Fjäderpennan

måndag 9 maj 2011

om luffare,fantasi och lite därtill


En natt medan någon alldeles speciell låg och sov då målade jag den här sagan vid hans dörr och tänk, vad lycklig han blev när han vaknade på morgonen! Det är så viktigt för alla barn att få leka och uppleva en ljus och fri barndom. Tror nog att det gäller för oss alla...och tänker också på det här med  att få leka. Fantasin ger oss möjlighet till det var du än befinner dig i livet och det borde vi alla ta vara på så mycket som möjligt.
Man behöver inte stelna bara för att de där åren går. Lekfullhet, nyfikenhet och upptäckarglädje finns kvar inom oss om vi bara tillåter den att få andas. Jag älskade att vara barn och jag minns  hur jag studerade de där groparna man har på sina händer när man är liten. Och jag tänkte faktiskt, trots min litenhet...att när dom där groparna är borta kommer jag inte att vara så mycket barn så mycket längre.
Fast där hade jag ju fel. För med eller utan gropar så fortsatte jag väldigt länge att ha barnasinnet kvar. Jag vill aldrig bli stor, sa jag. 

Ibland ser man saker och ting på TV eller hör något på radion som upprör. Jo, det är ju knappast någon nyhet eftersom det finns så mycket elände i vår värld. Men det här handlade om barn med föräldrar som gjort om leken till något som kallades strukturerad lek eller nåt. Barnen hade nästan ingen fritid eftersom varje skolfri tid var schemabelagd med allehanda aktiviteter där föräldrarna var med och såg till att barnen inte uteblev från sina bestämda "lekar". Ridning,balett,musik,sport och en lång rad andra lärorika timmar fanns på deras veckoschema och resultatet blev tioåringar med stress och förvirring. Föräldrarna vill säkert väl men hur har man kunnat gå så vida vilse? De här barnen går nu i terapi för att lära! sig att leka fritt. De visste nämligen inte längre hur man gjorde.
Det är tragiskt.Om leken, den fria leken med all sin glädje skulle gå förlorad....det vore som att utrota sommarblommorna och allt det gröna gräset.

Själv älskade jag att gå barfota sommaren lång och jag sprang runt i skogen på bara fötter och trampade bara på en spik en enda gång.
Det var vid en damm där man just tappat ut allt vatten och bara den där hårda gyttjan låg kvar på bottnen tillsammans med de stackars döda fiskarna. Jag såg inte den rostiga spiken som stack upp ur brädan och ooops! så trängde den rakt in i min fot.
Det gjorde väldigt ont att dra ut den och jag blödde väldigt mycket och hela vägen hem lämnade jag blodiga spår efter mig. Men vad jag minns så grät jag inte förr än jag kom hem för jag ville ha tröst, så klart.
Kärlek tar sig i uttryck på många sätt och det här var väl ett av dem. När min lilla mamma hade sagt att det nog snart kommer att bli bra igen och blåst och plåstrat om så var i stort sett den saken ur världen.

Och en enda gång trampade jag på ett bi. Det gjorde ont förståss. Oj,vad ont det gjorde. Satt på trappan och gnällde högt och jag fick albyl och ett vattenglas och sedan rufsade någon till i mitt hår och tyckte att nu kunde det väl räcka med gnället. Ett bistick är väl inte hela världen, tyckte far och småskrattade åt mitt elände. Allt det där hjälpte oerhört och framförallt att de var där och att de hörde mig,såg mig och brydde sig om. Var och en på sitt sätt.
Och jag bara älskade att klättra i träd!
Högt högt upp och det fanns ett träd alldeles vid vägen och däruppifrån kunde man se över hela byn! Däruppe satt jag ofta. Och jag tänkte på hur alla små bekymmer liksom blir väldigt små...om man ser det lite från ovan! När jag berättade om hur jag tänkte när jag satt uppflugen i ett högt träd brukade mor tycka att jag var väl ett klokt litet barn. Det tycker jag också. Idag. För det är så det är. Man får se saker och ting lite från ovan. Även om man inte sitter uppe i ett träd.


Vi lekte väldigt mycket,jag och mina kompisar. Som tolv-trettonåringar fnittrade man åt precis allt och hittade på så många bus som man bara kunde. Far följde våra förehavanden och lekar och alla de där skratten och han log, suckade lite och sa, "Ja, lek medan ni kan. Lek och ha roligt medan tids är. Sen blir man vuxen och lekarna är förbi."
Min kompis glömde aldrig de där orden. Han brukade ofta säga så och hon tog orden till sig och lekte av hjärtans lust. Hon pratar om det där än idag faktiskt..."kommer du ihåg..........?, brukar hon säja....och sen berätta samma lilla minne som jag just gjort. Ord och minnen är så viktiga. Och kärlek,omsorg och...frihet!
Ibland har jag hört folk fnysa föraktfullt åt det där med fantasi. Det är de med fyrkantiga skor. Jag förstår mig inte på sådana människor. Har dom aldrig varit barn eller har dom glömt alltihop? Och jag insisterar på att fantasi och lekfullhet är något man bör vara rädd om. Man får inte stelna. Det är farligt, tror jag. Då dör man en liten bit och det är på den vägen man kanske känner sig gammal. Det skulle man kanske ha gjort redan som barn om man inte....fick vara barn på riktigt.

Att bygga kojor det är väl något alla barn har gjort och gör. Och en gång skulle jag och min kompis bygga en hemlig koja inne i skogen. Vi hade funnit den rätta platsen och den var bara så rätt! En gammal husruin fanns där redan som stomme liksom så det var bara att hämta bräder, grankvistar och andra lövklädda små grenar att täcka över det hela med och sen fixade vi till dörröppningen med gamla filtar och annat smått och gott vi "hittade" hemma. Och spänningen var enorm medan vi släpade dit spruckna kaffekoppar,fat och allehanda ting i största hemlighet. Det blev riktigt fint i vår koja.När vi var hemma för att "hitta" mer att släpa dit frågade far vad vi skulle ha det där till. Nä,vi ska inte ha det till nått!",svarade vi och fnissade,ljög och blinkade hemlighetsfullt åt varandra. Och far sa,Ja,ja. Lek ni.Lek medan tid är...!
Och vi fortsatte och jag visste att han visste och tack far!,säger jag nu för att du sa som du gjorde och att du låtsades att inte veta. På det sättet kunde hemligheten få fortsätta. Vid kojan fanns en stor vacker gammal ek. Där hängde vi ett tjockt rep från den lägsta grenen...som egentligen var väldigt högt upp....för oss. Men där i repet svingade vi oss och kunde sedan ta oss upp i trädet. Om någon fara skulle inträffa alltså. Men det skulle det ju så klart inte. Men det var mysigt att sitta därinne i kojan och vi hade verkligen roligt.

Något år senare skulle jag resa med mor till Malmö och det är en annan historia men medan vi var där så ringde telefonen en dag. Det var polisen. Och polismannen ville prata med mig. Det var så att det under det sista året eller så  hade man sett till en underlig man ute i skogarna. Det visste jag för vi hade letat efter honom fast vi var väl lite rädda förståss. Han hade nämligen sprungit omkring naken i skogen och flera gånger skrämt slaget på tanter som varit ute för att plocka bär.
Nu hade polisen funnit en koja i skogen och sett tecken på att han brukat övernatta där. Och vår hemliga koja var inte så hemlig längre då man hört sig för därhemma om man kände till vem som byggt den där kojan. Polisen ville veta om vi hade sett honom därute i skogen.  Det hade vi ju inte men efter den historien ville vi inte sitta inne i den kojan mer. Täckena var använda, såg vi senare och vi förstod att vår lian där vid trädet nog inte skulle räcka till om den underlige och nakne mannen skulle komma. Fast jag har för mig att det pratades om saken i byn och det blev så att mannen blev omhändertagen av polis. Hade han bara varit en luffare så hade han gärna fått sova i vår koja. Men inte utan kläder. Jo, det kanske kunde ha varit lite farligt ute i skogen den gången. Vem vet?

På tal om luffare så träffade jag några sådana också. Det hände att en luffare kom gående genom byn och om jag fick veta det så brukade jag sätta mig på mjölkalådan...eller vad det hette....och vänta in honom. Han var klädd i trasor och hade många olika gamla packningar över axeln och på ryggen och något knyte fastbundet vid livremmen också. Han såg underlig ut men jag tyckte genast om honom för han hade så vänliga ögon.
Han nickade åt mig och fortsatte vägen fram. Jag undrade så vart han skulle gå och jag visste inte riktigt om det var synd om honom eller om han var en fri och lycklig man. De flesta vuxna mumlade och sa att det var synd om sådana och man skulle inte ha med sånt folk att göra. De flesta sa så men inte mor. Hon menade att man får väl se saken från mer än ett håll. Och menade att det väl fanns en anledning och sen skulle man alltid tänka på att den där stackaren också hade en mor någonstans som älskade sin son och som tyckte han var det finaste i hela världen. De orden tog jag till mitt hjärta och de finns där än idag.
Förresten brukade mor ge mig lite mat, bröd och annat som hon hade i en påse och den brukade jag blygt räcka fram till luffaren. Han tackade och stoppade in den innanför rocken. Och blicken blev ännu vänligare. Jag tittade efter honom så länge jag kunde se honom.....och han fortsatte sin vandring vägen fram tills han försvann i dimmorna därborta där vägen svänger, just vid skogsranden.

                                                                                                                    
Den här bilden får mig att tänka på någon som brukade säga ; "Om man glömmer bort att leka och ha roligt då är man inte vuxen. Då är man död!" Och det hade han i allafall rätt i. Det var förresten han som tog fotot.

                                                                                       men inte det här ;)                                       
                                                                                         












.

3 kommentarer:

Wilda Och Marie sa...

Det får mig att tänka på en gammal man som jag lärde känna för några år sen.. Han skulle strax fylla 100 år, han var pigg och glad men kanske lite yrslig ibland och han blev erbjuden en rollator..Men se det ville han inte ha, det var ju för gamlingar :)
Han berättade, att han arbetat på ett riktigt jobb, en enda dag i hela sitt liv :)
Han hade nämligen varit luffare, och det trivdes han med..visst fick han jobba lite på gårdarna, för mat och husrum, men det var ju inte så farligt sa han..för man bestämde ju själv om man behövde mat eller så :) ♥

Living Soul sa...

Men jag tycker inte att den här lilla storyn ska gömmas undan här.Så tänkvärd och med humor i och allt. Hallå där,Wilda Marie...ser fram emot berättelsen på din blogg ;( Tackar på förhand<3 *blink*

Anonym sa...

Vilken underbar tavla,, och som vanligt underbara berättelser.
René

Det var en gång....

En sanning