Men....fjäderpenna där!?

Det är med mycket fundering och mycket ifrågasättande som jag till slut bestämde mig för att låta den här lilla berättelsen få vara här bland dessa blad. Jag är medveten om att språket kanske inte passar och jag är medveten om att raderna kan verka både överdrivna och  barnsliga, trots mina ordval. Men att skriva om varje opassande steg och ord känns också fel. Det vore fegt eftersom det finns en tanke bakom historien. Den är ganska enkel men faktiskt väldigt sann. Man ska vara rädd om livet. Man ska vara rädd om vardagar då inget särskilt roligt händer och man får inte tappa gnistan, vad som än händer. Så jag kan bara hoppas att ingen tar illa upp och sen hoppas jag också att om någon tycker något...så är jag här. Berätta för mig.
Inte vet jag vad döden egentligen är men kanske finns den på något sätt i de ögonblick då man glömmer bort att vara tacksam och glömmer bort magin och storheten i att...leva. Även när det gör ont.
Ibland har jag fått frågan om varför det ska vara så svårt att leva och vad är det för mening med all den sorg som finns. Det är stora frågor och inte lätt att finna det rätta svaret alltid. Men jag tror vi skapar våra ögonblick och jag tror på Gud så som en energi som finns i Allt. Vi hör alla samman.
Återigen, för de som eventuellt läser mina rader så ber jag om ursäkt för kvällens ordval men det var så jag en gång ville säga. Och sedan är det så att när jag fann mina ord här i kväll och läste igenom det skrivna efter många år...så slog det mig hur lätt man har att glömma...att livets andetag faktiskt är heliga. För oss alla, både djur, natur och människor.
Sedan tror jag att den enda döden egentligen är då vi inte tillåter oss att leva och uppleva oss själva fullt ut. När rädslor blir till fruktan som sedan kan utvecklas till hat och tomhet. Så...leve Kärleken!




Svart Sammet.

Nu när vardagen hade smugit sig på henne och så som en feg angripare försökt lura henne till sig kände hon hur färgerna förlorade all sin klarhet och styrka och inte heller den mäktigaste musik kunde göra tyngden lättare att bära.

Utanför fönsterna, som blänkte kallt i rutorna fanns ett disigt intet och om det någonstans fanns en horisont så kunde hon inte se den.

"Jag kommer aldrig ut härifrån! tänkte hon."

Och i tankarna såg hon sig själv slita i gallerförsedda fönster och kunde känna hur tunga kedjor höll henne fängslad.

I dessa välbekanta rum där lamporna spred sitt varma sken och där varje föremål hade sin givna plats och magiska cirkel brukade det  kännas varmt, tryggt och vackert. Men det var som om hon inte kunde uppleva något som var vackert längre, inte ana någon rymd och det var som om himlen inte fanns. Det enda påtagliga var tyngden och ensamheten som fick henne att kvida i hopplös förtvivlan.

"Hur ska jag kunna skapa magi när mitt hjärta ekar så kallt? Och hur ska jag kunna få förtrollningen att leva när det bara är mörkret jag har kvar och tankarna är ödsliga eko av det som en gång var?" tänkte hon och suckade.

"Mitt hjärta ekar så kallt och hur ska jag kunna få ljuset och stjärnorna att tindra och hur ska jag kunna få förtrollningen att leva när det bara är mörkret som jag har kvar och det känns så tungt att andas?"

Hon vankade planlöst från rum till rum och stannade gång på gång framför fönsterna, men som i blindo såg hon endast sin egen vita spegelbild i de mörka rutorna.

"Det finns ingenting därute" tänkte hon uppgivet.

"Och jag är så trött,så in i döden trött."

Hon hade målat och försökt göra magi med färg och fantasi, hon hade format leran och skulpterat i mjuka former för att göra själva vardagen förtrollad och hon hade skrivit för att göra de resor som verkligheten hade förnekat henne. Hon hade fört sina krig och vunnit sina segrar,men så,det slutgiltiga slaget,den stora avgörande striden, den hade hon förlorat. Och nu hade hon ingen kraft kvar att kämpa med och vad värre var, det fanns inte ens något krig längre.

Så hon öppnade dörren och gick ut.

Kölden trängde sig genast på och desperat kände hon hur hon frös i de tunna kläderna. Men i en vild protest lät hon klänningen falla till marken och hon var naken och kylan tog henne.Hon sprang mot det stora mörkret, sprang som en förvildad och förlorad ängel, bort mot skogarna sprang hon och mot det stora mörkret.

"Bara jag kommer dit där byarna tar slut och där vildmarken tar vid så ska jag gå mot natten ända tills det är slut" tänkte hon med ett förunderligt lugn.

Och skogen fanns där och väntade på henne och det mörka omslöt och tog henne till sig som en försåtlig älskare. Med skräckblandad förundran insåg hon att hon var naken och befann sig på marsch med långa beslutsamma steg. Och medan kölden förlamade hennes hud och hennes fötter revs blodiga mot kvistar och vassa stenar på marken så började hon sakta att le.

"Det här kriget kommer jag att vinna" tänkte hon "i detta krig är det jag som kommer att stå som segrarinnan.

"Jag ska kämpa,jag ska slå hål på denna verklighet och jag ska öppna låsta portar för i natt så har jag kommit fri. Aldrig ska jag vända om."

Och stjärnorna var så kalla att de fastnade på hennes vita hud.

När hon öppnade ögonen upptäckte hon att natten omkring henne hade blivit varmare och svarta skuggor rörde sig sakta i eldskenet. Från den öppna eldhärden flammade lågorna och hettade mot hennes nakna kropp.

Glöderna och de röda flammorna spred sitt varma skimmer över mörkret som omgav henne överallt. Motvilligt kom hon sakta till sans och hon såg sig förvånat omkring, men natten var svart och hemlighetsfull och lämnade inte mycket att se.

"Är detta döden?" undrade hon dåsigt och famlade oroligt bland skuggorna och försökte att resa sig upp. Men kraftlöst föll hon tillbaka ned mot den mjuka bädden som kändes som svart sammet.

Bädden var len och mycket svart och den tog emot hennes vita nakenhet och omslöt, nästan famnade henne. Eldskenet som dansade runt henne värmde och vaggade och halvt sovande tänkte hon slött att allt bara måste vara en dröm.

Som i dvala sträckte hon ut sig där hon låg, men hon visste inte riktigt säkert om hon levde eller var död. Om det här var döden så var hon inte säker på om hon verkligen skulle vilja stanna här.

"Men man kan kanske inte fly från döden?" funderade hon i sitt omtöcknade tillstånd.

"Frös jag ihjäl därute i natten? Var är jag? Och vad kommer sedan?"

Elden knastrade lugnande och det lät vänligt och gott.Det svarta mörkret som omgav henne lät henne inte ana något ont så hon slöt ögonen och tystnaden var total, bortsett från det dova ljudet från den flammande elden och hon föll återigen i djup sömn.

Hon visste inte hur länge hon hade sovit när hon återigen slog upp ögonen, men allt var som förut och hon var varm och sammeten nästan smekte hennes hud till ro. Den svarta sammetsbädden var len och oändligt mjuk.

Hon hörde hans tunga långsamma andetag tätt intill sin nacke och hennes hjärta slog snabbt och hårt därinne i hennes flämtande bröst. Panikartat försökte hon ta sig upp men hölls kvar i ett fast grepp.

"Jag är Döden", viskade han i hennes öra. "Vill du se på mig?" Förfärat vred hon sig runt och möttes av hans stora gestalt. Han tornade upp sig över henne, skrämmande, kraftfull och i bakgrunden brann elden."Varför ville du komma till mig?" frågade han myndigt.

"Och vad ville du mig?"

Hon mötte hans brinnande blick och sekunderna blev till evigheter och de stora tiderna anades i vindarnas sång.

"Det gjorde ont att leva", svarade hon mycket tyst.
Utan förvarning gav han henne ett hårt slag över kinden. Förskrämt försökte hon värja sig för smärtan men hans slag brände hett. Storögt tittade hon på honom.

"Varför gjorde ni så?" undrade hon med tunn röst.

"Det kan göra ont när man är död också", svarade han och log ett sällsamt leende.

Hon snyftade som ett barn och tog sig över kinden där hans slag ännu brände och såg upp mot honom.

Han var så lång där han stod och såg ned på henne och generad drog hon ett av täckena över sig, ända upp till hakan och blundade hårt.

"Jag är så törstig", gnällde hon svagt, "och det gör ont och jag vill ha något att dricka, tillade hon med något av trots i rösten nu.

"Men du ville ju vara död?", svarade han, "och när man är död dricker man inte. Och man gråter inte heller!"

"Då är jag inte död och du är inte Döden!" kastade hon fram i förtvivlan.

"Jo, min kära, jag är Döden och du är med mig här i mitt rike!"

Med de orden lämnade han henne, snyftande bland täckena.

"Nej! Lämna mig inte ensam!" ropade hon efter honom.

"Gå inte! Jag är så rädd!"

Men han skrattade bara och hans skratt ekade länge efter honom medan hans steg tonade bort i de svarta Salarna, som oändliga sträckte sig mäktiga och tysta runt henne.

"Jag kan inte vara död", tänkte hon och kände sitt bultande hjärta slå och hon bet sig i läppen tills det blödde och med lättnad kände hon smaken av sitt eget varma blod.

"Mitt hjärta slår och mitt blod lever", tänkte hon i desperation, "jag kan inte vara död! Jag vill inte vara död!Jag vill..."

Hjärtslitande grät hon ned i kudden och hennes ångest var stor.

Men tystnaden sänkte sig över henne på nytt. Och hon var ensam.

Det var med glädje hon såg att han äntligen hade kommit tillbaka. Väntan hade varit en väntan av evigheters andetag i sig, men nu stod han där på nytt, väldig vid hennes bädd och såg ned på henne.

Han var lika svart som den svarta sammeten och denna gång var han naken. Hans ögonvitor glänste till i de mörka ögonen och han räckte henne en bägare med vatten.

"Drick"! befallde han och hon drack girigt av det rena vattnet.

"Jag är Döden och du skall se på mig!"

Hans svarta hud glänste och han var mycket vacker.

"Visste du då inte att Kärleken är det största av allt? Oh, kvinna! Hur kunde du kasta bort det dyrbaraste du ägde?"

Hon skämdes och kunde inte längre möta hans blick. För i hans ögon såg hon sanningen och förstod med ens hela vidden i det hon hade gjort och ångesten sökte på nytt hennes hjärta.

Aldrig förr hade något gjort så ont som denna insikt och aldrig hade hon känt sig så ensam.

"Gå inte ifrån mig", bad hon bevekande. "Jag skulle så gärna vilja leva igen... Stanna hos mig..."

Han drog med en enda svepande gest undan täckena som hållit henne dold för hans genomträngande blick. Men nu låg hon här naken framför honom. Utlämnad och sårbar.

Han såg på hennes nedslagna ögonlock och talade med en mjuk röst, lågt och intensivt.

"Det finns bara en enda magi kvar för dig,en enda och med den kan jag skänka dig livet tillbaka. Men du måste utföra den med kärlek och med största omsorg och med stor lidelse."

Hon tittade förundrat på honom.

"Vad kan jag göra?", frågade hon bedjande.

Svaret var ett piskrapp. "Älska mig!"

Med en nästan patetisk gest famlade hon efter honom och sträckte sig prövande mot honom med slappa händer.

"Nej! Inte så!" Rasande tog han tag i henne och skakade hennes nakna axlar.

"Aldrig så!" skrek han i het vrede mot henne. "Med lidelse!Med omsorg! Med kärlek!

Och endast ett försök till får du!"

För ett ögonblick såg det ut som om han tänkte lämna henne igen men så vände han sig om och höll sitt ansikte alldeles tätt intill hennes medan han lågmält och intensivt talade till henne som då man tillrättavisar ett barn.

"Hör noga på! Kärleken är stor och har den största kraften av dem alla. Om du skall älska mig så skall du dricka av mig lika girigt som du nyss drack av vattnet som jag gav till dig. Du skall äta mig, känna smaken av min hud lika vällustigt som om du åt en av jordens mest njutbara persikor och mina läppar skall du ta emot med samma njutning som när du smakade ditt första röda körsbär då du var barn. Och med din tunga skall du smaka på mig och du skall njuta av min sötma så som om jag vore den förbjudna chokladbit du frestades av en gång och min mun skall du kyssa och av mina läppar skall du be om mer.

Och lika girigt, som om du vore Jordens alla kvinnor på en gång, så skall du dricka av min säd och din kropp skall du ge åt mig och du skall vara villig, levande och varm och du skall längta efter mig så som du nu längtar efter själva livet!"

Och hon förstod vad livet var och varje gång han berörde henne förstod hon i sitt innersta att även smärtan hörde till och hon var tacksam över att hon kunde känna den och den salta smaken från hennes tårar och att allting var så stort och att han var här med henne och höll på att hjälpa henne att födas.

Och hon gav sig åt honom och han öppnade henne med sina heta läppar och hans kyssar krävde djup och svar. Hennes nakna mjukhet skimrade för honom och han tog emot hennes vita mjukhet med sin glänsande svarta kropp och han var hård och han fodrade hela tiden mer.

Han  smakade vilt så som det salta havet och hon slickade, smakade och drack av varje dyrbar droppe och i eldskenet

 red hon honom genom natten,vildsint under en främmande måne och hans läppar smakade salt och blod.

"Ta mig!", kved hon, "ta mig!"

"Smaka mig!", tiggde hon, "berör mig"... Och hon doftade som den rödaste ros för honom.

Tiden fanns inte mer mer och de sökte sig girigt efter varandra.

Hans hårda krav som fanns där hela tiden för henne och hon tog emot honom ännu en gång i sin mun och slöt sina läppar runt honom i en mjuk sammansmältning. En klar droppe väntade med sin sälta på hennes tungspets och hon tog den till sig och under henne stönade han hest.

"Måla mig! Skulptera mig! Skriv mig!", bad han hest och drack begärligt av hennes safter och de smakade hetta och salta bäckar, kvinnotårar, svett och blod och hennes doft var vild och vacker. "Nu är du min", viskade han hett, i denna natt skall du vara min!"

Och han kom till henne henne om och om igen och det var han som hade öppnat henne och hon var villig, våt och varm och han växte inne i henne likt en stam av ett av de kraftfullaste träd och han sådde sina frö där inne i henne och hennes djup var hett och rött av den hetaste längtan.

"Stanna kvar i mig!", tiggde hon, "stanna kvar här,djupt inne i mig!"

Och aldrig mer ville hon vara död och aldrig skulle hon lämna honom och hans brinnande heta eld för det var han som ägde henne, hon som hade givit sig och han hade tagit emot hennes kärlek och hon var hans jord att växa i och han var regnet och tacksamt tog hon emot allt som han gav.

Någonstans i gryningen rände han in i henne på nytt, som ett spjut trängde han in, rakt in i hennes varma våta grotta och hon skrek av smärta och av den underbaraste njutning och galen av lust knullade han henne våldsamt och hängivet.

"Oh, kvinna!", andades han och hon drack av hans andetag.

"Lev mig", bad han så och deras tårar blandades med varandra och hon tryckte sig hårt emot honom och med ett vrål nådde han ännu en våldsam orgasm och han stötte vilt i henne och hans heta sperma sprutade kraftfullt rakt in i hennes mitt och hon dog med honom. Hon följde honom in i den svarta natten och hennes orgasmer skakade henne och hon följde honom i alla mörker och de flög tillsammans under okända rymder och det svindlade, hetsade lockade.

"Lev mig!"

Det var en befallning och deras blickar möttes.

"Du tänker lämna mig", viskade hon tyst och fylldes av skräck.

Hon såg på hans resliga gestalt och det gjorde ont att se på.

"Nej, det är du som ska gå", svarade han och hon kysste vädjande hans svarta hud i förtvivlan om nåd.

"Men jag är ju din, tiggde hon, "låt mig få stanna..."

"Du klarade provet, kvinna, svarade han lamt, magin var stark och nu tillhör du livet."

Hon mötte hans svarta blick och hans kraft var mycket stor.

"Gå, sa han med mörk röst, i din värld håller solen just på att stiga på himlen och du kommer att vara väntad"

"Älska med mig igen", bad hon innerligt, älska med mig en gång till..."

Mycket långsamt smakade han på hennes läppar, fann hennes tungspets och lekte lite och hans kyss var så mjuk, så mjuk.

"Kvinna, du skall gå nu. Men mitt namn känner du. Och du gav själv mig ännu ett namn då när du var ett barn. Minns du?"

Och i ett svindlande ögonblick nuddade minnet vid henne och hon såg skogarna och hon kände smaken av röda vilda smultron och hur träden vid skogsbrynet sakta rörde sig för den lätta sommarbrisen och hon mindes sin egen hemliga längtan och hon mindes hans ständiga tysta närvaro, där bland det djupaste dolda.

Och mycket långt borta borta hörde hon hans röst tala till henne som i en svunnen dröm.

"Sök livet och lev mig", viskade han i vindarna.

"Den kärlek som du just gav åt mig skall du ge åt vardagen och i varje steg du tar.

Alltmer tonade hans röst bort och hennes ögon var slutna.

"I tystnaden", andades han, i skogarnas tystnad... där skall du söka liv. I månskenet om natten och i de fria vindarna... för Livets Andetag är heliga och du skall få veta om en kärlek som inte söker sitt...

Dagen var där igen igen och det hade slutat regna och diset hade skingrats. En ensam fågel kvittrade med stor förtröstan mot den nya dagen.

Hon stod i rummet och ingen hade släckt lamporna. Och hon var fortfarande naken men i handen höll hon ett litet sönderslitet tygstycke.

Det var av svart sammet.