Efter en del intensiva samtal med människor i min omgivning kom jag plötsligt på vad det var jag ville skriva om ikväll. Nu var det inte så att samtalen handlade om det jag skulle skriva om men kanske mina dalande,stigande förändrade sinnesstämningar skakade till mig som vindar skakar om träden här i landet idag. Det skakar och dånar i hela världen men jag säger ingenting om det. För jag tänkte stanna här i mina egna små minneslundar ett tag till. Det är bland annat det som är så bra med bloggar. Man får prata och prata så mycket man vill och det kan vara både stimulerande och uttrycksfullt om man nu upplever det så. Och så upplever jag det. Just som en nyfiken och borttappad Alice letar jag pärlor längst välkända vägar,som jag vandrat på, levt, känt och som blivit en del av mig. Men om man går lite utanför vägakanterna som jag ofta har gjort då kanske man känner lockropen från Underlandet ropa.
Det finns så mycket vi inte ser...så mycket vi inte vet och ändå så mycket vi alla bär på fast många inte vet om det. Det är synd att så att många stänger om sig och det är tråkigt att många inte vill veta mer än det de ser framför sin näsa. Inlägget jag fick till igårkväll har fortfarande inte fått någon riktig titel men jag börjar redan vänja mig vid den enkla frågeställningen; Vet inte vad detta ska heta?" Det behövs inte heta något mer. Det var teckningar och sådant jag hittade och jag tyckte det var roligt att se på dem här,på datorskärmen.Det är inte konstigare än så.Men jag borde teckna och måla igen.Och det är precis därför jag började blogga.Stigarna kan vara krokiga och svårtydda ibland men det viktiga är att man själv känner spår i vinden. Bakom mig blinkar en lampa om och om igen men aldrig när jag vänder mig om och ser på den. Så var det igårkväll också. Bara när man vänder ryggen till.
En kväll för ganska länge sedan nu gick jag ut i trädgården med min hund. På min gård växte byns största träd och min stolthet. Det syntes från alla håll i byn och jag hade anlagt en gräsmatta under den grönskande kronan. Men den här kvällen syntes bara trädet som en svart siluett mot den mörka kvällshimlen. Jag stod som jag brukar göra och såg upp mot himlen. Stjärnorna är så vackra och månen är magisk, men det vet vi väl alla. Men den där kvällen såg jag något underligt på himlen. Precis över trädet färdades två runda farkoster.
De var liksom självlysande och apelsinfärgade och de stod i exakt position till varandra hela tiden. De rörde sig långsamt över himlen och från min synvinkel såg det ut som om de befann sig nära trädet eftersom de såg ganska stora ut. Jag vände mig mot den öppna dörren och ropade in till familjen att komma ut och titta men ingen hörde mig. Jag ville inte missa skådespelet och gå in och hämta dem så jag stod kvar därute och såg på de här självlysande farkosterna. De rörde sig hela tiden i samma långsamma hastighet och i samma vinkel mot varandra tills de plötsligt steg och försvann som en blixt.
Jag hade ingen tidning då heller men jag har för mig att folk sa att det stod i tidningen att flera hade sett föremålen på himlen. Det är inte ofta man verkligen får se något fast man går och sneglar över himlavalven så jag var glad att ha fått se något som inte skulle falla i glömska så lätt. Säkert är det lätt för en fantasifull person att se saker lite här och där men även om fantasin kan sätta käppar i hjulen ibland så får man inte bortse från faktum. För varför skulle vi vara ensamma i universum? Det vore ganska beklämmande om det i hela detta oändligt omätbara universum bara skulle finnas en enda planet med levande kännande varelser.
Klart att det har väl hänt förr att man sett något främmande över himlavalven men oftast har det visat sig vara allt från flygmaskiner till väderbalonger och österländska ljuslyktor. Jag tror också på att våra drömmar är en viktig del av våra liv. Eftersom jag har varit en mycket flitig drömmerska och dessutom kunnat minnas varje dröm som en verklig upplevd händelse så har jag varit och är tacksam för varje dröm som haft budskap med sig.
Och den här lilla berättelsen om farkosterna över min trädgård får mig att vilja berätta om en sådan dröm. Detaljerna runt själva kärnan behåller jag för mig själv men jag befann mig i ett rum som kändes ganska högt beläget. I ena hörnet fanns ett fönster och i det andra hörnet mittemot stod en kakelugn. Plötsligt öppnade sig golvet intill kakelugnen och jag föll handlöst ned genom hålet. Att låta sig falla utan att bli rädd var häftigt men det var ännu häftigare att uppleva själva landningen. För jag landade ute bland stjärnorna i ett stort levande mörker. Det var ett mjukt välkomnande mörker som alls inte kändes skrämmande. Närvaron tog emot mig och jag "landade" mjukt rakt in ..ned...på...ett mycket mjukt,gungande,andande.......tryggt närvarande Något. Insikten om att veta att man hängde fritt mellan himmel och jord men ändå inte behöva vara rädd,att inte falla...var mycket mycket vacker.
Och jag tackar för upplevelsen.
Det finns mycket mellan himmel och jord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar