Tuss

Jo, jag tror jag får skriva om ett litet minne ikväll också för har jag berättat om Zazza så kan jag aldrig i livet glömma bort min vän Tuss. Han var en grannfrus hund och hade varit med ute på jakt medan hennes man levde. Nu stod han kvar därute, bunden vid uthuset och även om han hade det mycket bättre än bandhundar brukar ha så ville han ha uppmärksamhet,omsorg och kontakt. Så jag blev hans vän och förtrogna. Jag var ju så liten då i början av vår vänskap att man var orolig för om mötet skulle gå bra, minns jag. Han var en storväxt gråhund och jag en liten blåögd gestalt på taniga ben, kan man nog säja. Men vi pratades vid, han och jag och blev väldigt goda vänner. Tuss hade sin bädd av halm inne i uthuset och jag blev tillsagd att inte gå dit in. För man vet aldrig, sa man och tittade strängt på mig. Jodå. Jag lovar.Det ska jag inte göra, lovade jag medan jag mötte Tuss outgrundligt mörka blick. Det dröjde inte så särskilt länge innan jag satte mig på tröskeln och han låg bredvid i gruset vid mina fötter. Och snart satt jag därinne i hans bo av halm och var hur trygg som helst.
I byn fanns dumma småglin som jagade mig ibland och jag sprang för livet, så klart.Då var det bra att Tuss fanns där. Hann jag bara fram till honom så var det ingen som kom i närheten av mig och jag var så trygg man kan bli. Han morrade mot dom, minns jag och kunde se riktigt farlig ut om han ville. Men han tyckte inte om åskan. Det hände att han slet sig lös under dom där blixtande åskvädren och då sprang han hem till mig. En kväll minns jag speciellt då det hade börjat skymma och åskan dundrade som värst. Jag hade ett ärende ned i köket och till min fasa fick jag se en stor gestalt resa sig mot köksfönstret. Jag såg bara något stort mörkt röra sig utnför rutan och hjärtat slog volter i bröstet på mig. Men efter lite tröst och uppmuntran tittade jag efter igen och såg att odjuret var Tuss. Han stod på bakbenen och tittade in i köket och han var ännu räddare än vad jag var. Klart han fick komma in och klart han blev glad.
Ägarinnan fick veta vart han sprang och hon var en väldigt snäll tant. Hon visste att Tuss var åskrädd och lät honom hållas. Kom han inte när det åskade satt jag hemma och var orolig för honom. Han var ju kedjad och borde inte kunna komma loss.Men grannfrun pratade iallafall med honom och ställde sig i fönstret så han kunde se henne. 
Det är synd om alla bandhundar. Det fanns många sådana i byn och jag kände stort medlidande för dem alla. Det var hemskt att se dem stå där, bundna i korta kedjor och totalt övergivna av alla. Många blev folkilskna och skällde mycket. Inte konstigt. Vem skulle inte bli galen om man måste stå bunden dag och natt. Vakthundar. Jakthundar. En familj hade hund som vakthund. Han stod där i sin korta lina livet ut. Man brukade kasta maten till honom utan ett ord. Jag var där och jag var så ledsen. Man varnade mig och sa att "den" är farlig. Men jag bad att få klappa "den" och då visade det sig att denna stackars ensamma själ bara ville ha lite kontakt. Så ibland gick jag dit också och pratade och klappade om den stackars hunden med.
Han rymde också ibland och alltid sprang han hem till oss. Jag ville rädda honom. Jag ville rädda dom alla. En gång när de kom för att hämta tillbaka sin ägodel stod jag och såg på. Sådant glömmer man aldrig. Som de slog honom! Han kröp hemåt, ihopkurad under slagen. På vägen ned mot sitt fängelse. Och de slog honom med kedjan. Igen och igen. Vissa saker glömmer man aldrig. Bandhundsfolk borde inte få finnas.

Men Tuss hade det bra och jag tyckte mycket om denna grannfru. Hon var den snällaste i hela byn, tyckte jag och gick ofta och hälsade på hos henne.  Det var alltid roligt att knacka på hennes dörr för hon var så vänlig och hon tyckte om mig också. Så hon är ett ljust minne som jag är tacksam för. Jag var lite ledsen dock eftersom Tuss alltid skulle stå bunden och slutligen gav hon med sig. Jag skulle få  gå ut och gå med Tuss. Jätteglada drog vi iväg och Tuss bestämde takten. Jag hängde efter som en trasa  och det var till skogen han ville. Så dit gick vi.
Det gick bra ända tills jag en dag gav efter för en molande värk i hjärtat. Tuss ville springa fri! Han tiggde om det! Han bad om det! Hela hans väsen skrek efter frihet, hörde jag. Mitt i skogen satte jag mig ned framför honom och vi pratade om saken. Han lovade att inte springa bort, tyckte jag.  Och så släppte jag honom fri. Det var en underbar syn! Så lycklig hade jag väl aldrig sett honom. Han rusade fram och tillbaka, vild av glädje och jag tyckte det var en så härlig syn.
Jag är glad för att jag gjorde det. Jag tror det var den sista gången i hans liv han fick springa fritt. Men han borde inte ha sprungit bort. Han skulle inte ha fått upp spår och han borde ju ha fattat att jag inte var någon jägare och han borde väl ha fattat att bara springa där jag kunde se honom. Men jag fick gå hem ensam den gången. Och jag måste berätta vad jag hade gjort. Det var dumt. För efter det fick jag inte gå ut och gå med Tuss mera. Fast han kom hem själv framemot kvällen. Man ska inte ha hundar bundna. Det borde vara förbjudet för länge länge sedan. Men jag är iallafall glad att jag släppte honom fri. Jag hoppas och vill tro att han inte skadade någon skogsinnevånare. Men jag ångrar inte att han fick den där dagen, fri i skogen.

Ibland satt jag med Tuss därinne i sänghalmen. Jag brukade borsta honom och han älskade det och jag kände mig fullkomligt trygg med honom. Men en gång överskred jag en gräns för hans tålamod. Under halmen brukade han gömma och förvara sina ben och jag visste inom mig att det här är hans territorium. Hans mark, hans håla, hans hem och hans ben. Men jag rörde runt lite i halmen alldeles vid hans tass och fick tag i ett av de gömda benen därnere...och då stannade tiden. Den stod stilla. Allt blev tyst. Tuss blev svart i blicken och morrade dovt. Jag förstod precis. Så jag tittade bort och släppte benet och reste mig mycket sakta upp. Han var fullkomligt stilla. Inte en rörelse. Och jag gick hem. Inte för att jag var så rädd men för att han faktiskt talade om för mig att här går en gräns. Respektera den. Och det gjorde jag men de minuterna kommer aldrig att glömmas.

Nästa dag var jag där igen och nästa och nästa men jag rörde aldrig hans nedgrävda ben mer. Han gnagde på sina ben ute på grusplanen och jag satt brdevid och allt var lugnt och vi satt i halmen tillsammans och allt var lugnt. Men låt bli mina gömda gamla ben, sa han.

Han hörde mig på långt håll när jag kom hem från skolan och jag pratade med honom och lovade att komma snart. Det gjorde jag men åren gick och jag förvandlades till en ganska så strulig tonårstjej. Fast jag gick forfarande och hälsade på min gamle vän. Det var bara det att vi skulle flytta och tiden gick och allt förändrades.
En dag några år senare åkte jag förbi huset och någon sa att Tuss är död. Han hade blivit gammal och sjuk och jag fick höra att någon hade tagit honom med sig ut i skogen. Han hade varit så glad. Och han fick springa fri. Mitt i glädjesprånget föll han för jägarens kula.

Jag tror det var en bra död. Han var mitt i sin största lycka och kände ingen rädsla. Jag minns honom så. Mitt i glädjesprånget, mitt i skogen. Min käre Tuss. Min vän.

Där ser du,Tuss. Jag glömde dig aldrig.

                                                          Yla kunde du också. Ibland av glädje och ibland av sorg.

                                                                                        Spring fri, Tuss!