Skål!

En gång gjorde en annan konstnär och jag ett byte.Han fick den här målningen av mig och jag fick välja någon av alla hans vackra starka  och färgrika målningar som han hade stående inne i sin underbara ateljé ute på gården, där vid skogen. Tyvärr har jag ännu inte något foto på hans duk men det kanske kommer. Den här bilden har jag lyckats förstora via datorn från ett mindre foto i ett av mina album. Där hänger den på en vägg bland en del andra dukar. Man kan trolla lite via datatekniken också, trots min absolut otekniska personlighet. Men övning ger färdighet,sägs det.Gäller det allting månn tro?   

Sen hade jag en text som jag trodde att jag hade sparat nånstans men just nu kan jag inte hitta den. Men det var den ihågkomna texten som fick mig att vilja ha målningen här denna blåsiga dag.

Ok. Jag ger upp. Att vara samlerska kan vara på både ont och gott. Men det handlade om att lära sig att vara tacksam för alla livets gåvor som inte kostar penningar. Nu förtiden tror jag att många ser på sin välfärd och mäter den i  ekonomiska intressen och tillgångar,både i stort och smått. Men det som egentligen har ett verkligt värde...det är faktiskt gratis. Det var det jag en gång skålade för i en text som jag inte kan hitta ikväll.Men jag behöver den egentligen inte för innehållet var ganska enkelt.
Skål!,säger jag och höjer så min bägare för kärleken! Skål för medkänslan och för inlevelsen och för alla våra drömmar! Skål för inspirationen,för fantasin, för vår levande själ och för våra älskade! Skål för alla fina minnen,skål för andligheten och skål för fantasin! Tack för lekarna,tack för skogarna.Tack,Moder Jord.
Skål,säger jag för våra medvarelser här på denna planet och tack för den vänskap som de ger oss om vi förstår att ta emot och ge tillbaka. Tack för alla jordens färger, för regnen, träden, skratten och för tårarna.Skål för kärleken i alla dess former och tack för all den gamla kloka kunskap som fortfarande finns kvar. Skål för orden,skål för skapandet. Tack för skapandet! Allt ÄR skapande. Hela tiden.Våra Ord är skapande. Så tack för dem.Tack för haven, sjöarna, åarna och alla små porlande bäckar och tack för födelsen och tack för himlavalven och för Bergakungens hemliga Salar. Och Skål för vänskapen! Tack Moder Jord! Och Tack Gode Gud.

                           "Var inte rädd", viskade rösten innerligt och mjukt i hennes öra, "det är inte farligt. Det är bara livet.

                                                                                                Ängen

Det brusade vilt i forsarna,vinden tilltog och ruskade om i trädens gröna blad. Man kunde höra dess sommarrassel i luften. Blåklockorna växte i klungor på den lilla slänten och de målade lekande blått av skymningsskenet och runt en eldhärd satt människor samlade.
Deras klädnader var vackra och lyste i nästan otroliga färger och sidenmantlarna hängde lätt över männens nakna axlar.Och de fotsida klädnaderna föll mjukt ned mot deras nakna fötter.
Kvinnorna bar var och en klädnader efter sin egen speciella ton och den inre skönheten hyllades av tyger från sammet,draperade i överflöd av mjuka fall så lätt följande kvinnans form under tyget.Sidenet,så fritt i vinden kittlade deras hud och med spetsarna lekte de aningslösa i den rena glädjen i detta eviga nu.
En annan av kvinnorna satt där, lite bredbent på en sten och hon petade i elden med en tjock gren. Hon bar vadmal och klänningen var av säck och bredvid henne puttrade det i en stor svart gryta. Ljuvliga dofter steg upp från den mustiga soppan och svampen var nyplockad och fräste i glänsande oljor på stekhällen, där över den öppna elden. Vitlök,paprikor och doftande myntor låg kringströdda på stenen bland vindruvor i stora klasar, mörkblålila i tonen och deras mogenhet skimrade i eldens sken.
De nötta skålarna av rödbränd lera, terracotta och så de skimrande svarta, så utsirade och konstfärdigt formade. Djupa och runda stod de  alla till brädden fyllda av bär och frukter. Dignande av smultron,så röda att de nästan sprängdes och jordgubbarna toppade, läckra och frestande bredvid de små bären i svartblå nyans, Hallon,vinbär och körsbär hade fallit och låg som om de vore uslängda med flit nedanför den tunga skrovliga krukan som stod till brädden fylld av dem.

Det skulle bli afton av de Ofödda Orden.

Kvinnan satt stilla vid elden och förlorade sin forskande blick djupt in bland eldens flammor och de lekande lågorna och hon nynnade  mycket tyst för sig själv medan ett leende lekte drömmande över hennes läppar.
När aftonstjärnan syntes på himlavalvet och den bleka halvmånen avtecknade sig i en djup kontrast mot den mörkblå himlen, då kom de, en efter en och satte sig till rätta hos henne. De bar med sig skålar av doftande rätter,stora fat dignande av bär och frukt och bägarna var fyllda av ett djuprött vin.Förväntan och lågmälda skratt kunde höras och männens lågmälda röster blandades med kvinnornas ljusare ton. Barnen lekte i frihet och deras ljusa skratt var som klingande pärleband över nejden.

Medan mörkren djupnade i skogsranden speglade sig elden i mässing,silver och guld. Huden skimrade som i brons på människornas kroppar och de glänste i en vild frihet. Och gnistrande var kristallerna som blixtrade till vid nakna halsar och på den berättande kvinnans finger syntes en ring med en glittrande grön smaragd. Hennes hår var eldsrött och delade eldens nyanser så lätt att de nästan uppgick i varandra.Den tunna klädnaden hon nu bar flöt svävande som i slöjor runt henne och reagerade på varje liten lek av vinden.
Svartaste svart,guldskimrande, den mässingsfärgade,så den rena vita och den längtans blå blandades med varandra i de tunna skikten.
Rosa och djupröda slöjor skälvde vid hennes hennes hals, den vita sårbara, så tonade färgerna av mot grönt, alltmera kraftfullt grönt som nu tillät hennes vilda hår att bli ännu rödare än förut. Blicken såg ut att vara svart.Men den varierade sakta och djupt därinne. Grönt och gult blänkte till i det svarta. Men om dagen fångade den himlens blåa färg.

Nu var det alldeles tyst omkring henne och hon vände sina handflator uppåt medan hon med en djup stämma vred ringen på sitt finger,runt,runt. Barfota satte hon stadigt ned fötterna på Moder Jord och de höga vildgräsen kittlade hennes nakna hud.

"Ängen", sa hon tyst, "den här ängen, den finns alltid för dem som söker den. I all mänsklig vilsenhet så finns den alltid där och väntar tålmodigt på dig. Som en moder på sin dotter. Som en själasyster på en annan.

Det här är platsen där sagor aldrig dör.

Elden dansade nu i vilda flammor.

"Jo, fortsatte hon efter en stund................................."Jag skall berätta........................................................................

                                                                                                         
På ängen hade tiden aldrig funnits och nattens stjärnor ströddes över de nu svarta himlavalven. Elden flammade högt och gnistor föddes ur lågorna. Kvinnan vid elden tog emot den heta skålen av ångande soppa som sträcktes fram emot henne av omtänksamma händer. Människorna log mot varandra och en närhet fanns mellan dem, just så som närhet mellan människor borde vara. Och sagoberätterskan hade berättat tusen sagor och legender för dem och de glömdes inte bort. De vårdades och fördes vidare, från mun till mun. Och barnen hade inte somnat helt. De slumrade i värmen från elden medan berättelsen fick fästen i deras hjärtan. Ord från djupen. Detta var en berättelse om en kvinna som stått utanför och ännu inte funnit vägen hem. Och de lyssnade och bad för henne i sina hjärtan. Sagoberätterskan log och i hennes ögonvrår bildades så många linjer och mönster att det såg ut som en invecklad och mycket svårtydd väv.
Hon fortsatte mjukt på sitt enkla sätt att berätta och förklara på samma gång.
"För varje tår ur dina ögonvrår föll som regnen här när du grät. Varje tanke du tänkte i de mörkaste stunderna flög som skadeskjutna fåglar över markerna och ingen enda gick förlorad. Se! Här växer nya vildblommor för varje tår av sälta som din smärta födde. Här har träd slagit rot. Det var de skadade fåglarnas gravar.
"Ingenting går nånsin förlorat här", sade kvinnan som kommit fram ur skuggorna och nu stod bedvid henne.Hon såg lite undrande ned på berätterskan där hon satt, som om hon vore ett med mossor, gräs och doftande mylla.
"Ingenting går förlorat,kvinna!, svarade hon med en stark stämma. Se!...din förtvivlan har gett frö till nya liv. Se hur det spirar! Se på de sköraste små skotten på den lilla busken där! Det är ord. Det är sagor som väntar på att bli födda.
Den gamla kvinnan log så stilla och ögonen lyste av en djup innerlighet. Deras ögon möttes och hon visste att  det var sant.
"För det hem som är ditt enda verkliga hem är det som bor i hjärtat ditt, ditt eviga liv som din själ sjunger om. Alla har sina hem bland de djupa rötterna men inte alla hittar vägen och många vet inte ens om att de finns. Det är människosjälar som lever i vardagen och sedan intet mera ser. De söker inte och kommer då hellre aldrig att finna. Det är en sorg för dem och för oss. Men de vet intet av detta. Du skall berätta för dem. Det var ju därför du valde att komma till jorden, minns du inte?
Den mjuka rösten föll rakt in i henne och i hjärtat skapades ett bo där orden skulle kunna reda sig sin mylla för den yttersta innerligheten.
Saknaden,sveken och smärtan rann genom det varma blodet, mellan hennes fingrar ned mot jorden och fuktade för ett enda ögonblick marken. Redan anades nya fröer. Som skulle växa upp till nya höga starka träd och hon hade genast förstått det utan att några ord behövdes.
Fröer,sagor.Nya liv, nya ord.
"Och det finns ingenting som inte har sin mening,säg?",viskade hon medan hon omfamnade den gamla och lutade huvudet i hennes knä.
"Alla toner ger eko någonstans, så är det, säg mig?" Berätterskan såg ned mot henne och deras blickar möttes. Hennes tysta nickning räckte. Den var stor i sin litenhet, en stilla nick. Men en sådan kan försätta berg. Och hon mindes sin moders sista lilla tecken där, i dödsbädden,  i ett annat land.
Så reste hon sig, stod rak i ryggen som förr och började gå. De första stegen tvekade som om hon vädjade efter råd men rörde sig sedan framåt alltmera beslutsamt. Rakt ut på ängen gick hon. En solståle träffade henne och hon tog emot den gllengula värmen. Den spred sig i hela hennes kropp och hon kunde höra sin själ nynna urtidssånger som hon hade glömt. En lätt dimma famnade henne i en sällsam skälvning och sorgen hon burit på var nu bara minnen.

Elden hade brunnit ut. Morgonsolen och fågelsången fyllde skogarna. Ett enda ensamt krus stod kvar men kanske någon ropar långt bortifrån igen. Då skall eldarna återigen flamma och faten ska digna,bägarna fyllas och barn ska skratta över nejden.
Sagoberätterskan kommer när du ropar.

                                                                                                         
Skulle vara bra om den där ängen finns nånstans. Kan man skapa den själv med sin skapande tanke?....tankar är ju skapande. I vilket fall så tycker jag om att skriva....ibland blir det kanske lite sorgligt...men meningen var väl att försöka spegla en levande värld med kännande och kunnande människor.
Typ.










                                                                                                          .