Fjäderpennan

söndag 22 maj 2011

Hon sa: Livet handlar om kommunikation

                                                                                                               
Ibland händer det saker och ibland märker man inte ens att det händer. Men allt är ändå i rörelse... och hela tiden. Man kan känna det runt omkring sig och det är som ett enda stort pågående Nu som sammanstrålar i alla de Då som var. Det är som en sång, som en av de små glittrande skogsbäckar som leker sig igenom skogar och berg, oansenliga, tystlåtna men som utsökt poesi. Alla mynnar en dag ut i havet. Syns inte mer. Men de är inte borta.
De här dagarnas stilla naturupplevelser och tysta drömmande känns som viktiga dagar fast inget särskilt har hänt och inget särskilt har blivit sagt. Men allt är i rörelse och man bör vara vaken för de små nyanserna.
"Någon måste sjunga över benen",sa någon mycket närstående till mig en gång. Kanske är det längesedan nu men jag tror inte budskapet är förlegat. Att sjunga över benen och sedan förstå vidden i detta att livet handlar om kommunikation känns stort och kanske är det just det jag håller på att göra...också här på dessa blad.


Att söka sig inåt måste inte betyda att man är avstängd från rörelsen i själva livet. Men att man kan vara ensam med sig själv är nog viktigt och det är viktigt att kunna lyssna också. Att kommunicera  är ett stort begepp som innefattar kontakt med våra medmänniskor, våra vänner, våra nära och älskade. Att kommunicera betyder att vara öppen för omvärlden, för naturen och för våra medvarelser.

                                          Kommunikation tror jag också är möjlig både medan vi drömmer och under all slags meditation.
                                                                                                                                                                                                       

Jo, fria själar flyger och syrendoften är bedövande och våren är en härlig tid att vara i.  Aldrig hade jag trott att fågelsången kunde vara så intensiv mitt i stan. Men så är det. Kajorna flyger i stora flockar om skymningen och jag upphör aldrig att förvånas över deras samspel. Man kallar det tranceflygning och det är ett skådespel värt att beundra. Koltrastarna sjunger från tidig gryning till sena kvällen. Ibland landar någon av dem på mitt balkongräcke. Eftersom jag brukar ha fönstret öppet här så är det som om han satt i rummet och sjöng för mig. En dag flög en lekande duva nästan rakt på mig där jag satt och njöt av himlen och utsikten. Under ett ögonblick möttes våra blickar.  Det måste vara en gudagåva att ha vingar och kunna flyga.  Förresten så har jag börjat minnas mina drömmar igen. Men bara lite.
Imorgon ska det packas en ny picnickkorg och sen får man se vart vindarna bär. Längtan till havet är stark men man vet aldrig var man hamnar.
På tal om skuggor som man liksom ser i ögonvrån så kan jag säja att jag också har märkt dem ibland. Det har varit den här sista tiden. För det mesta bakom mig. Och helst medan jag sitter här och skriver. Vem kan det vara, tro? *ler ett inåtvänt leende* men vill gärna berätta. Kommunikationen är ju som sagt viktig . Och riktar sig nog åt alla håll. Konstigt nog är det just här som någon annan också brukar kommentera och reagera på något....som just gick förbi. Så mycket finns mellan himmel och jord och jag försöker hålla dörrarna öppna. Det finns inte mycket som är underbarare än när inspirationen landar på ens axel.
Föresten så hörde jag någon säga att detta att lära sig att berätta om människor och om tider som var,om förfäder och om hur de levde är det viktigaste vi kan göra. Vi borde lära oss historieberättandets konst och föra våra minnen vidare. Nu har vi ett blad att skriva på, som här...men det måste ha varit Gudomligt att sitta vid en eld i Moder Jords famn och lyssna på någon som lärt sig historieberättandets konst. Att föra de äldres historier vidare och på samma gång leva egna för att senare berättas.
Som ett av de vackraste pärlband, tänker jag.  Det är mycket den moderna människan har förlorat. Och det är många som är vilsna.
När jag satte mig här ikväll hade jag inte en enda aning om vad jag skulle skriva om men det börjar med en sång,en nynnande liten sång och sen en glädje som mynnar ut i ord. Orden blir till en bäck i solglitter (känns det som) och när sedan stjärnorna tänds eller inspiartionen får liv....... då sitter jag här och ler lite för mig själv. Bara för att jag känner en slags samhörighet och sen är det det här med att lära sig att....livet, det handlar om kommunikation!

                                         Och jag har sjungit över benen. På dessa blad. Det ska jag göra igen.



 Imorgon ska jag berätta vem denne mannen är. Men nu är klockan mycket och det är snart en ny dag med nya utflykter och upplevelser.
Och det bubblar i mig...för jag har så mycket att berätta! Så känns det återigen i natt.
 Men nu säger jag God  Natt och släcker ned lampor och stänger fönster och gör mig redo för en ny slags kommunikation bakom slutna ögonlock.  Dags för drömtid.  Föresten så känns det som om jag borde tala om vem han är, den här mannen på fotografiet. Han är min mors morfars far.                                                                                                             









Inga kommentarer:

Det var en gång....

En sanning