Fjäderpennan

söndag 17 april 2011

Det var en gång....

Det var en gång en hund som hette Vincent,ja. Vincento,Vincento....brukade jag kalla honom ibland. Men italiensk/fransk brytning, tror jag. Jag får säja att det krävs ett slags mod,en slags känslomässigt mod och sedan en stark vilja att presentera honom och se på honom och slutligen ,trots allt....minnas alla dessa ljusa fina minnen och tillåta mig att glädjas över att han hade haft ett lyckligt liv med oss. För många kan det säkert te sig mycket underligt att man kan hålla på att bearbeta något som hände för tio år sedan. Men jag kan bara tala om att så kan det bli. Om någon sedan tycker det är dumt, fånigt,överdrivet...etc...så får det stå för dem. Nu gäller det Vincent och det gäller mig. Jag vill och behöver se honom på dessa bilder,scannade från gamla album och om ingen annan är intresserad av vad jag gör så inbillar jag mig att han är det. Det är som att tända ljus för någon som inte längre finns kvar. Någon man inte fick, kunde...ta avsked av. Varken i livet eller känslomässigt.

 Det var mitt i vintern och det var en snöig och iskall dag då jag hämtade hem honom. Han var lite rädd, minns jag. Satt i mitt knä hela vägen och sedan trodde du,vincent att du inte fick gå över trösklar utan måste stanna i ett rum. Men hela huset var för dig och sen behövde du oaser av kärlek för du var inte så van vid att bli kramad och klappad och pussad och pratad med. Men snart kom du och kröp upp i mitt knä om jag satte mig på golvet med dig. Och efter det dröjde det inte länge förrän du och jag var som ett. Oh, du lille.
 Så söt du var! Och du var lika charmig hela livet ut!    


Men trappor tyckte du inte om. Och särskilt inte sådana som den här. Faktum är att du vägrade att gå trappor utom breda,stora och trygga. Så Eliotta sitter säkert där på trappsteget och försöker komma underfund med den nye familjemedlemmen. Men snart blev ni goda vänner.


Du och jag,Vincent.

Mycket lek och många kramar. Bamsekramar kallas det visst. Vincents pappa hette föresten Bamse. Och en viss liten kille hade fått världens  bäste vän och dom lekte mycket.Sprang över gräsmattorna och jagade bollar  allteftersom Vincent växte...Och du växte fort,Vincent!!! 


Mmmmm......fort växte du och jag önskar att jag varit flitigare med kameran när du var så där liten. Men lika charmig var du som stor och jag älskade dig, jag älskade dig så mycket att jag kan inte ens mäta det, inte beskriva det. Vi hade ett band som gick från hjärta till hjärta. Det bandet var så starkt och jag kände när du väntade på mig, behövde mig var vi än var.  Och då kom jag och du var lika solidarisk mot  mig.  Mer kanske. Jo,ännu mer. Omätbart.                                                                                              




 Du var snäll mot alla andra djur också. Våra kära katter litade på dig och brukade dela din matskål om de bara fick tillfälle. Ibland låg de sidan om dig,tryggt intill. Det är en annan historia.

                                                                                                           


 Det finns kanske många som tror att det blir smutsigt inne i huset om man har en så stor hund inne. Men det är inte sant. visserligen ser jag att den vita mattan ser lite nött o kantstött ut men den gick ju att tvätta och jag hade rent i hela huset. Jag vet att folk säger....St Bernard!? O,dom dreglar ju så...! Men jag säger...njae....inte så farligt.  Det är klart att man får väl ha en gammal trasa till hands om det skulle inträffa och se, det hade jag. att torka dig om nosen,Vincent, det gjorde jag när det behövdes och du var van vid det. Men nää...du var ingen dregelhund. Faktiskt inte. Bara om man lagade mat....men då fick du vänta ute på verandan. Men god mat fick du också.  Och jag serverade dig först av alla  och kanske hällde jag lite doftande såser över din Eukaneba. Det uppskattade du. Mycket.


Sedan fick du  en kompis. Han hette Spike och var en Rysk  Borsoj. En kväll  hoppade han ur bilen och kom modigt upp till dig på din veranda. Två hanhundar möttes och under två rytande minuter blev allt lugnt och ni blev vänner. Sedan kom en tid då jag var ute och gick med två stora hundar,så olika som de bara kunde vara. Överallt i städerna stannade folk och kommenterade. OOOO.....brukade man börja säja....sen vilken ras är det och sen.... Åh...den där smale...han ser så förnäm ut... men jag får säja att de flesta smälte för Vincent. Det var en härlig tid. Spike var alltså inte min hund. Men han hörde ihop med någon som jag börjat hålla ihop med. Om man säger så. Vincent och Spike var nästan lika höga vill jag tillägga för på bilden ser det ut som om Vincent var väldigt mycket kortare och så var det inte. Spike var bara lite resligare. Vi hade en stor van och bak hade de stor plats att sitta och vi hade dem med överallt. Men skogarna var alltid det bästa som fanns. Det tyckte nog både Vincent och Spike.
                                                      

                     Tiden gick som tider brukar gå.  Du blev som en äldre herre men ditt barnasinne behöll du  hela ditt liv.  För du var faktiskt en ganska barnsligt lekfull personlighet ....Men med Pondus! ....................Vincent, foto efter foto hittar jag och ....jag skulle ju säga adjö......................Tror jag väntar lite.        
                                                                                        Tänder några ljus till.
Ska berätta din historia,Vincent.
                                                                                         Tänder några ljus till.

                                                                                                      

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                               
                                                                                                    


                                                                                                                 

                                                                                                       


                       









2 kommentarer:

Wilda Och Marie sa...

Inte ska du säga adjö,nej på återseende ska det ju vara...
Det tror jag fullt och fast på..Du vet, du kära själasyster min..

Living Soul sa...

Mitt i natten ser jag din kommentar som en stjärna på himlen. Du lyste upp mitt hjärta,själasyster. Tack,tack,tack!!! love you!

Det var en gång....

En sanning