Bretagne
Tack Gode Gud.Tack du Store Ande.Tack Moder Jord för att du finns kvar under våra fötter och låt oss sprida dina blomster åt världens alla håll och väderstreck. Och här,under ett hustak mitt i stan sitter jag och skriver om minnen som om de vore blommor,fortfarande i sin bländande lyster.Nuet är en blomma,så ock är våra minnen. Så jag kastar iväg några små blomster ikväll också,tänker jag poetiskt och tog fram fotoalbumen igen.Den här gången hamnade jag i Bretagne.Det var så vackert där och så mycket att se på vägen. Vi tänkte stanna några veckor och vi hann uppleva mycket.
Vallmofälten följde oss länge på vägen och huset där vi skulle bo var omringat av dessa röda fält.Här brukade jag plocka blommor i stora fång och ställa på bordet. En del av alla de örter,vildblomster och gräs sparade jag,torkade och tog med hem. Jag har dem faktiskt ännu kvar.I en glasburk,väl tillsluten. Det luktar mystiskt djupt och vilt och locket får vara på. Jag är en sån som har svårt att göra av med saker.Minnessaker,menar jag.Som gamla dagböcker.Idag ska jag elda upp dem,tänker jag....men...kan inte. Får bli en annan dag,en klokare dag,en starkare dag. Och jag tar dem med mig varje gång jag flyttar. Om och om igen. Man är ju en sån som flyttar också. Vill inte ens räkna mer. Och då brukar fotoalbumen nästan väga mest.Och alla böckerna. Men jag blir kanske klokare en dag,jag också. Här nedan är huset där vi skulle bo.
Det var svala rum,ganska mörka men otroligt stämningsfulla.En öppen spis fanns det för lite kyligare kvällar och badkaret var ett sådant som man sitter upp i. Som när man sitter i en stol.Om man ville sjunka ned i vattnet måste man vara ganska liten för att kunna kura ihop sig under "stolkonstruktionen".Men jag kunde.Nu tycker jag att det var så tanklöst att inte ta ett foto på detta badkar. Hade varit roligt att ha,menar jag. Den öppna dörren leder rakt in i köket och där brukade vi äta den alldra godaste frukosten varje morgon. Det fanns bageri i närheten och när jag lagat kaffet och dukat bordet brukade de där doftande bröden också anlända. Ostar var ett måste bara.Mmmm....vad det doftade gott.Kaffe och de där nybakade bröden!
Havet fanns runt om oss och efter en kort promenad befann man sig på stranden. Det fanns så klart mjuk sandstrand också om man ville
bada och det ville vi så klart. Men jag tyckte om de där karga klippiga ställena också.Det finns så mycket fint att hitta längst en strand.Vackra snäckskal och sen stenar i alla dess former. Och blåsiga dagar då havet slog mot klipporna.
Point de La raz var en obeskrivligt vacker plats. Blåsten tog nästan andan av oss och fåglarna seglande med vinden under den blå himlen.Tyvärr blev det inte så många foto tagna där eftersom stupen var branta och man hade en liten nyfiken vilde att se efter. Och det är inte vi som finns på klippet heller och jag kan bara hoppas att ingen har något emot att jag lånar den här lilla filmen. Minns att det fanns en fladdermusgrotta alldeles vid stupet.En gång då vi ordnat barnvakt tillbingade vi natten häruppe under en hänförande fullmåne.
Vackrare blomster finns inte i min värld.
Det fanns en liten småstad i närheten och dit brukade vi gå om kvällarna. Mysiga restauranger fanns det gott om och det var så fint när skymningen föll och alla stadens ljus lyste upp längst gator och hus. En dag ville jag inte följa med och fiska utan gick på stan själv.Vi köpte glass och en glass till och sedan gick vi på café. Därinne konfronterades jag för första gången med en mycket underlig toalett.Jag hade sett hur kvinnor gått in och kommit ut från den där dörren och alla såg nöjda och belåtna ut så jag gick in,intet ont anande.Men det fanns ingen toalettstol. Det fanns bara ett hål i golvet! Jag hade bekväma skor och lyckades klara av det jag skulle men oj,vad konstigt det kändes. Som tur var fanns ett litet handtag på väggen och jag behövde faktiskt det för att komma upp utan att klanta till det. Men jag tänkte på de där supersnygga kvinnorna i vrålhöga skor....hur sitter man på huk över ett sånt där hål i snäva kjolar och hur lyckas man se så oberörd ut när man kommer ut igen?
En dag åkte vi båt på det gungande havet för att vi ville besöka en liten ö. Någonstans i världen tror jag det finns en video av denna resa men inte på you tube iallafall. Men för mig kommer denna ö alltid att vara katternas ö! Det måste ha varit tusentals katter här.Katter som sov,katter vid restuarangerna,katter vid soptunnorna,katter på murar och i gränder och katter på varje innergård. Människorna tyckte om sina katter här. De verkade vara välkomna överallt och till och med fanns mjölkfat på golven inne i ett av cafeérna där vi slog oss ned.
På tal om katter så var den lilla byn där vi bodde befolkad med hundar. Och det var inga övergivna stackare utan här verkade varje familj
bestå av folket och sedan minst en hund.Jag måste ha klappat och hälsat på minst hundra hundar under den här tiden. Det var så roligt att se hur snälla människorna var mot sina vänner här. Varje eftermiddag satt man utanför sina blommande hus och de äldre kvinnorna hade svarta hucklen på sig ibland.De satt där tillsammans med sina grannfruar för små pratstunder och hundarna satt bredvid.Och man klappade och pratade med sina hundar.Det är ju tyvärr inte så vanligt i vissa länder.Jag har sett platser där man överhuvudtaget inte ens tittade åt hunden.Så jag är så tacksam för sådana ljusa minnen. Jag är faktiskt tacksam för alla mina minnen. Även om en del har varit plågsamma så har kanske de också en slags mening. Men just nu vill jag bara minnas ljusa tider och då är det till exempel bra att ha kvar sina gamla fotoalbum!
A table !
To somebody special
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar