I gamla fotspår

När natten sveper in och träden susar så där evigt och vackert då önskar jag ibland att man en gång fått uppleva detta som de som en gång vandrade på vägarna fick uppleva. Fast det var så klart inte alls så romantiskt alltid utan oftast ett hårt och skoningslöst liv. Man ska kanske vara aktsam om det man sitter och önskar och sen har jag inte ens längre några träd runt mig här.
Men minnet av träden en sommarnatt har jag med mig för alltid. Om man blundar hör man dem hur lätt som helst och egentligen så behöver jag ärligt talat inte ens blunda.

Jag har läst lite till bland dessa skrifter som jag fick med mig hem och nu tänkte jag skriva lite om människor från förr. De där lite udda och annorlunda. Om det någonsin funnits några som haft tillfälle att få träffa på och komma till tals med troll och knytt så måste det ha varit dom.
 En av de första det berättas om här var en knalle som hette Axel. Han brukade titulera sig såsom grosshandlare och han hade fått överta en liten stuga efter sin mor men där vågade han inte bo. Istället föredrog han att dra omkring ute i socknen och låna hus i gårdarna som de andra vanliga luffarna.
Han hade försökt sig på att bli sillhandlare men då hans kunskaper i mattematik och svenska var minimala så blev affärerna därefter. Istället trivdes han allt bättre ute på vägarna med sin cykel och ibland kunde han ha lite småsaker att sälja (och ibland väldigt mycket....för jag minns denne man. Han var jäääättestor och kunde ha stora fullpackade säckar på sin cykel och han vinglade fram längst vägen)
Men han tyckte att huvudsaken var att han fick mat någonstans och han kunde äta massor på en gång för att sedan vara utan i flera dagar. När han blev bjuden på mat brukade han tycka om att berätta om sina kärleksaffärer och det rådde nog ingen brist på fantasin  när det gällde detta för hans intresse kretsade alltid kring de vackraste hemmadöttrarna eller de finare damerna, de med pengar.  Det kunde gälla småskolefröken, barnmorskan eller mejeriskan och alla tycktes vara lika förtjusta i denne man och de kunde alla försörja honom också.
Enligt Axel  slogs de om honom och ville inget hellre än att få den äran att få bli hans tillkommande. Det berättas att en av hans tilltänkta gifte sig med en annan och då blev Axel så svartsjuk att han tog till våld. Han ska ha kastat den äkte mannen över en hög mur, sägs det och ska därigenom ha hamnat i häkte.

Någon gång på mitten av trettiotalet ska byn ha ombesörjt en renovering av hans stuga och med färg på väggarna både ute och inne blev hans lilla hus riktigt hemtrevligt. Men han ville aldrig vara där och det fanns aldrig någon mat i huset, sägs det. Men sommaren därpå kunde man läsa i lokaltidningen om hur grosshandlaren i denna lilla by sökte efter en husföreståndarinna till sin villa och han fick svar. En ung flicka från staden svarade på annonsen och kom med tåg och sedan vidare till byn med taxi. Där stod hon sedan utanför villan och knackade på den lilla fallfärdiga dörren. Man kan tänka sig hur hon kände sig när hon insåg var hon hade hamnat för även om man hade målat och hjälpt till med en viss renovering av stugan så var det inget vackert hem som hon kom till. Det var ett fattigt torp och därinne bland spindelväven  fanns väl inte mer än en stol och så kanske en sliten soffa i något hörn.
 Men flickstackaren, som det står om här i papperen, hade fått övernatta hos knallen och han hade själv berättat hur flott hon fått sova och hur väl han tagit vara på henne. Hon hade fått ligga på en "poff" och han hade själv stoppat om henne, sa han.
Det fanns ingen mat i huset så på morgonen tog han med sig flickan till en av gårdarna uppe vid sjön. Där hade frun i huset tagit hand om flickstackaren och sedan sett till att hon kunde ta sig tillbaka där hon hade kommit ifrån. Knallen var djupt förorättad och menade att allt berodde på folks enorma avundsjuka.
Det finns många små episoder kring denne knalle och en av dem ska jag berätta om här. Det får bli den om geten. För det var så att han ägde en get men han tyckte att han ville ha flera getter. Så han gick de två och en halv milen in till staden med sin get i sällskap. Där sökte han sedan upp hembygsparken och försökte få geten parad. Men det ville sig väl inte riktigt för det slutade med att lokaltidningen dök upp istället. De fick riktigt bra bilder av både honom och geten och de finns säkert kvar i något av deras arkiv än idag.

Han fortsatte sitt liv ute på vägarna tills han slutligen blev intagen på ett ålderdomshem. Men han trivdes aldrig där utan rymde en kväll när ingen såg. Man gjorde efterspaningar men utan resultat. Det var först en längre tid senare som man fann honom ligga död i en enslig lada. Må han så få vila i frid, säger jag. Men kanske han ännu vandrar runt ute på vägarna. Måhända?

    

 Sen läser jag vidare om en annan man som kallades för Stammerhack. Det är fult att använda öknamn men när man ingen annat har eller något annat varit känt så får man ta det som finns. Den här mannen  ska ha lidit av svåra talfel och en lång pojke som följde honom ska ha haft samma besvär.
En gång ska även hans fru ha varit med ute på vägarna men hon försvann. Man kan bara ana och önska henne ett bättre öde än det hon antagligen fick.
Mannen som berättar från de skrivna bladen bredvid mig säger här att han har ett tidigt minne av dem när han själv var barn. Han minns hur de kom dragandes på sin kärra genom gårdsplanen därhemma och han kom från en liten dålig väg som leder vidare upp genom det vi kallar Kä :s skog. På en liten gård däruppe har Stammerhack och hans son lämnat ett bidrag till eftervärlden i form av två små åkerlappar som de uppodlat och inhägnat med ett stengärde. Idag är både mannen och sonen borta och allt är återlämnat till Moder Jord.
Den här mannen förde ett kringflackande liv och han är välkänd i många av våra bygder, sägs det. Hundar brukar ju reagera mot det som avviker och det gjorde denne man och hans son och de hade hundarna som sin störste fiende. Att han inte tyckte om hundar kan ju också vara orsaken till att de skällde så på honom och likaså detta att han inte var snäll mot dem. Det var han som såg till att kastrera både hundar och katter i byarna.
Det får räcka om detta. Jag tycker inte heller om de här två längre. Även om jag är förstående men nog fanns det väl ändå något annat de kunde ha sysselsatt sig med. Nä, jag blir så trött. Avskyr folk av alla de slag som inte är snälla mot djur!

....

Låt oss gå vidare bland bladen....hm......? Här är en liten historia om någon som kallades för Juden Blom. Han ska ha varit släkt med en annan jude som hette Berg. Och han ska ha vandrat i våra bygder med ett stort packe på ryggen och bedrivit gårdfarihandel med tyger av alla de slag. Men Blom hade sina varor lastade i en tvåhjulig kärra i vars skaklar han stretade sig fram på alla vägar, där knappast någon synntes för dålig.
Allt eftersom åren gick och Blom blev äldre och magen hans blev större och större så formades hans kropp i skaklarna med slitet att dra den här kärran framåt.

Gången blev framåtlutad mot tvärskakeln framtill som han pressat mot kroppen och detta gjorde att han med tiden fick en övre och en undre maghalva. På sina stora fötter bar han grova pjäxor med järnskoning men det hårda slitet med kärran i uppförsbackarna satte sin prägel på både skor och fötter, då tåhättan stod rakt upp.  Som ytterligare benklädnad bar han benkläder av artilleriets modell.

På bruten svenska rabblade han på och reklamerade ut sina varor: " De är linnen, de är yllen, fint som silver, starkt som järn! Köpa! Vaaa!?". skrek han medan han slet och drog i kärran, genom by efter by.

Han var visst lite krävande då det gällde att ha honom som  nattgäst för han vägrade att ligga i uthusen och en kvinna berättar här från bladen om att han hade sina egna tankar och viljor även då det gällde maten. Han åt inte fläsk, men kött och många ägg. Sedan ville han ha litervis med mjölk och på morgonen en stöddig frukost, allt under löfte om ersättning senare. När allt inför en kommande natt troddes vara klart och färdigt för vilan skrek han tillslut efter en potta. Och på morgonen lämnade nattgästen en ersättning i form av en ficknäsduk.....samt en bräddfull potta som mor i huset med stor skicklighet fick balansera nedför vindstrappan med. 

De var nog av en salig blandning, de här vägavandrarna sitter jag här och tänker för mig själv. Men det känns ändå rätt och riktigt att berätta vidare om dem. De var människor av kött och blod med drömmar, önskningar, barndomar och mödrar som tyckte att de var det finaste som fanns. Det får man inte glömma och sen minns jag de luffare som jag fick träffa när jag var barn. Och min mor, den snällaste som fanns...hon brukade alltid säga just så. Att man måste se bakgrunden och orsakerna och sen att den där gamle slitne mannen en gång varit en liten pojke med hela himlen i sina ögon.  Och jag håller med min kära lilla mamma. Hon var så klok. Och hon är med mig hela tiden och nu också, tror jag bestämt. 

   

                                                                                                                 

 Och här ligger papper utspridda över hela mitt skrivbord och det nästan ropar från dem. Trollen ropar, granar susar och vildvittror ,älvor och småknytt viskar pysslar och spår. Man kan nästan tro att de verkligen vill bli nämnda och omskrivna. Så jag tror visst jag har fått ett litet uppdrag några kvällar till framöver. Men det gör jag gärna. Ska försöka skriva lite om var och en varje gång jag skriver här på dessa blad. 

                                                                                                                

 Och förutom trädens sus, ugglornas hoande och allt man känner och anar så hör jag också en annan luffare sjunga......friiiiii som en fååågel....och vem är det man ser?¨

                                 Jo, Allan Edwall som luffaren i  Rasmus på luffen. Hon kunde skriva hon,Astrid!