Ja, ibland så gör man så som fåglarna gör liksom. Man far hit och dit, man söker sig en viloplats och man njuter av sommarens många olika nyanser. De här fåglarna, de kolsvarta kajorna, mina kära grannar, de brukar komma i hundratal....och ibland så flyger de som i en enda kropp. Mästerligt. Inte en enda gång så krockar de med varandra. Mästerlig precisition. Man kallar det för tranceflygning och jag tycker det är ett så vackert namn. Och ibland landar de allesammans på taket mitt framför mig. Kvällsolen tar de gärna vara på och breder ut sina vingar och solbadar. Då blir taket nästan svart av vingar. Min önskan är att lyckas fånga dem på bild just i de ögonblicken de flyger förbi min balkong. Då är de så nära att man nästan kan ta på dem och man känner vingslagens luftdanser mot kinden. Några sekunder bara. Så är de borta. De här fåglarna verkar vara mycket rädda om varandra och lever i parförhållanden. De putsar varandra och matar varandra och det märks att de kommunicerar. Ibland kan en till synes helt tyst flock lyfta på en och samma sekund. Talar de i tankar med varandra? Telepati eller små ,för oss omärkliga, signaler?
Jo, ibland så gör man så som fåglarna. Man flyger iväg nånstans och ser vart man hamnar. Och den här gången landade vi precis där vi önskade. Så passande. För vart vill man helst av allt komma då sommaren är här, om inte till havet?
Man får gå en bit uppför backen innan man når själva målet men när man väl kommit upp så finns de där. De där magiska stenarna.
Ale stenar
Här är platsen där energierna sägs vara som starkast. En meditationsplats för många. Och det är verkligen mycket vackert här. Havet, himlen och de gamla stenblocken skapar en otrolig atmosfär och stämning. Om man slår sig ned i ensamhet en stund kan man nästan få för sig att man uppgår i himmel.hav och gamla sanningar. Och det gör man ju.
Vi berördes båda av skönheten häruppe och stannade i det längsta. Helst skulle man vilja uppleva nattens mörker häruppe. Eller en fullmåne. Stjärnklara nätter. Här blir allt så självklart på något sätt. Allt bara är. Och man är själv en del i allt det som Är.
Ibland....är det som om bilderna talar för sig själva. Det är verkligen vackert här. Det är vackert varje gång man kommer till Österlen. Varje sommar och hur än vädret är. Jag älskar att åka lite på känn. Bara för att se vart man hamnar liksom. Det finns guldkorn runt just det hörn som du inte väntade dig det. En gång hittade vi det där underbara cafeét inne i Ystad, bara så....av en slump en tidig morgon. Ett läckert ställe med all den gamla atmosfären därinne på bakgården. Så nu brukar vi alltid fika där. Bättre kaffe och tilltugg finns inte och sen finns det också jättemysiga människor där. Den här gången lyckades vi tyvärr missa öppettiderna. Men nästa gång så...... Hm. Kommer bara inte ihåg vad stället heter!.............Men den här kvällen åt vi iallafall rögad lax vid ute serveringen som väntar när man traskat ned från Ale Stenar. Det är något alldeles särskilt med havsvinden. Man blir lyrisk. Föresten så hann vi med Kiviks marknad också. Ja, där har man varit många gånger. Men lite av stämningen finns trots allt kvar.
Och sen så åkte vi vidare.
Men jag skulle gärna ha velat stanna kvar. Hela natten.
3 kommentarer:
Vilka underbara bilder,av vad som finns bakom knuten...
Det är viktigt att hålla ihop,både för människor och djur ..
Tack Ulla! Alltid blir jag glad för dina kommentarer.Jo,Ale Stenar...hm. Tror minsann jag vill dit igen!.. under augustimånen! :)
Man blir bara mer och mer imponerad av dig. DIna fina foton och din poetiska texter som smälter in bland dessa färgglada foton. Man blir bara glada och inspirerade av din skickliga sidor.
Skicka en kommentar