Living Soul: utmarker, skapande och lite till....

När månen hänger som en skål över hustaken känns det både poetiskt och hemlighetsfullt.Man talar om järtecken och profetior men jag föredrar vanlig enkel magi i all sin komplicerade gåtfullhet.Magi kan vara så mycket.De gamle lärde som studerade metafysik och ockultism på sin tid kände nog till de gamla hemligheterna. Och jag tror att det finns Wisdoms Keepers lite varstans på vår Jord som känner till kunskaperna från förr. Men detta var ett stort ämne att snubbla över en natt som denna.

Men det är vår och stjärnorna tindrar inatt också och ibland påminner mig månen faktiskt om en jättestor gunga med osynliga fästen och med lite fantasi kan man väl lätt föreställa sig hur det skulle kännas att gunga så där,ofattbart fritt och svindlande.

Det kan också vara en gåva att ha fått fantasi med sig i bagaget. För fantasi kombinerat med inspiration kan göra små underverk till och med i vardagen. Så jag tänker inte berätta om den gången jag fick min första häxknut uppe vid Uppsala Högar. Och inte heller om den underliga konversation som fördes vid den öppna elden efter att vi renat vissa platser. Kanske en annan gång.
Nej,i natt ville jag bara skriva några ord om den magi som glädje och skaparkraft kan ge. För det är också en form av magi. Den enkla formen som bara ger glädje och ljus.
Att skapa något kan ju vara precis vad som helst egentligen. Man kan skapa sig ett hem. Man kan trolla med ett rum. Man kan leka med färger,former och design.Och man kan skriva. Jag tror att skrivande kan vara ett annat sätt att måla. Ord är verkligen bland de viktigaste vertyg vi har och genom romaner,noveller och poesi kan även färgupplevelser uppstå längst vägen.

                                                 Och med Ord kan vi förändra Mycket. Man ska vara aktsam med Ord.

    Det fanns en tid för inte alltför länge sedan som jag nästan flög av inspiration och lust. Små enkla ting bara. Som så här.

Det var så roligt att skapa de här lådorna! Man tog helt enkelt det man hade och gjorde något med det. Man kunde ta vedbitar och spika ihop.Sen dekorera med precis allt man hade till hands. Huvudsaken att det fanns en tanke bakom så klart.Och varje skapelse hade ett litet budskap och alltid fanns det någon som tyckte att det budskapet var riktat just till dem. Med små ljus som lyste upp därinne kunde det faktiskt se riktigt....magiskt ut! När alla glittrande små budskap och funderingar stod tillsammans och lyste i alla dessa färger,pärlor,tyger och allt möjligt.....var det faktiskt en riktig ögonfröjd. En väninna hade lokaler på den tiden och den lilla utställningen blev riktigt uppskattad. Alltså med små enkla ting..............kan man göra mycket.

Ja, berätta mig en saga så blir allting sant.

Hon är är så duktig,min vän! Vilket projekt hon startade och hur hon kämpade och så mycket hon åstadkom! Så mycket kämpaglöd och en sådan eldsjäl hon var och är. Hon hyrde ett gigantiskt ställe,högt uppe på backarna med den underbaraste omgivning. Gröna gräsmattor,frisk luft och den finaste skog runt omkring. Här startade hon ett café i gammalt stuk med den närmast antika radions kanaler "inställda" med sånger av Edith Piaff bl.a. och alla borden hade vita strukna dukar på. Vid de enorma fönsterna kunde man serveras nykokt kaffe och få hembakade bullar och allt möjligt gott.Allt detta kombinerat med vävning,keramik,rakobränning ute på gården,måleri,massage,akupunktur,healing och sen resturering av gamla möbler, syataljé och mycket mer. Här i en byggnad, bredvid den vackra paviljong som hon hyrde hade jag min atalje under denna tid. Och jag hade en mycket antik moped som jag körde genom skogarna på. Puttrade,smattrade gjorde den och jag satt som en prinsessa i sadeln med långa svarta fladdrande kjolar. På väg till ataljén och hem till henne.

Fantasi och känsla. Gamla grejor. Vi ställde dom uppe på ett skåp alldeles vid trappan hemma hos oss.

Mitt älskade gamla hus. Jag tror minsann att vi saknar varandra.

Varje dag hör vi om hur vår levande natur på Jorden hotas. Man skövlar skogarna. En del av dem ägde en visdom som aldrig går att plantera om eller få tillbaka. Vi hör om hur människorna går fram i alltför stora stövlar,trampar ned och bara tar och tar och tar.Allt ser man i pengars värde, förblindade, maktlystna och galna. Djuren får mindre och mindre plats och de ses nästan alltid också med ekonomiska intressen. De jagas för pälsens skull,de jagas för betar, för trofeér och för nöjes skull.Och för köttets, för hatets skull, för människans dumhet. Men vi är ändå många som inser vad som håller på att hända. Det finns de som tar upp kampen och kämpar för vår fria natur och för våra medvarelser.

Men det finns en vildmark som ingen kan ta ifrån oss. Det är landet där våra drömmar bor. Ännu är detta land skonat från intrång och vi har alla,både djur och människa tillgång och nycklar till detta land. Det är en mycket viktig plats. Det finns de som aldrig minns sina drömmar,det finns också de som anser att drömmar saknar betydelse och så finns det dom som tycker att tal om drömmar är för människor med huvudet i det blå. Men man har studerat drömmar på olika plan och ur olika synvinklar. På samma sätt har man studerat sömnen och hur viktig vår sovtid är vet ju alla. Men drömmarna är nyckfulla och ännu kan man inte mäta dem förutom genom att mäta hjärnfrekvensen under drömmandet. Men en dröm kan ju innehålla så mycket mer än då vi bearbetar våra dagliga upplevelser eller minnen från förr. Man kan drömma symboliska drömmar med ett innehåll som är till nytta för oss om vi bara lyssnar. Man kan drömma om platser som man aldrig besökt men som man känner igen i drömmen. Och man kan få kontakt med någon som inte längre finns i livet,här ibland oss. Själv har jag drömt mycket.Jag har drömt i hela mitt liv.Och ibland tror jag att drömtiden och skapandet hör samman.

Redan när jag var barn upplevde jag underliga saker under sömntid. Ett av de starkaste minnen från den tidens "drömupplevelser" var då jag en natt sjönk ned i ett annat slags tillstånd och visste att jag låg där i sängen men inte kunde röra mig. Jag blev mycket rädd eftersom det var som ett starkt,nästan medvetet sug från något eller någon...ned mot något mycket okänt och jag hörde otroligt starka ljud.

Det var som om världens alla orkestrar spelade på en och samma gång och det var öronbedövande. Tusen röster talade men jag hörde inte vad de sa.Tror inte att jag fösökte lyssna ens eftersom jag använde all energi jag hade för att för att komma "upp".Men jag kunde inte röra ett finger.Jag låg där en lång stund och tänkte på att försöka ta det lugnt. Jag försökte ropa på hjälp men jag hade ingen röst.

Efteråt...när jag till sist lyckades röra ett finger så bröts kontakten och jag satte mig svettig och med ett vilt klappande hjärta rakt upp i sängen. Jag var bara barn och mina föräldrar sa att det var bara en dröm och det var inget farligt.

Men detta tillstånd har återkommit genom hela livet. Mest i perioder och jag lärde mig snart känna igen signalerna. De brukade komma just i samma ögonblick som jag skulle somna in. En mycket underlig känsla av tyngd och sedan ett slags starkt sug nedåt. Om jag inte lyckades avbryta det i tid sjönk jag ned i detta underliga tillstånd och jag hörde alltid samma öronbedövande oljud av musik och röster.

Men jag upplevde nog den där känslan av att liksom dras nedåt som det mest skrämmande. Varje gång kämpade jag för livet för att komma upp igen.

Det var inte förr än många år senare som jag råkade få tag i en bok där författarinnan beskrev exakt samma fenomen. Hon hade blivit lika skräckslagen som jag men eftersom hon arbetade som psykolog och hade en arbetskollega som var insatt i dessa fenomen så kunde hon tala med honom om vad hon upplevde.Han talade om för henne att detta brukade vara förstadiet till en ut ur kroppen upplevelse.

Den här kvinnan följde hans råd och efter en tid lärde hon sig att inte kämpa emot utan följa med. Vad hon då fick uppleva efter ett antal skräckblandade,men nyfikna försök,var just detta att kunna lämna sin kropp.

Hon beskiver i sin bok hur hon ser sig själv ligga kvar i sängen bredvid sin man men själv befann hon sig någonstans ovanför sängen. Efterhand lärde hon sig att röra sig genom huset.Hon lärde sig att gå igenom materia och kunde på så vis gå igenom dörren in till det rum där hennes barn låg och sov. Och allt eftersom tiden gick blev hon allt skickligare och utökade sina utomkroppsliga resor allt mer.

Jag har försökt att göra som hon. Men vågade inte riktigt. Man säjer att den där silversträngen är så stark att man inte behöver vara orolig. En gång skulle jag vilja uppleva detta.Men då vill jag inte vara rädd.

Det var iallafall en underbar bok. Jag som länge hade trott jag var ensam om de här upplevelserna.Det känns faktiskt tryggt att veta att det inte alls är så. Om någon som läser mina rader känner igen sig så skulle jag vara både glad och tacksam om du ville dela dem med mig.

Jag vill gärna återkomma till liknande upplevelser medan jag skriver i denna blogg. Om att vandra i utmarkerna ,att minnas drömmar och andra oförklarliga saker.