Men är det inte något i vinden...något som spelar i träden....?

Nu är det vår igen. Hej,tomtegubbar,slå i glasen där under mossiga stubbar och hemliga hål. Hela skogen jublar och så gör också vi. Ett par kilometer vandrade jag i raska takten,satt bland torra fjolårslöv och kände solen på mina bleka kinder.
Vi njöt av solen och vi lyssnade på fågelsången och såg rådjur ute på en äng. Solsken och skugga lekte i vårt hår och i sjön lekte grodorna i sin egen urtidsdans! Så länge det finns grodor så finns det hopp!
                          

                                                                                                                      
                          

                                                                                                                     

                                                                                                               

    Det här har jag tänkt göra väldigt länge. I sommar tycker jag det är dags . Oj,vad jag ska spela på denna magiska fela! Sägner och gamla historier som den här skänker guldkanten på en vanlig dag, det har jag alltid sagt. Och grodsång....ja,jag kallar det för en vårsång av urtidsmått då grodorna kluckar och kvackar sina trollska  lockrop. Redan när jag var barn tyckte jag om grodor,stora som små. Här i denna skog ska det också finnas en kruka med guld och skatter av alla slag. Högt uppe på backarna när utsikten är som störst får man gå försiktigt men om man har tur ska man kunna finna grottan där trollen levde. Man säger att de gömde allt sitt guld därinne. Många har letat,men ack..förgäves. Jag har hört berättelser om människor som var säkra på att historien är sann. De hade letat efter guldet och skatterna och för att blidka de giriga trollen brukade de komma hit och lägga ut mat. Man säjer att maten blev alltid uppäten och hade varit till förnöjelse. Det tror jag också att den var.

                                                                                                      

 Det finns säkert tusentals grodor här. Men i grupp ser man dom nästan inte. Det finns många orsaker till varför man är glad att få se grodorna. Numera är alla grodor fridlysta. Nedan finns nu en text som jag hittade på nätet. Inte kan jag tro det är någon som har något emot att man kopierar en sådan text. För grodornas,våra överlevande urtidsdjurs skull så tycker jag vi människor ska tänka på det här;

"Många av de åtta olika sorters grodorna som finns i Sverige är på väg att försvinna, ja helt enkelt att dö ut. Grodorna har nämligen svårt att hitta någonstans att lägga sina ägg. Äggen läggs i vatten som helst inte ska vara för djupt och som därför snabbt värms upp av solen på våren. Förr fanns det många sådana platser. Det fanns småvatten både här och där på åkrarna och i skogarna. För att vi människor skulle kunna använda marken togs många av dessa småvatten bort. Därför blev det färre platser för grodorna att lägga sina ägg på. Utan ägg blir det inte heller fler grodor.

Om du vill hjälpa grodorna berätta gärna för andra att de är fridlysta. Du kan också hjälpa till genom att bygga en groddamm. Det kan du till exempel föreslå att ni gör på skolgården eller kanske i trädgården. Titta på beskrivningarna på Svenska Naturskyddsföreningens hemsida, www.snf.se och sök på trädgårdsdammar.

På våren är det dags för grodhanarna att hitta honor. Hanarna samlas ofta i stora flockar vid vattnet och kväker högt och ljudligt. Grodhanarna kan blåsa upp luftsäckar som liknar uppblåsta ballonger, antingen under munnen eller i kinderna. Det gör de för att kväkandet ska höras bättre.

När hanen hittar en hona kryper han upp på hennes rygg och håller sig fast. Honorna är större än hanarna för de är fyllda med ägg. Hanen klänger sig fast tills honan släpper ut sina ägg i vattnet. Då sprutar han snabbt ut något som kallas för mjölke. Nu kan det bli många små grodyngel av äggen.

  Den här bilden tycker jag om. Det svarta vattnet,det osedda under ytan och sen allt det levande av små liv som rör sig på ovan och   under. Det är en del av Moder Jord. Och den här bilden nästan nynnar med min fantasi.

 Ur skolboken:                                                                                                   
"Du har kanske sett att grodornas ägg, som kallas grodrom, ligger tillsammans flera tusen i en stor geléklump i vattnet. Gelén gör att äggen är svåra för andra djur att äta upp. Efter några dagar tar sig ett litet grodyngel ut ur sitt ägg tillsammans med de andra tusentals grodynglen som finns runt omkring.
När ynglet blir en groda.
När grodynglet är litet liknar det en liten fisk. Det har inga ben utan simmar med hjälp av sin svans. Först har det gälar på utsidan av kroppen. De ser ut som små vingar på sidorna. Ynglet andas med hjälp av gälarna. Det simmar omkring och äter av det gröna slemmiga (alger) som växer på växter och stenar i vattnet.
Efter ett tag växer det ut ben på ynglet, först bakben och sedan framben. Gälarna försvinner och då andas ynglet istället med lungor som växt fram inne i kroppen precis som på oss. Grodynglet måste därför simma upp till vattenytan och hämta luft men det kan också andas med huden. I luften och vattnet finns ett osynligt ämne (gas) som heter syre. Det är syre vi behöver när vi andas. Eftersom grodornas hud är så tunn släpper den igenom syre. Maskar andas till exempel också på det sättet. Efter ett tag fångar grodynglet smådjur istället för att äta alger. Det har blivit ett rovdjur precis som de vuxna grodorna.
Efter några veckor händer något spännande med grodynglet. En tunga växer ut i ynglets mun. Då kan det inte äta någonting alls. Hur gör den då? Jo, svansen ”växer” tillbaka in i kroppen och ynglet lever av den näring som fanns i svansen. På så sätt klarar den sig utan mat.
Nu har ynglet blivit en liten groda om det klarat sig från alla som vill äta upp det. Otroligt många yngel blir uppätna innan de blivit grodor. Av 3000 grodägg blir det kanske bara fem vuxna grodor.

                                                                                                                

                                                                                                             

            Man får gå försiktigt på vårliga stigar annars kan man trampa på dom. Och då hade jag blivit väldigt ledsen faktiskt.
         

                                                                                            
 Nä,jag kysste honom inte. Inte den här gången.Prinsarna är visst också utrotninghotade. Om dom inte slagit följe med Näckar,troll och annat löst folk. Riktiga prinsar alltså. Inte dom det står i tidningen om.
Ur skolboken:
"På vintern letar grodorna upp en håla på land eller gräver ned sig i dammen.På bakfötterna finns en grävknöl och under hela vintern sover de djupt.De går i dvala och andas då mycket långsamt och hjärtat slår sakta."

Nu ska jag också sova djupt och skönt för det har blivit natt. Fast man önskar man kunde vara vaken tills gryningen och lyssna på fågelsången. Sån tur att kunna bo i stan men på en plats där fåglarna sjunger lika intensivt som på landet. På hustaken sitter kajor och duvor och solbadar med utspridda vingar.

Godnatt.