Leone

                                                                                                         

När man börjar skriva om de djuriska vänner man haft så kommer man snart på att man inte kan sluta innan alla blivit ihågkomna, bekräftade och tackade för den tid som vi fick tillsammans. Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat ikväll men nej,det var något som bara tog emot...något som fick mig att stanna upp och komma av mig hela tiden.

Leone. Den lille kattunge som kom till oss en kväll och som var så rädd, så rädd. Min sambo hade träffat en familj som hade kattungar som de tyvärr inte ville ha kvar.
Livet är grymt för små kattungar, det vet vi väl alla. Det är tragiskt och man blir ledsen då man tänker på alla övergivna,ensamma och bortglömda små  som inte har någonstans att ta vägen. Lika grymt är ibland det sätt som en del människor väljer att "ta bort" dem på. Den här familjen tänkte "ta bort" kattungarna samma kväll och jag sa, nej...vi kan väl rädda en iallafall?
Så sambon nickade bifall men jag ville inte följa med för hur väljer man? Det är bland det svåraste jag vet att sitta vid fem sex små gnyende liv....och bara välja en. Så sambon fick göra det och kom hem med en svart vit skräckslagen liten själ. Han hade hade aldrig varit inomhus och aldrig varit ifrån sin mamma o syskon. Han gömde sig överallt och Joszefina skrämde honom från vett och sans.
Men kärlek är en förunderlig gåva och med den uträttas stora ting här i världen. Det dröjde inte många dagar förr än den lille blev trygg och lugn i sitt nya hem.
Jag letade efter foton förut men alla de som jag tog när han var så där liten har blivit suddiga och det bästa fotot är bara borta. Men jag är ganska envis så jag ska nog leta rätt på det senare. Men vänskapen mellan en hund och en katt är ett Vackert litet mirakel och blir återigen bekräftad på detta foto.

 Han ska heta Leone, sa jag och tog honom med mig ut en natt under fullmånen. I månskenet döpte jag honom å det enklaste genom att säga hans namn och lyfta upp honom mot den stjärnbeströdda natthimlen några minuter. Är man dramatiskt lagd så är man. Huvudsaken är att det känns rätt och det gjorde det. Så nu var vi alltid minst tre ute på våra promenader, åtminstone de kortare. Leone och Joszefina gick för det mesta sida vid sida förutom just då jag skulle fotografera dem.

Det här hände varenda gång jag stod redo med kameran. De stod så fint tillsammans på stigen eller vägen eller var vi nu än var men kom kameran fram....jaha!....se här!  Tjurade gjorde jag för dom var så fina där de gick tillsammans! Önskar att jag hade lyckats åtminstone en enda gång! Men de hade sin egen mening om detta så....ok då. :) 

Nä, Leone tyckte nog bäst om stugvärmen fast han ville ut hela tiden i allafall. Men han talar tydligt om att han vill gå hem nu....tycker jag det ser ut som. Så det gjorde vi nog.
                                            

 Han växte till sig som katter ju gör och ibland var han i slagsmål med andra katter...vilket syns på fotot. Men jag ville  att han skulle ha ett bra liv. Ett kattliv. Att få gå Ut när han ville och sen få komma in i värmen när han ville det. Kom han inte så brukade jag och Joszefina gå ut och kalla på honom och då brukade han komma fram till oss. Antingen för att med svansen i topp bara hälsa nos mot nos med Joszefina och ett mjukt strykande mot mina ben och ett svårtolkat men mjukt kurrande upp mot mitt ansikte och våra blickar möttes. Ibland sa han att det var trevligt att träffas men du....jag har annat på gång så.... ? Andra gånger sa han ...att det var väl på tiden! Jag svälter ihjäl och vill gå hem nu på en gång! Kallt är det också och så burrade han upp sig till en liten boll.
Sommartid kunde jag hitta honom sovandes under ett träd där i backen någonstans och ibland vill han hänga med hem eller så inte.  Och ibland när han var riktigt hungrig och trött stod han utanför balkongen och jamade det högsta han kunde... "jag vill vila och jag vill soooova och sooova....och äta,tack!"

                                                                                                            

 Ofta sov både Leone och Joszefina tillsammans med oss. De låg vid fotänden och det kändes bara så tryggt och skönt att ha dem där. Jag tror att djur är de bästa vänner vi kan få. De är trogna, de är ärliga och de ger så mycket kärlek och glädje att man kan aldrig tacka dem nog. Här är ännu en bild av både lek, förtroende och vänskap.

Att gunga i den här lilla korgen tyckte Leone om när han var en liten kisse och han brukade rulla ihop sig därnere och sova ibland. Eller så låg han på lur och väntade att någon skulle komma förbi så han kunde fara upp som gubben i lådan och skrämmas. Fast rädd var det nog ingen som blev men de vassa små klorna kändes när han blev hängande i jeansen....eller pälsen.  Jag vet inte hur många gånger i mitt liv som jag har undrat vad som hände honom och vilket öde han gick till mötes.
Åh, jag önskar jag kunde få fortsätta att berätta om de ljusa minnena!  Men det var så att tiden var inne för att flytta. Och jag skulle flytta långt. Ända ner till skåne och jag skulle bo i Malmö där det fanns en konstskola dit jag blivit antagen. Leone hade blivit sex år och var en van utekatt vid det här laget men inte för att jag tänkte lämna honom vid för våg. Det vore ju uteslutet men det blev bestämt att goda vänner skulle se till honom och ge honom mat några sommarveckor och det gjorde de och så långt var allt bra.
Men jag saknade ju honom och ville ha honom hos mig. Det känns inte bra när någon man älskar är så långt borta och man inte kan nå honom. Många kvällar stod jag där i stan och undrade och oroade mig för min lille katt.
Så jag hämtade honom och hoppades att han skulle finna sig till rätta här också. Jag tyckte jag hade valt en bra plats eftersom det var en lugn bakgata och sen hade vi Folkets Park alldeles intill. Han satt i fönstret och tittade länge ut och jag hoppades att han skulle känna in platsen och jag hoppades att vi skulle kunna ha det bra här på denna lugna gata med dessa gamla gränder och innergårdar i närheten. Och i parken hade jag sett att det fanns många katter. De var för många, sades det och de var hemlösa allihop. Men jag hoppades att Leone snart skulle hitta vägen hem och kanske tillbaka ganska snart.
Så en dag gick vi ut tillsammans, Leone, Joszefina och jag. Vi gick sakta och  Leone följde oss som han brukade och jag började tro att det här skulle gå bra. Vi gick förbi Folkets Park igen och ....där hände något. Det fanns en spricka bland bräderna i inhägnaden och in den försvann Leone. Som jag kallade. Som jag letade. Hela den dagen och den kvällen och nästa och nästa och nästa. Inne i Parken letade jag .Men förgäves. Sen satte jag upp lappar i varenda trappuppgång om en bortsprungen katt som var svart och vit och hade halsband och lyssnade till namnet Leone. Ingen ringde. Ingen hade sett en svart och vit katt med grönt halsband.
Jag ringde till stans alla katthärbärgen men ingen hade något att trösta mig med. Jag kunde bara inte tro det var sant. Dag efter dag, kväll efter kväll gick vi förbi platsen där han försvann och jag fortsatte att ropa och locka och kalla. Men inte ett ljud. Inte en rörelse. Ingenting. Ingenting. Jag blir så ledsen när det blir så här. Jag förbannar mig själv för att jag flyttade. Jag ångrar att jag gick ut med honom. Men sen. Det var tid för att flytta. Men jag kommer aldrig att få veta vad som hände!! Varför försvann han så där...bara på ett enda litet ögonblick? Det kommer alltid att förbli ett mysterium och jag vet inte hur många olika öden jag sett  inom mig.... Om han bara smitit in i parken och kanske träffat någon katt där som han antingen slagits med eller vänslats med så borde han väl ha hört mina rop senare iallafall? Ett mysterium. Och så sorgligt.

Å,vad jag önskar att alla minnen hade ett lyckligt slut!

                                                                                                 

                                                                                                        
Kanske skulle jag ha gjort så här... Gå med katten i koppel?  Den här bilden är då vi var på besök hos mina föräldrar och jag var rädd att Leone skulle springa bort. Men då visste jag ju att det bara var för en kort tid. Jag har aldrig tyckt om när människor går runt med en katt i koppel. Det är emot naturen,tycker jag.


Fundersam i natt.