Det är roligast att skriva just då andan faller på och om just det som man kom att tänka på.Så då gick jag och satte mig här framför datorn och letade upp ett foto på en mus.För jag lyckades aldrig få någon bra bild fast jag försökte.Hm...och varför skriva om en mus...eller två? jaa...vi såg en film på tv.Det var en film som passade Jonny Depp.. återigen! Han är helt suverän i sina tolkningar. Här spelade han författaren till Peter Pan. Lugnt,lågmält men ändå med denna täta stämning av skönhet och magi. Fångade den rätta tiden och smälte själv in i miljön,som om han alltid hade hört till där. Älskar filmer som tolkar tidsepoker,mode och människors sätt att tänka och agera på. Så klart att blev jag återigen gripen av den berömda historien om Peter Pan! Och just så vill jag gärna tänka mig den man som skrev historien om Peter Pan. Att aldrig sluta tro. Att behålla sitt barnasinne. Så mycket jag tycker om det och så sant det är och hur mycket vishet ligger inte bakom den barnsliga fasaden? So...I do belive in faierys! I do,I do!

http://www.jmbarrie.co.uk/peterpan/?mode=ppkg
http://en.wikipedia.org/wiki/J._M._Barrie

Det var bland de där tankarna som jag kom att tänka på musen. Att försöka rädda en liten mus. Jag gjorde det redan som barn faktiskt. Det var så att jag fick en liten vit mus av min bror.Den skulle bo i en bur. Men i garderoben på mitt rum sprang små vilda fria djur.Små vilda möss,fast bruna.Vid elementet fanns ett litet hål just nere vid golvet och där såg jag en liten nos sticka upp sina darrande morrhår en kväll.Naturligtvis gick jag ned och hämtade upp lite mat. Ostbitar,bröd,russin,äpple...och lade där vid det där hålet. Musen förstod vinken och kom fram allt oftare och tillsist åt han ur min hand. Klart att hans kompisar också kom och ville vara med på festen och han hade visst många. Jag bestämde mig för att det var bäst att inte berätta för någon.Ibland kan föräldrar få för sig så mycket konstigheter. Så man vet aldrig. Men den lilla vita musen sprang runt runt i sitt eviga hjul och kom ingen vart och var så ensam.Det hjälpte inte att jag satte ned buren på golvet för att han skulle få hälsa på sina släktingar. Då satt han bara alldeles stilla och såg så hemskt ledsen ut, tyckte jag.

Så en dag förbarmade jag mig över den lille fången och öppnade luckan.Han kom snart fram och tittade nyfiket ut. Han undersökte mina teckningar och tuggade på några läxböcker sen försvann han. Tänk vad jag letade. Kallade och kallade men ingen liten vit mus kom.

Men varje kväll fortsatte jag att i hemlighet lägga ut mat till de vilda djuren.

Det gick väl en tid,som det brukar och en dag fick jag se små små gråa möss springa omkring i garderoben. Någon stack upp sitt lilla huvud genom hålet för att få sin kvällsmat och sen såg jag också att det hade blivit väldigt många små grå möss i garderoben. Väldigt många möss...både bruna och grå...och en liten lycklig vit mus också.

Så gick tiden som tiden ju brukar göra. Jag tyckte om alla djur och trivdes med små tassar i hörnen. Men jag bodde inte ensam i huset och det kom en dag då vi alla blev upptäckta. Den dagen blev det bestämt att musjakt skulle införas i huset. Trots mina böner och tårar så var mina varningar till mössen lönlösa. Dom fattade inte. Dom bara stannade kvar fast jag sa att det var farligt här.Och en dag var alla mössen borta. Den lille vite också. Och mina föräldrar vägrade att prata mer om saken.

Något år senare hittades en mus i rummet på nedanvåningen. Alla jagade den. Slutligen hade man fångat den olycklige och den sattes i en hink ute i farstun tills gästerna skulle åka,var det tänkt. Men nä. Jag släppte ut den. Jag smög ut när ingen såg och släppte den fri. Vad man sa när mitt tilltag var avslöjat tänker jag inte berätta.

Sedan gick tiden som tider brukar gå.

Det var en liten pojke som tyckte mycket om alla små djur,allt från grodor till snokar...till ödlor och fågelspindlar.Han hade ett terrarium på sitt rum.När fågelspindeln blev hungrig ville den ha möss.Jag tyckte inte längre om alla små djur. Jag måste erkänna att jag inte tyckte om hungriga fågelspindlar. Och den sommaren skulle den här pojken åka bort några veckor och jag måste lova att tända och släcka terrariet. Det var så att den här stora spindeln redan hade fått sin mat. Den lille musen sprang omkring därinne och jag ville inte titta. Men varenda morgon så var musen kvar. Varje kväll hoppades jag att det skulle vara över men nej. Musen satt kvar därinne och spindeln byggde ett jättebo under jorden och barken där inne och så fortsatte det.Jag tyckte det var hemskt obehagligt och var lättad då mitt uppdrag var slut.Då bestämdes det att en annan mus skulle inhandlas och den här skulle kastas bort.

Jag bestämde mig för att rädda den lille musen. Och jag fick en bur och jag gjorde fint till den och den fick mat och vi hade en katt som försökte ta sig in i buren varje dag.

Katten kommer! Stäng dörren däruppe! Det hade blivit höst och kallt ute. Till våren skulle jag släppa ut den lille kämpen bestämde jag. Musen överlevde vintern och en tidig vårdag gick jag långt ut i skogen med den och släppte ut den i det gröna. Lade lite mat till den och den där buren fick den behålla som ev bo om den skulle tycka den behövde sitt gamla hem. Jag hoppas faktiskt att den överlevde. Det var den värd,tyckte jag.

Tiden gick som tider brukar göra och jag bodde i ett annat hus. Där kom också möss in och hälsade på. Nu brukade jag fånga dem i burar och sedan åkte vi iväg med buren och dess innevånare långt bort från huset. Det var ett bra sätt att bli av med möss på.

Men slutligen kom den vintern då en enda liten mus hade lockats in i buren. Det var väldigt kallt den vintern så jag väntade några veckor med att släppa ut den. Istället fick den stanna kvar därinne och varje kväll fick den mat,vatten och tyg,garner och papper att bygga bo med. Jag gjorde mitt bästa.

( I vanliga fall brukade buren stå i skuggan,på golvet,i ett tyst hörn.)

Och en dag när den värsta kylan hade släppt tog jag buren och gick ut. Hittade en passande plats och öppnade luckan. Musen var nog trött på sin fångenskap och kom strax ut.Någonstans fångade jag den på bild men kan hålla med om att det är svårt att se var den är.Man får göra sitt bästa här i världen. Och jag är hellre hur barnslig som helst än så som di praktiske med fyrkantiga skor. För... I do belive in fairies ,I do,I do!