syster var så inne i sina egna tankar och gick och öppnade dörren av gammal vana. Vi var alla så vana vid det där välbekanta krafsandet på dörren...men i detta ögonblick reagerade ingen. Dörren öppnades och utanför dörren stod Zazza!  Hon var så mager att det gjorde ont att se. Men om återseendet blev kärt!!  Hon fick vatten och mat,men bara lite lite mat. För det syntes att hon inte ätit på bra länge. Kanske hon överlevt på blåbär?,för det tyckte hon om. Senare sade någon att man sett en mager stackare gå sakta sakta längst vägen upp mot vårt håll. Jag kan aldrig glömma den (inre) synen. Som hon måste ha letat. Och hur övergiven hon har känt sig.Och  rädd och skygg var hon sa de som hade sett henne vid nån skogskant.

Hon sov och sov och sov. Mor lade mjuka kuddar på under och runt henne och såg till henne både natt och dag. Efterhand började hon äta mer och snart fick hon tillbaka sina krafter. Men det fanns en plats ute vid vägen som hon inte tålde. Om hon satt med i bilen och vi åkte förbi där blev hon som tokig. Man önskar att hundar kunde prata ibland. Eller att man själv kunde prata hundars språk och se vad som hon gått igenom för minnen.
Hon hatälskade tomma läskflaskor.Om man snurrade den runt på golvet blev hon som galen. Hon kunde nämligen inte greppa den där hala tingesten och detta gjorde henne totalt out freeeaakad....Minns att jag fnissade jättemycket och ville fortsätta men mor förstod som vanligt bättre. Iallafall var alla glada att ha henne tillbaka och hon själv var säkert mest lycklig. Jag undrar fortfarande vad som hände henne egentligen. Ena minuten var hon där o i nästa........borta.

Åren gick och en dag skulle mor köpa franskt bröd och lite bullar till kaffet. Det var Bagardag och man hörde honom komma körandes genom byn,från hus till hus. Han hade en liten buss med en dörr på baksidan.Det doftade himmeskt därinne och jag tyckte både om den glade bagaren och dofterna som var så lockande. Vi var ouppmärksamma den dagen. Zazza hade följt med oss ned och vi hade inte märkt det. För säkerhets skull ropade vi på henne när vi kom ut från bagarbussen men hon var inte där och bussen rullade iväg.
Framme vid dörren vände vi oss om. Zazza kom gående efter oss. Men hon gick så sakta och konstigt. Hon hade ont och vi förstod att hon måste ha blivit överkörd. Hon hade varit under bussen.

Tiden som följde var hemsk. Mor satt med henne dygnet runt. För att göra det lättare hämtades hennes korg med kuddar nedför trappan och vi försökte se var hon hade ont men det syntes inget sår,inget blod. Men mor ringde veterinären. Han tyckte vi skulle vänta lite. Zazza skrek i svåra plågor och mor satt där på golvet med henne nätterna igenom. Hon pratade och tröstade och grät för sig själv. Och ringde veterinären igen. När han slutligen kom gav han Zazza en spruta och hon somnade in för alltid.

Vi begravde henne bakom huset,där i skogskanten. En vacker plats alldeles vid köksfönstret. Men just då när locket skulle läggas på och far skulle lägga första spadtaget jord ...då bad jag dem vänta. Det gjorde de utan ett ord. Jag sprang upp på mitt rum och skrev ett brev till Gud. Ett brev där jag bad för Zazza och om att Gud skulle ta henne till sig däruppe i himlen.Det brevet lade jag i lådan hos Zazza och hennes kuddar. Mor och far såg på varandra och nickade.

Lilla Zazza. Hon hade iallafall ett bra liv hos oss. Man minns helst de ljusa stunderna och  de var många. Solskensmorgnar i det gröna,på en filt och Zazza som alltid var med. Vart än mor gick så gick Zazza efter.



                                                                                              
                                                                                           I vårens tid

Vi upplever våren varenda dag. Skogar,sjöar,ängar och dessa vårkvällar med dofterna,vindarna,löftena. Det är verkligen vårens tid och även nu på natten doftar det ljuvligt. Som just...I Vårens tid.

                                                                                                            









2 kommentarer:

Wilda Och Marie sa...

Lilla,lilla Zazza,vilket trist slut för en älskad hund <3...Tror jag minns henne,men hur kan jag..?? Eller så får man minnen av andra, berättelser och av fotografier, som man sen kan tro är sina egna minnen från gårdagen.....typ!

Living Soul sa...

Marie,vi ÄR imorgon våra minnen av igår.
<3

Det var en gång....

En sanning