Fjäderpennan

måndag 30 januari 2012

Tid,tankar och Juleljus


Ja,jag tror,det gör jag.Tror på det goda för om man slutar att hoppas och tro då ger vi upp allt det som våra själar viskar om och utan den medfödda kommunicationen tror jag att vi vore förlorade.Så trots allt obegripligt grymt som händer därute i världen,både bland oss människor emellan, det som vi gör mot varandra och mot djuren,vilda som tama,så Tror jag. För att gå vidare några steg och göra något gott så behövs en tro,en längtan och den där sången inne i oss.
Tiden,det där vilda fria väsendet har gått och dagar blev till veckor och veckor blev till månader.Och jag har inte hållit min gåsapenna i min hand. Övergiven har den stått här på min kalla kammare medan regnen,vindarna och vinterkölden farit förbi den lilla fönsterrutan här framför mig. Där jag sitter kan jag se tvärs över det lilla rummet med dess vita stenväggar och inatt blåser det därute.Vinden ekar över borggården långt därnedanför men då och då hör jag någon sen nattvandrare leda sin häst mot stallen.Jag tycker om att se männen komma hem under eftermiddagarna.Då brukar jag försynt kika ned och se på dem. Bredbent står de,männen,medan skratten ekar mellan väggarna. Hästarna frustar och kyliga höst och vinterkvällar står deras andetag som skummande vita moln ur struparna.Gnäggande,otåligt stampande mot kullerstenarna medan männen köpslår med varandra om vem som har den största mannakraften. Ja,åtminstone uppfattar jag det som om det är det som de hödljudda samtalen egentligen handlar om. Så står jag där som en tyst skugga i fönstergluggen och ler för mig själv en stund. Den lilla kaminen i hörnet ger en god värme och mina schalar är varma så är års.
En natt härförleden drömde jag. Det brukar jag göra och jag tycker om det. Drömmarna ger mig en frihet och de är så som resor.Åh,jag har drömt så mycket att jag har inte ens en tanke på att börja berätta om dem alla men jag för både dagbok och drömbok,kan jag tala om. Och då och då slår jag mig ned här vid denna bok och bläddrar fram över fullskrivna blad tills jag nästan kommer till mitten.För här ligger tomma blad och väntar.Det är föresten en väldigt tjock bok jag har att skriva i men det brådskar inte för jag har all tid i världen. Men jag drömde att tiden gick och att det blev jul.Fast det var det ju på riktigt här också men det kan jag ju berätta om en annan gång. Det kan bli lite för mycket att hålla reda på annars.
Så, i allafall i drömmen som jag hade så drömde jag om en annan tid. En högst besynnerlig tid.får jag säga. En del bodde i hus med något som kallades för fjärran värme och den kom utan att man själv behövde göra något alls.Förutom att betala för den men hyresvärden var borta och bankerna var närapå också borta.Det är så fånigt men man hade en låda som fick kraft och ljus genom ett hål i väggen och i denna låda fanns banken.Där fick man liksom en egen nyckel och när man kom in i banklokalen så fanns det ingen där förutom siffror och namnen på dem som ville ha pengar.Man skrev in namn och hur mycket pengar de skulle ha och det var en väldig massa att hålla reda på. Man skulle godkänna vad som blivit gjort och sen kunde man gå fast man satt kvar på samma plats därhemma och man hade inte kommit till tals med någon enda. Det var riktigt kusligt,må jag säga. Nåväl,man hade så många konstiga maskiner stående, en att titta på när folk man inte ens kände pratade om saker som jag faktiskt inte ens vill tala om. Och man hade maskiner för att laga och värma mat, en för att maten skulle hålla sig kall och en annan för att den skulle hålla sig frusen och man gjorde sina behov i ett eget rum där det fanns en stol med ett hål i. Efteråt drog man i en spake och vatten sköljde ned det man ville bli av med. Ja,det var en mycket komplicerad men dock bekväm värld men människorna var så vilsna. Nu förtiden finns det också många fattiga och det är vanligt att de fattiga och sjuka lider svårt. Det underliga var att i min dröm så kunde mycket vara så bra om människorna bara inte varit så ensamma,vilsna och grymma. Man sade att året var 2012 och att människor för länge sedan siat om detta år.Det var ett Ödesår för alla som lever här på jorden. Nåväl,det var ju bara en dröm bland många andra jag haft men den här har jag haft svårt att skaka av mig. Det kändes rent av som om jag var med där och levde,andades och var en av dem. Dessutom gick jag runt i herrbyxor och det var min man som tillagade maten. Ja,det var alldeles på tok!
Men min syster var dessutom med i drömmen och man hade stjärnor som lyste i alla fönster när vi anlände hem till stugan där hon bodde med sin man och sina hundar.Vuxna barn hade hon till och med.Trevliga barn var det och jag verkade känna dem väl från förr och min syster var sig nästan lik som hon är nu, fast hon är ju bra mycket högfärdigare av sig i verkligheten än vad hon var där i drömmen.
Och hon hade hundar! Hon som inte ens tittar åt en hund! Men i drömmen älskade hon dem, de där skällande fyrbenta bestarna och de bodde  till och med inne i huset!! Hon bjöd mig på vin och massor av god mat och jag träffade människor som jag kände så väl men jag vet inte vilka de är. Drömmar kan allt vara bra förunderliga,tycker jag. Men jag var så glad att se dem alla och kramade om dem och de kramade alla mig tillbaka.
I rummet stod ett träd med ljus i och jag vet inte allt som glittrade där men vackert var det. Alla skrattade och de små barnen fick saker i färgglada paket från en rödklädd man med stort vitt skägg. Han skrattade och talade väldigt högt.Med sig hade han en stor säck och den var full av paket. Jag har då ingen aning om vart alla paketen kom ifrån eller varför han var där. Man kallade honom tomte men en sådan tomte har då jag aldrig sett. De brukar vara småväxta och gråklädda,sägs det. Ja,jag har faktiskt sett en och annan av dem. De kilar runt i de långa trapporna här,jag hör deras små steg om nätterna då och då. Det är nog kaminens goda värme som lockar kalla vinternätter,tror jag och jag är ju inte den som visar mig snålaktig utan jag låter allt både bröd och en och annan köttbit ligga framme.Äpplen är annars det de verkar tycka om mest och så min morgongröt förståss. Men så har de ju hela köket på bottenvåningen att smyga runt i om nätterna.Jag har allt sett att den ena pigan låter bli att låsa vissa kvällar. Jo,man ska hålla sig väl med småfolket.Så jag tänker då inte skvallra.
Nu börjar vinternattens kyla leta sig in igenom väggarna här,sten väggar har ju en förmåga att bevara de kalla vindarna. Men det var något mer jag skulle skriva innan jag kryper ned under bolsterna. Jo,i den där drömmen så var det någon som viskade,helt plötsligt bara, i örat på mig. Hon sa att hon hade låtit glasen falla till golvet och att jag skulle skriva det och att hon hälsar så gott. Och så sa hon att jag inte får glömma att tacka min syster för julfirandet. Det gjorde jag redan dagen därpå men hon begrep ju inget för hon var ju inte den som bjudit på fest.Vi var bjudna båda två och åkte diligens till balsalen. Hon bar den gröna sammets klänningen med volanger och den där breda mörkt gröna hatten. De vita och gråa banden gjorde hennes bruna ögon ännu mörkare och hela hon lyste. Själv bar jag en creation i mörktlila siden och till det min kära svarta hatt med rosa rosetter. Men jag skulle å det bestämdaste tacka min syster för julens glädje och sammankomst och jag tycker minsann att jag gör det än en gång. Någonting säger mig att det är samma syster jag talar om men kan det vara i en annan tid? Ja,här sitter jag ock skriver och funderar alldeles för mig själver. Vad månne det bliva av mina ensamma skriverier en dag?

Så här brukar de se ut.De små grå som springa i trapporna. Inte ha de röda kläder och inte för de då så mycket väsen av sig heller. Fast drömtomten var en godlynt själ,han med,må jag säga. 


 Den här bilden fann jag en dag i min käre faders bibliotek. Det finnes många böcker där och det var då rena slumpen att jag råkade kasta en blick bland bladen i den öppna boken som just den dagen låg på det stora träbordet. Det är något med bilden som gör att jag längtar hem. Vad nu det kan betyda?
      
Men så får fjäderpennan vila och jag får minsann göra mig iordning för natten. Det blir allt kyligare och det ska då bli gemytligt och gott att krypa ned mellan de varma bolsterna. Så jag skriver ett sista Godnatt och skickar iväg det med tidens väsen. Det finns en äldre man,en väldigt vis man är han och det är som ofta mina steg leder mig till hem till honom. Hans gråa borg är inte alls av den pampiga sorten  men  han bryr sig alls inte om världsliga ting heller. Hans långa vita skägg hänger i smala skimrande slingor och på huvudet bär han den där svarta slokhatten.Jag tror att han bär den till och med då han sover,likaså de uttjänta läderstövlarna. Långskjortan drar han väl över huvudet förståss fast han sover egentligen aldrig. Han reser,säger han.Och en kväll ska jag skriva om allt han har berättat för mig i största hemlighet. Jag har fått lova att aldrig berätta men vad gör det om jag skriver istället då. Hit upp på min kammare kommer väl ingen? 
Men det är hans klokskap som gör att jag så noggrannt nedtecknar allt vad jag drömmer.Man ska göra det,säger han.Han vet så mycket och brukar tala med mig om paralellvärldar,andra dimentioner,resande bland stjärnorna och om mycket mycket mer. Fast egentligen har jag inte lov att gå dit där han bor.De anses ju inte passande för en ogift kvinna.Men jag brukar tycka om att promenera och jag vet inte riktigt hur det går till för efter en lång promenad i parkerna så går jag mot skogsbrynen och varenda gång, i djupa tankar, så står jag vid hans port och bultar på.
Kom så in,mitt barn,brukar han säga och hälsa mig med leénde i den kloka milda blicken.Skriv,mitt barn,brukar han säga varje gång jag knyter min cape över bröstet och gör mig redo för promenaden hem. Skriv,säger han. Andvänd sirliga bokstäver och skriv så mycket du kan. Och det gör jag ju.


                                                                             Godnatt

                                                                                  

Och se! de här små ljusen.....de känner jag också väl till. Och de var med i drömmen som jag nyss berättade om och de ligga här, just nu alldeles invid kaminen. Där ha de legat hela kvällen. Tisslar och tasslar gör di. Men jag är allt glad att ha sällskap häruppe om natten.
  



De hälsar så gott genom Tidens Väsen och dess stora Gåta. Så säga de, nästan som i en Dröm  måhända?                                                   
                                                                              



                     

6 kommentarer:

Maria sa...

Det är alltid lika fantastiskt att kliva in i din värld, kära vän, tack!

Living Soul sa...

Tack Maria! Ja,det är som det där med ebb och flod,energierna,skapandet,levandet och allt.Jodå,jag mår bra och hoppas att du gör likaså och snart sitter där med din gåsapenna igen,liksom jag.Dina ord lyser upp och jag vill tacka för dem.Det är så härligt när någon orkar följa med i ens tankar och fantasier.Tack för det,du kära!

Wilda Och Marie sa...

Du bara ÄR!!!
Underbart,härligt och fantastiskt ♥

Wilda Och Marie sa...

Saknar dig här, syster ♥

Maria sa...

Ser att även du haft ett långt uppehåll från din blogg...jag hoppas att vi båda två åter ska finna inspiration att skapa konst med våra fingertoppar löpande över tangenter, eller med gåsapennan i hand...

Tänker på dig!
Hör gärna av dig, om du vill...
naturemylife@hotmail.com

Kram <3

Maria sa...

Min vän...jag saknar dig...

Kram <3

Det var en gång....

En sanning