Di gamle berättar om Troll och andra hemliga ting

Himlen mulnar alltmer utanför mitt fönster och åskan hörs mullra avlägset som ett nyvaket urtidsdjur. Men ännu minns jag vad mannen berättade vid vårt besök idag. För det var så att det en gång i tiden skulle byggas en kyrka i denna by och grundstenarna var lagda men se, det fanns de som inte tyckte om kyrkliga tankar och ideér och dessa voro troll och pysslingar, sades det. Om nätterna var de framme och välte omkull det som hade byggts upp. Man förstod att platsen kanske inte var lämplig och man slog sina kloka huvuden ihop. Ödet skulle få avgöra var kyrkan skulle byggas, bestämde man. Fast rättare sagt så blev det två oxar som fick sista ordet och det gick till så att man spände för dem och lät dem dra en stor sten efter sig och så fick de gå vart de ville.Där de stannade...där skulle kyrkan byggas. Och så blev det. Tydligen så hade oxarna kontakt med trollen och de andra skogsväsena för sen fick kyrkbyggandet vara ifred.

I skogarna runt den lilla byn står skogen än idag tyst och majestätisk och därinne i storskogen finner vi Svarta sjön.

"Dit kommer vi längst den gamla kyrkvägen som nu nästan är igenväxt, läser jag vidare i de gamla dokument som jag har fått med mig hem. Här kan man läsa om den storslagna naturen som blandar vilt med en närapå norrländsk natur av höga backar och djupa dalar med omväxlande löv och barrskog. Vid ena sidan av vägen ha vi Svarta sjön där Näcken residerar. Är det någon som  önskar bli en mästare i fiolspel så skall du på midsommarafton gå hit och så lämna din fiol vid Svarta sjöns stränder. Sent på natten, innan solen går upp skall du gå dit igen.

Du kommer då att finna inte bara en utan två fioler. Den ene är näckens egen men den skall du akta dig för.Tar du den kommer han att dra ned dig i sjöns bottenlösa djup. Du får inte ha glömt att med ditt eget blod ha ritat ett kors på din egen fiol för då vet du med all säkerhet  vilken som är din. Näcken kan ju inte rita med sitt blod då han ju inte är en varelse av kött och blod. Så har du nu inte sett något ovanligt eller hört något underligt så kan du nu ta din fiol och gå hem. Du kommer att kunna locka fram toner som du aldrig ens kunnat föreställa dig och du kommer att bli en mästare af fiolspelning."

Men vi gå vidare mot Hallen, som området nu kallas och som ligger en bit längre bort. Vi vrider av på vägen och vandrar ned mot ruinerna av Hallajensens stuga. Här i närheten ligger Ormahålan och här sägs också en skatt ligga begravd. Varje skärtorsdag, än om det ligger snö kvar på marken så vimlar det här av ormar. Och den som vill ha tag i skatten ska gå hit en sådan dag och ha ett stycke stål med sig. Kastar han det bland ormarna så försvinner dom och se, skatten kommer upp istället. Detta berättade en äldre kvinna för mig en gång och hon påstod med bestämdhet att hon själv sett ormarna ligga där en skärtorsdag för länge sedan. Vilken skatt det är fråga om i det här fallet framgår inte av dessa skrifter.

Men nästan nere vid foten av hallen så finner vi ett stort klippblock. Och där under finns Trollhålet. Enligt sägnen ska trollen ha haft sin ingång till grottan där  och inne i berget ska stora trollsalar finnas än i denna dag.

Det finns otaliga historier om trollen och deras förhållanden med männskorna som bodde i detta skogsområde. Men efter att ha läst och fått höra alla dessa sägner och muntliga berättelser om saken så var förhållandet dem emellan ganska gott.  Bondgummorna brukade till exempel ha trollen till att spinna åt sig, sägs det. Detta gick till på så sätt att man lade ut linet och en spinnlön på en viss sten. Efter några dagar kunde man sedan gå och hämta det färdiga garnet  vid stenen. Detta var då så väl och skickligt spunnet att ingen av bondkvinnorna skulle kunna göra efter.

Men ibland var trollen på dåligt humör eller så ville de bara visa vad de kunde göra mer. Om de så ville. För en gång vid ett bröllop i Rafnahalla rövade de bort bruden mitt för näsan på brudgummen just då de voro på väg till kyrkan. Långa tider därefter kunde folk höra den bergatagnas gråt och klagan men mot trollen stod människorna hjälplösa.

Sedan ska något ha hänt och trollen drog sig tillbaka. Någongång på 1800-talet, sägs det att en man som hette Hallajensen ska ha sett en liten gråklädd man springa gråtande i skogen. När han blev tillfrågad om varför han grät så förskräckligt så svarade han ;"Varför skulle jag inte gråta då alla mina vänner och hela min släkt är borta och jag...jag är den siste av vår trollasläkt? 

Han skulle alltså ha varit det sista trollet i denna trollska skog.  Men det är klart att trollen anade människosläktets tankar på den nya s.k tid som komma skulle och de gick helt enkelt under jorden.

                                                                             Här ha vi ännu ett bevis på detta.

                                                                                                     

Man har hört berättelserna om hur trollen "gick under jorden" och byggde stora underjordiska världar tillsammans med många av sina likar och anförvanter. Här styr de och här ställer de och ha stora skratt åt människorna som tro att de försvunnit från jorden. De är gamla Jordinnevånare och känner väl till Moder Jord och hennes önskningar. De håller sig väl med Ursjälen och skulle aldrig göra något för att skada den Jord de gå och bo på. De vördar Henne och de har också långa samtal och konversationer både med Modern och med Månen. Fader Måne, som även trollkonor niga inför och som låter sitt silverbeströdda stjärneljus spridas över både skogar och jordsprickor dit månskenet letar sig ned igenom. I de underjordiske grottorna bildas då ett sagolikt ljus som liknas vid en enorm kristallkrona av månstrålar och stjärneglitter.

I de gamle skrifterna finns även en historia om en jätte som skulle ha bott vid de här skogarna. Han sägs ha varit en bister herre och han, såväl som andra jättar (och troll) kunde inte förlika sig med kyrkklangen. Då kyrkan kallade till gudstjänst brukade nämnde jätte kasta sten mot dem. I sitt vredesmod använde han sitt ena strumpeband som slunga men eftersom alla de stora stenarna ligga runt omkring kyrkorna så må han inte ha varit alltför prickfärdig.

                                                                                              
Åskan mullrar inte längre i fjärran. Istället kom ett häftigt regn,kallt och hetsigt och vinden blev kall som om hösten redan vore här. Jag kan tänka mig det mörker som just nu råder där i skogarna inte alltför långt ifrån min hemtrakt. Och jag läser vidare bland de gamla skrifter som jag fått med mig hem.
"Ja, detta var en del av de sägner och historier från denna plats som levt kvar i generation till generation, muntligt berättade i stugorna framför elden, kanske sena höstkvällar då vinden ven utanför fönsterna och mörkret sänkte sig över både skogar och stugor.

Han skriver vidare ; "Det vilar något av mystik över skogarna här. Du känner kanske inte av den då du spatserar runt på vägarna en solig dag då björkarna susar och allt är så ljust och glatt. Du hör bruset från vattenfallet från den bäck som rinner ned i Svarta sjön...du hör hur bruset stiger och faller i ett melodiskt crescendo medan gökens glada toner hörs medan han flyger från träd till träd vid de bokskogsbklädda och solbelysta klipporna.
Men gå dit en kväll då solen gått ned, skuggorna falla allt längre och tätare. Svarta sjöns vatten blir mörkt och hotfullt och det susar vemodsfullt i trädkronorna.
Då kan man, om man har lite fantasi och ett öppet sinne, höra hur Näcken spelar den sorgsnaste melodi på sin fela. Han spelar ut sin sorg över att bruden han drömt om inte fanns och hur stor hans längtan efter den drömda är.
Älvorna dansar i sitt vita skimrande dimflor och de dansar ut över vattnet med graciösa rörelser och de rör sig efter Näckens vackraste musik.
Och från bergen hörs ett dovt dån då jätten vänder på sig medan han sover en tusenårig sömn. Stenen över trollhålet är nu upplyft och vilar på en pelare av guld.
Dansen går och trollen har vaknat i nattens månskensljus och i glädjen häröver ha de ställt till med gästabud.

Men vi människor, som bara hälsar på här en solig dag anar för det mesta intet av allt detta. Vi njuter av solen och ljuset och därefter gå vi hem. Men på denna hemväg följa vi Kyrkvägen ända fram till Röshultsvägen men dessförinnan ha vi gått förbi Frimans håla. Där skall  under en mörk höstkväll för länge sedan en västgötaknalle ha blivit mördad och begravd. Vart tionde år under mörka höstnätter då dimman hänger tung över nejden skall här höras hemska skrik. Det är Myringaskrik och det skall, enligt vad de gamle berättar vara Friman som önskar ligga i vigd jord."
               

                                                                                        Sagoskimmer
           

                                                                                                                       
                                                                     Fotografi taget en kall vinternatt.
                                                                     Även små troll kan känna sig frusna
                                                                      och vilsna.

                                                                      Det tycker jag vi ska tänka på.