Living Soul: Eliott,min katt

Eliott. Min älskade lille katt. Som jag har undrat vart du tog vägen. Du var min katt och du var ju min bäste vän. En kväll för några år sedan gick du ut för att aldrig komma tillbaka. Det var mars och det var kattmånad och du hade feber i blodet.Kunde inte sova, inte vara stilla och du hade också blivit en riktigt vuxen hankatt. Som en smygande blixt kom du uppför trappan och kastade i dig maten....satt sedan stilla några minuter och slickade dig om tassarna och om nosen medan du kastade en tacksam blick på mig. ...men sen blev du febrig igen, rastlös och du vankade fram och tillbaka över golven, for upp och ned i trappan och jamade våldsamt och bestämt.

"Jag vill ut! släpp ut mig! ....sååå....jag reste mig upp....gick mot dig och följde med dig nedför trappan men det kändes inte bra den gången. Det är intuition. Man får en aning. Men jag lyssnade inte utan grälade på mig själv istället.Tänkte...att hur många gånger har jag inte varit orolig...och så har han ju kommit hem igen?...och han vill och behöver ju sitt vilda kattliv lika mycket som han behöver ett hem, omsorg och kärlek. Tänkte jag. Och öppnade dörren. Jag minns att du tittade upp mot mig och våra ögon mötes under en sista sekund och jag såg att du hade svansen på topp och ville ut i marsnatten. Jag tänkte att jag skulle tvinga i dig igen och låsa dörren.

Fast sen när jag kände den vilda marsnatten mot kinden och tänkte på hur mycket du älskade friheten så....lät jag allt vara som det var. Men det var sista gången som jag såg dig.

Var sover du nu?

Som jag har letat efter dig. Längst vägar, i skogar och förbi där vid alla lantgårdar som fanns i närheten. Kallade, ropade och väntade. Undrar så var du är. Undrar så vad som har hänt dig.

När jag flyttade in där i det huset i den byn så tänkte jag att jag inte ville ha någon hund eller katt mer. För jag visste hur ont det gör att förlora sin vän. Och sen är jag ju inte bara så att man liksom bara har ett djur...och att det sen räcker med det där "bara". Man älskar. På liv och död. Faktiskt.

Min hyresvärd hade katter på gården. Ibland fick de komma in, såg jag. Den äldsta katten var raggig och lite bitschig. Hade fått lära sig att livet kunde vara rätt tufft...även om hon hade en plats i livet,fick mat och hade tak över huvudet nere i källaren. Hon fick kattungar hela tiden och jag ville inte veta. Min hyresvärd tog hand om saken. Jag ville inte veta, det är sant.

Men en gång kunde jag inte stå emot utan följde med ned i källaren och fick se de nya små. Hon hade fått fyra små ungar. En hade en svart rand på ryggen. Jag lyfte upp honom och ....sa....att jag vill ta hand om den här.....Men kunde inte stanna för det låg tre små till där, bland bråtet där i källaren.

En dag frågade han mig om jag verkligen skulle ha den där kattungen. Jag nickade.

Så jag hämtade upp både mamman och ungen och de fick bo i min gamla americakoffert. Där hade dom det bra och så började resan.

Vad ska du heta?

Mamman var en god moder och såg väl efter dig tills sex veckor hade gått. Ni låg där i solen vid balkongdörren och allt var lugnt då hon plötsligt fräste till och lämnade dig. Efter den markeringen ville hon aldrig se åt dig mer. Fräste så fort hon fick syn på dig.

Men du hade ju mig och du växte till dig. Din sovplats var så klart i min säng. Och jag bestämde att du skulle heta Eliott. Efter Eliotta.

söta du

Jag har så många foto av dig så jag har svårt att välja bland dem. Men du växte och en dag var du så här stor.

Det fanns en stor trädgård och många spännande skrymslen och vrår för en katt. Med skogen runt omkring tror jag nästan det var som ett paradis för varenda (lycklig) katt. Sen brukade jag koka lax åt honom, till allas förfäran. Kattmat tyckte han nämligen inte om. Leverpastejer,ostbitar och sån där kattmjölk gick bra men laxen var bäst. Fast jag envisades med torrfoder av olika slag....men laxen var bäst. Det var fest i huset när det var laxkokning för han kände doften ända ut på gården. Och satt nedanför spisen och väntade och väntade. Vitaminer tyckte han om och likaså kattmynta så klart.

En gång kom han inte hem. Det var då nångång i början när jag hade bestämt mig för att låta honom gå ut själv. Han brukade alltid komma hem ganska fort men den här gången blev det tyst. Ingen Eliott nånstans. Och jag kallade och jag ropade och jag lyssnade .....men hela dagen gick och jag hörde inte ett ljud. På kvällen...rätt så sent nångång tyckte jag att jag hörde något litet pip nånstans bland trädens sus...men...nää....sen var det tyst igen. Bara trädens sus och fågelsång. Och så blev det mörkt.

Nästa dag cyklade jag runt på de där småvägarna och kallade på honom igen. Och då hörde jag ett litet pip igen. Verkligen! Det lilla pipet blev allt starkare och allt mer förtvivlat och jag började gå mot trädet, där bakom grannens hus. Och då skrek min lille katt så högt och förtvivlat att det gick inte att missa honom. För han satt där uppe i trädet....längst ut på den enda grenen som fanns på den höga kala stammen. På en liten tunn gren satt en liten rädd katt och höll balansen och jamade alldeles hjärtskärande.

Eliott! Hur kan du få för dig att klättra upp dit....och vad gör du där uppe!? och ...där ÄR du ju!...och jag kommer, jag kommer.....och var är en stege nu då?....Knackade på hos grannen och berättade.pekade och visade och fick låna stege och hämtade den och klättrade upp och fick tag i en liten förskräckt kattunge som suttit däruppe hela natten och halva gårdagen och hela förmiddan och det var en jätteliten gren att sitta på. Och den enda.

Så glad jag var att ha hittat honom! Bar hem honom i famnen och lät cykeln ligga där den var. Minns att jag visade min förlorade och återfunna katt för männen där på gården. Jaha. sa dom. Jaha. Öööh. Inte fattade dom nått. Det var ju bara en katt.