Fjäderpennan

onsdag 18 maj 2011

Småfolk och annat smått och gott

                                                                                                              

Ibland när man minns de där speciella kvällar och nätter då man inte riktigt förstod vad som egentligen rörde sig runt husknuten så kan man faktiskt än idag känna lite nervkittel i maggropen. Eftersom jag ju växte upp på landet med skogen alldeles inpå knuten var man van vid fladdermössens kvällsbesök och så...uggletjuten i natten.
Dem saknar jag hela tiden. Det var liksom en slags alldeles speciell magi över de där trollska ropen och då nattvindarna ruskar om i träden kan det uppstå en så förtätad stämning att man aldrig glömmer. Och är man sedan dessutom barn så har man det med sig i bagaget för resten av livet. Men jag var aldrig så där riktigt rädd, bara lite....ibland. Helst om vår hund började vädra småmorra vid dörrspringan och det var alldeles kolsvart därute.

Man läste också så lätt av de vuxna. Min far var aldrig någonsin mörkrädd men hur mycket min mor än försökte se ut som om det regnade så...såg jag....att hon försökte...att inte visa...att hon var lite rädd. Och det var då jag plötsligt förstod att natten kunde vara väldigt lång och att skogen säkert ruvade på hemligheter som ingen visste om. Men det var fördolda hemligheter och för mig skapade det en fantasifylld värld fast jag egentligen aldrig trodde på Tomten. Men som kanske de flesta barn så låtsades jag göra det. De vuxna förväntade sig det och inte ville man göra dem besvikna.
Så när min bror försvann ut alldeles precis stunden före det äntligen knackade på dörren så var man med i den där leken om "men var är han...nu kommer ju tomten!....Så synd! Men det där förtog inte alls stämningen för allt det där smusslandet och viskandet förhöjde på nått vis spänningen och sen den förväntan som fanns i de vuxnas ögon....Åååå....Då det var verkligen jul!

Och som liten hade man en egen roll och det var att Tro på det och att verkligen delta i julens skimrande ögonblick. Men....även om jag mycket väl egentligen visste vem som gömde sig bakom tomtemasken så var det lika mycket tomten för det och så klart satt jag med förväntan i den stjärnbestödda blicken och tittade ut genom fönstret...väntande, spejande efter den gamle gamle tomtefar!....och säcken hade han med sig, stampade av sig snön, frustade i skägget, skrockande för sig själv och någon visade honom en stol att slå sig ned på efter sin långa långa vandring från hus till hus. 

 Eftersom jag var minst då...så fick jag så klart flest julklappar för snäll hade jag ju alltid varit. Det visste ju alla och tomten med. Jag ville inte gå miste om ett enda ögonblick av dessa glimmande  stunder av självaste julen och jag tackade och neg inför tomtefar och fick det ena paketet efter det andra. Men ska du inte öppna då?, puffade resten av familjen på mig om...men nej, det skulle jag inte. Jag var ett sånt där barn som sparade alla paketen i en stor hög bredvid mig och när tomten sen fått sin gröt och ibland såg jag i ögonvrån att tomtefar faktiskt gärna ville ha en liten snaps till gröten också. Vissa år ville han...vissa inte. Det berodde visst på vem det var som just hade fått ett plötsligt ärende och råkade missa tomten.

Hemligheter, tissel, tassel överallt, men jag observerade och njöt i fulla drag. Inte förr än alla hade öppnat sina julklappar så började jag fingra på mina. Det var inte för att jag inte var nyfiken utan för att jag ville njuta av ögonblicket och av de vackra banden och av julklappspapperets olika mönster med stjärnor, tomtar,änglar och ljus på.
Julgranen var obeskrivligt vacker. Jag tyckte om att sitta alldeles under den och se upp mot alla glittrande kulor och tindrande ljus.Den var magisk, tyckte jag. Jag visste ju att Gud var med i granen, speciellt i ljusen och allt det glimmande vackra och speciellt på julafton.

Annars brukade han mest hålla till ute i skogarna. På sommaren bildade bokskogarna ett tak av ljusgrönt lövverk och jag tyckte det var som de vackraste salar som kunde finnas. Och det tycker jag att jag hade rätt i. För jag tycker likadant idag. Men om allt det där....tänkte jag skriva om en annan kväll.

Jag tänkte egentligen inte prata om jularna men så blir det när man låter tankarna fria och dom får flyga som de vill...men det ju var småtomtarna som jag ville ta upp ur det fördolda. De riktiga tomtarna. De små grå. Dom som bor i skogarna, på loft och bortglömda gamla vindar. Hustomtar, gårdstomtar, skogstomtar och hela den befolkningen som vi inte vet så mycket om. Småfolket. Och dom trodde jag på när jag var liten. Fast dom gjorde inte så mycket väsen av sig. Men jag tyckte nog att jag kände av en speciell slags närvaro ibland.

Men mannen som jag har slagit följe med hade tunga väskor och väldigt mycket med sig i bagaget när han äntligen knackade på min dörr. Och han brukar ju ha väldigt mycket att prata om och medan jag sitter här och skriver minns jag en historia som han berättade för mig en kväll.
Det hela utspelade sig någonstans i skogarna uppe i Dalarna. Han besökte en familj som hade haft problem med en del oförklarligheter i sitt hem och de bad honom komma och rena platsen. Han gjorde så ibland och den här gången tog han som vanligt med sig tobak och salvia i sin skinnpåse. Röken från dessa heliga örter är kända för att rena och jaga bort dåliga energier. Huset låg som sagt ganska avlägset med skogar runt omkring och grannar fanns det heller inte så många.
Man hade en längre tid haft problem med en del oroligheter och ett av dem var det här med kuddarna. Det var så att kuddar man hade liggande i sofforna plötsligt kunde börja kastas omkring i rummet, fram och tillbaka...som om någon där kastade en kudde till någon som sedan fångade den och kastade tillbaka. Ett kuddkrig alltså....problemet var bara att de som kastade inte syntes. Det är då man kan börja undra. Och det gjorde man.

Men det var inte nog med detta. Man berättade om hur hästen, därute i hagen alldeles invid huset brukade bli väldigt orolig och springa hit och dit och ingen kunde få den stackars hästen lugn heller när detta kom på. Joseph tänkte och gick väl och kände in platsen under dagen och under tiden passade han på att hjälpa till med veden.
Det låg åtta kubik ved ute på gården som skulle in i ladan och han slet med veden hela den dagen. Det är alltid lugnande för nerverna med fysiskt arbete om man känner dåliga vibrationer i luften. Så veden hamnade där den skulle och porten låstes med tunga järnbeslag när allt var klart.

Man hade gjort iordning en sängplats åt honom och efter kvällsmaten gick han till sängs. Kuddarna for fram och tillbaka över rummet då och då under kvällen men han kände att det fanns något mera men vad visste han inte.
Nåväl...som man säger....kanske bäst att sova på saken. Det hade varit svårt att känna sig lugn men slutligen somnade han. Tidigt nästa morgon steg han upp och kastade ett öga ut genom fönstret. Och vad får han se? Jo,där ute på gården låg all den ved som han burit in, staplat och lavat dagen före. Någon hade varit där och på något sätt lyckats kasta ut all veden igen.
Han sover inte djupt, han är väldigt lättväckt och ladan fanns alldeles i närheten av boningshuset och att kasta ut åtta kubik ved måste ha tagit sin tid, tycker man.

Familjen tyckte det var obehagligt men menade att det hände så mycket konstigt på gården att de började bli vana, sa de. Det fanns en liten lekstuga alldeles intill huset, kanske två meter från ena fönstret. Därinne fanns ingen elektricitet men nu lyste det i den lilla stugan och de gick alla ut för att se vad som nu var på gång. Hästarna rusade runt i hagen med panik i blicken.
Inne i lekstugan satt en liten man. Han var ungefär en meter hög och han hade ett fårat och härdat ansikte. Huvudet verkade ovanligt stort och håret var grått. Han hade en slags mössa på sig. En brun mössa var det och ögonen var små med en väldigt intensiv blick. Han tittade rakt på Joseph. 
"Inte bra!, tänkte han och drog sig tillbaka. " Inte alls bra, det här!" För det var något mycket mycket underligt med den här lille gubben och den där stickande blicken bådade inte gott.
Vad jag vet så renade Joseph huset med sina rökelser och kuddarna låg iallafall lugna i soffan under den dagen iallafall. Men när kvällen kom hände något som i allafall ger mig rysningar. De tittade ut och där utanför rutan stod den lille mannen och tittade rakt in på dem. Han stod lika stilla som förut under dagen. Som en liten staty och med samma underliga blick. Och lika snabbt som han kommit dit, lika snabbt försvann han.  

Joseph lade tobak och salvia runt hela huset innan han for därifrån. Men jag undrar om det verkligen hjälpte i det här fallet. Och jag undrar om det finns småfolk som inte alls är snälla. Det tycker jag är tråkigt i så fall. Och jag får säja att den här historien ger mig rysningar. Aldrig att jag hade velat sova över där.


Jo, det verkar som om det här med att tro på småfolk och di osynlige är något som lever kvar över hela världen. Ofta har man hört teorier om varför det här i Norden var så vanligt att folk tyckte sig se saker som man annars inte så ofta ser och en av förklaringarna är ju våra mörka höst och vinterkvällar. Kanske bodde man ensligt och vidskeplighet och rädslan för mörker och för det okända bidrog säkert till att man försökte hitta någon liten grå att blidka. Man ställde ut  ett fat gröt till gårdstomten eller på platser där småfolket troddes bo. Det finns faktiskt en sådan plats inte så långt härifrån och det är vid den sjön där Näcken sägs spela varje midsommarnatt. Den magiska natt då ljuset är längre än mörkret.
Inte så långt från den sjön sägs det finnas en grotta där trollen bor. Därinne finns det guld i massor. Stora krukor av guld och dyrbarheter och trollen vakar över sina skatter. För att blidka dem och vara på god fot med dem brukade folk förr i tiden ställa fram mat just vid grottöppningen. Många sägs ha letat efter denna grotta men tydligen har den aldrig blivit funnen. Och som sagt, det finns de som säger sig ha sett småfolket fast man inte så gärna vill tala om det av någon anledning. Det finns dock en och annan som verkligen studerat ämnet och en av dem är Folklivsforskaren Ebbe Schöön.  

                                                                                                                                                                                         
                                                                

Men det var ju inte bara här i Norden som man trodde på Småfolk. Det gjorde man och gör än idag i många länder jorden runt. I de asiatiska och arabiska länderna är det tex mycket vanligt att vända sig till de magiska krafterna för att söka hjälp. Här finns många som kallar sig för schamaner och deras metoder för att bota sjukdomar till exempel kan vara rätt extrema. Familjen tog helt enkelt med sig sitt sjuka barn till schamanen och i en av dessa historier gick behandlingen till så att man tvingade in vassa pinnar mellan fingrarna på patienten och sedan klämde man ihop den sjukes hand, hårdare och hårdare. När smärtan blev så stark att den behandlade började skrika kunde schamanen "få kontakt med de småfolk som flyttat in i patientens kropp" och man frågade den utsatte huruvida småfolket var röda,blå eller gröna,lila eller svarta. Antagligen hade inte patienten en aning men för att bli kvitt de vassa pinnarna så skrek den stackaren Röd!!....eller någon färg, vilken som helst. Då visste man vilket slags småfolk man hade att göra med och kunde därmed tvinga dem att lämna den sjukes kropp genom skrik och besvärjelser av olika slag. Ofta var det så att den sjuke faktiskt trodde sig bli botad och gick hem igen, glad i hågen men kanske lite fattigare. Det fanns en kvinna som var så rädd för småfolket att hon aldrig ens vågade gå på golven inomhus om inte en lampa var tänd. Hon var skräckslagen av bara tanken på att råka trampa på en av de osynlige.
Men jag vill ju gärna tro att di osynlige är goda små väsen.

                                                                                                     
                                                                                           som de här    


                                                                    som kom traskande hem till oss en kall vinternatt 
                                                                    med en hälsning från självaste Trollmor!     
                                                 
                                                                             Å de e så sant som de e sagt!



Och sen har vi ju det där med pendeln. Men det är väl en dag imorgon också. Eller natt. Nu ska jag gå och försöka drömma. Det var som sagt längesedan.    
                           





                                                                                                              

2 kommentarer:

Wilda Och Marie sa...

Nä,jag skulle inte heller vilja sova där...
Men nyfiken blir man och skulle vilja veta mer:)
Jag tror att de"onda" finns lite varstans.
I alla religioner och i alla väsen,levande som döda..Det är vad jag tror!
Precis som med det goda
Jag ser ofta något i ögonvrån,som en skugga som far förbi...det kan lika gärna vara på dagen som på kvällen...
Minns när ett medium sa..Men ser du,Marie..??
Nä, sa jag...Joooo sa hon,visst ser du andarna och småfolket,i ögonvrån ibland..??
Jag vet inte om det är så som hon sa..men något är det iaf :)ibland är det ofta ibland går det månader..
Minns också Agnar som verkligen står med båda fötterna på jorden och tror inte på något sånt här "trams"....
Men han berättade en gång att han hade träffat på småfolket som barn ett antal gånger..Han vill ju egentligen inte berätta om det eftersom han tyckte det lät dumt...Han hade sett dem men ändå så fanns de inte eller hur det var..minns du..??
Eller när hans far gick bort så stannade den stora klockan på just den tiden....
Mycket minnen nu...

Living Soul sa...

jo du..klart jag minns.Minns mediumet den där kvällen och minns väl så klart Agnars ord också. Så visst finns det mycket mellan himmel och jord som vi inte begriper men du kanske borde utveckla ditt seende....om du vågar :))
<3 <3 <3

Det var en gång....

En sanning