Fjäderpennan

tisdagen den 21:e juni 2011

Vandringsmän, troll och andra historier


 Jo,sommaren är här efter den långa vintern. Så äntligen! Men är det inte lite kyligt därute....det är som om sommaren fallit i sömn och ja, kanske drömmer den bara ett slag för att sedan stråla fullt ut. För det skulle vara härligt att fara ut på vägarna nu och hitta guldkanter precis där man inte har förväntat sig det. Men oftast är det ju just där som de är. Bilen har sakta förvandlats till ett rullande litet övernattningställe och jag är redo men regnet är lite för kallt när man tänker på morgnarna som ska komma någonstans ute på den ensliga väg som vi antagligen hamnar på. Och medan jag tänker detta....skäms jag lite. För nu går tankarna återigen till dem...som vandrade längst vägarna en gång i tiden. De hade ingen bil med mjuka madrasser,täcken och kuddar.
Nej, det måste ha varit annat krut i folket förr...funderar jag. Inte kunde de sitta hemma i stugvärmen bara för att sommaren var lite ruggig vissa dagar och jag minns en historia om en kvinna som varje vecka gick två och en halv mil in till staden för att sälja ägg på torget. På den tiden fanns det ingen gatubelysning heller och jag nästan kan se henne gå hemåt vid kvällningen. Längst hela den långa vägen och med den tysta ruvande skogen omkring sig och den enda lampa som lyste upp på vägen hem måste ha varit månen.
 Hon kom hem till en kall stuga, ensam och  trött och det första hon måste göra var nog att försöka få eld i sin lilla spis. Kanske värmde hon lite varmt åt sig innan hon kröp ned i den där utdragssoffan man har hört om. Hon kanske räknade sina små mynt som hon hade med sig hem. Öppnade börsen och räknade dem, ett efter ett. Man kan nästan se henne. Elden som äntligen börjar ge lite värme åt henes trötta fötter och hur eldskenet kastade skuggor på både henne och på väggarna i den enkla lilla stugan. 
Och sedan så fanns det ju trollen. Och alla de andra mystiska varleserna därutanför stugknuten och hon måtte ha anat dem medan hon vandrat den långa vägen hem under en trollsk måne och med granarna susande majestätiskt från skogarna. 

Från mina gulnade blad som ligger här på bordet bredvid mig hör jag berättelserna viska till mig. Någon berättar att trollen en gång hade tagit ett nyfött barn från en bondhustru. Hon lyckades   beveka dem att lämna tillbaka barnet och hon skulle få hämta det på en angiven plats i skogen. Men då hon kom dit fanns där två barn och de var identiskt lika. Hon stod rådvill men bestämde sig slutligen för ett av dem. (Vilken vånda!)  När hon började gå därifrån hörde hon hur trollen skrattade efter henne och hennes värsta farhågor verkade vara besannade.  Men hon kunde inte göra annat än att fortsätta vägen fram och hitta tillbaka till sin stuga. Där satte hon sig  med barnet i famnen och visste varken ut eller in.  Men hon gjorde upp eld i bakugnen och tog sedan barnet och låtsades kasta in det i elden. Men då gav trollen sig till känna på ett enda ögonblick och dök upp i de svarta rutorna. Deras ögonvitor blänkte mot fönsterglasen och de gav upp vilda skri. Ge oss tillbaka vårt trollabarn!, skrek de i natten och bankade på dörrar och fönster. Kvinnan förstod att hon tagit fel barn och bytte gärna. Med stor glädje och en enorm lättnad tog hon emot det lilla knyte som var hennes eget barn. Vilka vådliga äventyr folk var med om förr i tiden! 

Trollen tyckte också mycket om brännvin och när säden var mogen ute på åkrarna brukade man sätta ut stora brännviskaggar och man satte upp dem i travar. Man kunde under en natt ibland höra skärornas vinande i sädesfältet men man såg ingen som arbetade.  Fast på morgonen var jobbet klart. Och det kunde man då tacka trollen för.
Vid ett stort hål, en sk hyvel fanns i almaån en stor fisk i forna dagar. Den kallades Slånga och var också ett slags "övernaturligt" ting. Jag ser här att Andreassons farfar en gång hade sett den ligga vid stranden och han tänkte döda den med en yxa. Men en person som han hade i sällskap varnade honom och menade att det kunde vara farligt att döda den fisken och sedan dess har ingen sett den.

Sedan var det ett möte med Skogsnuvan. Här berättar fru Bergkvist att då hon var ung så hade hon och en äldre syster begivit sig ut i skogen för att plocka bär. Uppe på en höjd fick de då plötsligt syn på en kvinna, klädd i röda kläder som stod däruppe och skakade ett s.k trästevagäre. dvs en gärdesgård med trästavar. Kvinnan såg vildsint ut och den äldre systern förstod att det var Skogssnuvan de såg. Hon sa att nu fick de vända ut och in på kjortelfickorna för då fick inte Skogssnuvan någon makt att föra dem vilse i skogen. Så de vände sina fickor och skyndade sig ut ur skogen. 


                                                                                                          

Mmmm.......det är nog viktigt att ta sig tid för att lyssna. Både utåt och inåt. Ibland sägs ju stenar och gamla murar också tala. Liksom skogar och gamla vägar. Energierna dansar. Älvor är de jag tycker mest om och helst när de ses dansa på ängarna just då dimmslöjorna sväva med dem i dansen. Det är det vackraste man kan se.

På tal om att gå vilse i skogen så gjorde jag det en gång. Den gången hade jag min syster med mig och vi är olika som två bär och om jag är en fantasifull varelse så är hon en mycket praktisk och förnuftig kvinna. Men trots detta så blev hon också en aning blek om kinderna efter att gång på gång ha vandrat någon kilometer åt ett håll för att återigen inse att vi fortfarande gått vilse och hon hade inte en aning om var vi var. Den gången blev skogen väldigt stor omkring oss och jag var uppskrämd och hjärtat klappade allt fortare. Men jag får säga att det var inte på grund av att vi gått vilse utan det var för att jag aldrig förut hade sett min storasyster så blek och vilsen någongång. Men hon pratade hurtigt och glatt som hon brukade fast kinderna blev allt blekare och jag såg i hennes ögon att hon faktiskt var rädd. När vi äntligen efter många timmars vandrande genom djupa skogen äntligen fann en stig vi kände igen var lättnaden stor. Det var underbart att hitta min syster igen. Min storasyster med rosor på kinderna och det där glada skrattet. Man kan gå vilse på mer än ett sätt, ville jag säga. Hon skrattade och sa att nu så, lilla du...så är vi snart hemma igen! Och jag tänkte....Tack Gud för att min syster kom tillbaka igen!

Från de gulnande bladen läser jag....
"Den här lilla berättelsen är från 1800-talet och handlar om "Den halte" . Det var en man som var lärd och berest och så som många andra tog han sig gärna ett glas. "Den som inget läst och inte rest, han är ett nöt!" Den gode vännen hade pratade med svarade då;" Om jag skickar min so till Rom och hon kommer tillbaka så är hon iallafall en so!"
Den halte hade bl a skaffat sig en bok om svartkonst och med hjälp av denna hade han lyckats läsa fram trollen som bodde i hallen, i den här skogen kallades alltså vissa områden så. Trollen tyckte det var roligt med en människa och de började klämma och nypa i honom så till den grad att han inte fick ro att läsa tillbaka dem. Detta kunde ha slutat mycket illa om inte kyrkoherden hade kommit till hjälp. Med en påse ärtor sysselsatte han trollen så länge att han kunde formlen i boken och läsa tillbaka dem. Trollen hade iallafall nupit mannen i ena hälen så illa att han blev halt resten av livet.

                   Ibland är det viktigt att ha kameran med sig då man är ute i det vilda. Man vet aldrig vad man kan träffa på.

Och jag tror ändå att det finns snälla troll också. Vet inte riktigt men jag liksom har det på känn. Det är väl med dem som med oss människor? Sen har jag aldrig hört talas om Troll som krigar och gör andra troll illa?  De här små verkar vara väldigt vänligt sinnade och lever i godan ro. Bara vi människor låter dem vara ifred. Det är en väldig tur att de har förmågan att trolla så människorna nästan aldrig får se dem. Och jag tror de står på god fot med skogarnas alla djur. Och med den Jord de lever på. Så på många sätt är de bra mycket klokare än människosläktet.  
Det fanns också en gång i tiden en man som kallades för "Den glade vandraren" Det var under 20-30-talet som han ofta sågs ute på våra vägar.Han gick fram längst vägen glatt svängande med sin käpp och han brukade hälsa med sitt välkända "Goddag Goddick".
Och Goddag Goddick fick han också heta fast hans rätta namn var Schylts eller Schytts. När han gick förbi en skola och träffade skolbarn skämtade han gärna med dem och kallade sig för skolinspektören. Så detta blev också en benämning på honom. Han höll sig ren och snygg och såg riktigt trevlig ut och så hade han han bra sångröst. Hans favoritmelodi var Hjordar beta Klockor klinga.
Denne man medförde ingenting till försäljning och han verkade inte på något sätt annorlunda. Man kunde undra över vad som var orsaken till hans vandringslust. Under vintermånaderna uppehöll han sig i sin hemby och ibland på ålderdomshemmet där. Men när solen sken och våren återkom tog han sin käpp och snurra runt. "Goddag Goddick, sa han och gav sig ut på sina kända vandringsstråt.



               Här finns skydd för regn och blåst och säkert har vandringsmän från förr hittat hit under kalla sommarnätter?


                                                                                                    Jag tror så











2 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken tur att du hade kameran med när du träffade denna lilla glänta med troll,, helt underbart.
T-M

Living Soul sa...

ja...man får ha ögonen med sig när man är ute och går.Det har jag (ibland)....och du anar inte vad glad jag blir när T-M "hittar" mig. *leeeer*

Det var en gång....

En sanning