Fjäderpennan

torsdag 28 april 2011

längst vägen och någon liten historia

Så öppnade vi portarna och gick rakt ut i våren. I skogen såg vi två rådjur. De stod alldeles stilla och vädrade i vinden med öronen på helspänn. Vackra var dom men försvann som en dröm rakt in i det vilda. Färden gick vidare längst små grusvägar och jag måste säja att jag tycker om grusvägar. Helst gamla sådana där man kan få se det oväntade precis vid vägakanten. Som det här huset. Övergivet,bortglömt. Vad vilar för minnen där?

                                                                         Sen åkte vi vidare.
                                                       Vi hälsade på den här herrn. Men han sa inte så mycket.
                                               Han undrade nog vad vi var för några och sen tappade han intresset.
    Mitt bland sommriga björkar fann vi en plats där vi kunde fika och bara njuta av dagen.  Bland humlorna,fjärilar och fågelsången   plockades vår medhavda picknick korg fram och allt var bara sommarkänsla. Och ändå är det ännu bara april. Vart tog våren vägen?

                                                 Och jag gick barfota på grus och gräs och det var första gången denna sommar.
                                                                                                      


 Men då för länge sedan så sprang jag barfota sommaren lång och jag tyckte sommaren var evig. Kanske var det så att om man verkligen lever i nuet så tänker man inte på att man gör det.Man bara GÖR det. Det där fattade jag för länge sen faktiskt. För om man tänker på att försöka fånga dagen då rinner den ut mellan fingrarna. För evighet upplever man bara i total närvaro och utan andra tankar än att bara leva och vara här och nu. Som barn hade vi nog alla den förmågan. En klokskap vi hade med oss på resan och som borde ha blivit uppmuntrad från barnsben att lära oss att behålla livet ut. Men vi fick andra slags lärare och en del av oss skrämdes från vett och sans och själv förstod jag att Gud, han fanns i skogarna och inte bara i kyrkorna. Den store Anden finns i Allt.  Anden, Energin, det vi alla söker men som vi faktiskt alla bär inom oss....det finns i små kattungar också. Och det var just kattor och alla dom små kattungarna jag tänkte skriva om ikväll.    

                                                                                                         

 Katter kom och försvann i min värld då när jag var barn. Det var nog så vid varje gård, hem och stuga. När man tyckte att man hade fått för många katter därhemma så smusslades det tyst bakom min rygg och så försvann de, en efter en. Jag undrade väl i början vart de tog vägen, blåögd som man var. Men det bodde gubbar med bössor i byn och det var en av dem som brukade tillkallas. Jag tyckte inte om de gubbarna. Det var ofta dom som också hade bandhundar stående på gården. Det är underligt så lite värde ett djur hade för dessa människor och man kunde ju hoppas och önska att det skulle vara annorlunda nu. Det är det ju också på många håll men vi vet ju hur djur lider både här i Sverige och utomlands. Tacksam och glad är man över alla människor som idag värnar om djuren och så klart finns det många familjer som verkligen älskar sina djur. Men det är ändå konstigt att trots alla protester och djurskyddsföreningar av alla de slag så fortsätter folk av en viss kaliber att misssköta sina djur. För bara några dagar sen hörde jag att en man hade hållt sin schäferhund instängd i en liten bur på typ två meter....två meter lång, två meter bred...och där hade han stått vintern lång. Denna kalla vinter som vi hade. Hans ylande och skällande hade gått grannarna på nerverna och protester hade hörts. Man hade tyckt synd om hunden. Man tyckte mannen kunde göra något åt eländet. Till slut hade han gjort det. Han sköt sin hund.
Det är så med vissa folk. De tycker man kan göra vad man vill med sina djur och inser inte att ett djur har något värde. Det är tyst och lugnt i byn nu och snart kommer det här att glömmas bort. Men det finns fler djur som lider och fler hundar om står ute och skäller. Värst är bönder och jägare, verkar det.
Ibland kommer man av sig och det gjorde jag nu. För tanken på de här människorna gör mig så arg,besviken och ledsen. Men jag ska skriva om katter senare. Jag ska skriva om de katter som kom in i mitt liv och som har satt sina klor i mig. Varje katt har sin egen personlighet precis som en hund och jag saknar Eliott, han som försvann för två år sedan.

................................

återkommer

                                                                           Önskar du sov bredvid mig inatt, Eliott.


               





2 kommentarer:

Wilda Och Marie sa...

Som vanligt så skriver du så rakt in i mitt hjärta <3

Living Soul sa...

ja...hjärta till hjärta, du vet. Så var det bara:)

Det var en gång....

En sanning