Det var en sommar och vi skulle resa till Ungern. Han hade inte varit hemma på över 20 år och det blev en resa som nog ingen av oss glömmer. Dessutom var det...nästan...min första utlandsresa. Vi åkte genom det gamla Tjeckoslavakien och jag minns stora djupa skogar, jag minns byar där tiden verkade ha stått still och jag minns hur poesi och tragedi blandades i en hänförande natur. Så blommor, blommor överallt. Vallmofälten lyste röda och tog nästan andan ur mig och så solrosorna......stora vidöppna fält av lysande solrosor. O,visst fotograferade jag men vi hade bara en liten kamera som kanske redan då hade gått ur tiden och sen så tror jag att den heta solen brände de sparade rullarna i bilen på vägen hem. Sådant är sorgligt men jag har iallafall en del fotografier kvar...som de här lite slokande solrosorna. Men de öppna fälten av solrosor......man behöver bara blunda så ser man det där ändlöst gula,belysta av sol.. även utan foto.
Den här mannen hade flytt från hemlandet under Ungernrevoltionen men ändå hunnit med att kasta molotovcocktails på de ryska tanksen fast han bara var en ung pojke. Han hade rett sig själv under denna fasans tid i ett land av krig och uppror. Familjen hade han tappat bort och han var ett av alla de barn som senare kommit som flykting till Sverige. Nu skulle han återse sitt gamla hemland och söka upp sina gamla kvarter.
Vi reste genom Polen och Tjeckoslovakien. Men det har hänt mycket i Tjeckoslovakien sedan dess och inte ens namnet finns ju kvar längre.Men jag minns skylten med PRAHA på och jag minns också hur avgaserna låg som ett täcke över oss då vi närmade oss dessa städer. Fabriker som formligen spydde ut svart rök ur de skyhöga skorstenarna som syntes på lång väg..Och lastbilarna sprutade ut så svarta avgaser efter sig att vi bakomvarande bilister formligen blev bombaderade med denna svarta stickande rök. Den trängde in i bilen, över allt som fanns i inne i bilen och sedan över oss. Och slutligen trängde det in i huden och lade sig som en klibbig filt över hår och ansikte. Blandningen av allt detta tillsammans med en tryckande hetta kunde vara rätt så ansträngande. För man måste bara ha fönsterna öppna eftersom temperaturen kunde vara upp emot 35- 40 % och man svettades.....!!! Och svetten blandades med avgaserna och vi blev allt mer grå svarta över hela kroppen. Men en resa är en resa och vi upplevde så mycket. På den tiden fanns nästan bara trabantbilar i de här länderna. Det var den där lilla ryska varianten och avgassystemen var lika med noll. Men trots hettan,avgaserna och en svart klibbig svett tog vi oss framåt och utmed vägarna fanns faktiskt små kaffeplatser,restauranger...etc där man kunde återhämta sig och få tillgång till toaletter med tvättställ!!
Men utanför städerna och de breda vägarna var naturen hänförande. Djupa skogar och andlösa vyer. Ibland stannade vi och hämtade lite energi på platser som denna. Små byar och samhällen som vi åkte igenom tog oss hundra år tillbaka i tiden. En natt övernattade vi på ett slags hemmapensionat. Ett urgammalt hus längst vägen stod och väntade på oss någongång i skymningen. Efter en del köpslående och presenterande blev vi visade ett rum med en stor gammal säng i ett mycket mörkt och tyst rum. Madrassen var hård och täcket var kvävande tungt och det luktade gammalt och instängt. Men vi somnade och jag får säga att jag var lycklig att se solen gå upp igen.
Jag tror det var den dagen då vi slutligen nådde gränsen in till Ungern. För mig var detta så nytt. Vakttornen,soldater som var fullt beväpnade och sedan den råa attityd som rådde. Den långa kön av bilar,den långa väntan och sedan dessa vakter. De var mycket skrämmande. Man skulle helst inte se på dem. Det räckte med ett enda fel, en enda blick,en attityd,ett ord...så kunde de peka på en med geväret och man var tvingad att stiga ur bilen. Många stod redan och höll på att packa ut allt ur sina bilar. Alla väskor öppnades och kläder och tillhörigheter kastades ut på asfalten. Sedan fick de bara vänta. De här vakterna kunde låta en familj vänta i tiotals timmar innan de fick åka vidare. Vi hade tur. Vi fick snart åka vidare. Lättnaden var mycket stor.
När man passerat gränsen in i Ungern var det en glädje och en lättnad och så en stor förväntan. Här kantades vägen genast av överdådiga fruktstånd med jättemeloner,vindruvor,körsbär och allt vad man kan önska sig och sedan blommor i alla jordens färger. Klart vi stannade och köpte meloner. Mitt livs största och godaste melon åt jag här och vi köpte stora påsar med körsbär. Jo,det var en fantastisk känsla att ha nått målet. Vi var i Ungern! Och snart anlände vi till målet.
I den här gamla staden fann vi efter ett intensivt sökande till slut det rätta kvarteret och den förlorade sonen hade återvänt hem. Glädjen var stor,tårar blandades med skratt, kyssar,kramar och mycket känslor. Min pojke!,min pojke! ,sa den gamle mannen om och om igen. Vinrankor klängde på den vita stenmuren som inhägnade den lilla gården och härinne var allt sig likt. Här hade tiden stått stilla men barn hade vuxit upp,föräldrar hade blivit äldre och tjugo år hade gått.Det var inte tal om att leta hotell här.Vi var välkomna att dela deras hem och man bjöd frikostigt av allt man hade att erbjuda. Jag älskade det ungerska brödet, salamin och de goda paprikorna och all den frukt och ost som ställdes fram.
Ungern tillhörde de kommunistiska länderna och det märktes inte bara på alla de här ryska små trabantbilarna och på den influens av stagnation och förbud som rådde. Man var till exempel tvingad att anmäla sig på polisstationen då man anlänt och uppge var man tänkte bo,vilken anknytning man hade till dem man besökte och vad man skulle göra och hur länge man tänkte stanna.Varje gång man skulle resa utanför den stad som man blev skriven till så måste man på nytt uppsöka polisen för att ansöka om tillåtelse att bege sig av.Det var samma procedur varje gång.Vart skulle man? Vad tänkte man göra där? Vilka människor skulle man besöka? Hur länge skulle man stanna på den eller den orten? Och när man kom tillbaka skulle nya papper fyllas i. För mig var detta en mycket underlig värld men det ungerska folket hade hunnit vänja sig.De flesta var inte kommunister i hjärtat men man var tvingad att leva som en god kommunist om man ville få arbete och de förmåner som följde med detta. Men djupt i folksjälen fanns ett hat och en stark längtan efter frihet.
Men nu var det sommar och väldigt varmt.Klart vi längtade efter ett svalkande dopp och då låg Balaton närmast till hands. Här fick vi tillfälle att bo i en stuga alldeles vid stranden och ljuvliga dagar följde. Ofta besökte vi olika restauranger. Det var mycket gammaldags stuk här med högt i tak,kristallkronor i taken och på borden låg stärkta vita dukar med blommor i stora vaser.Men det bästa av allt var inte den ungerska goda maten,inte heller de finklädda kyparna utan det var zigenarna med sina fioler. Ack,hur vackert de spelade! Violinmusik är så berörande och de brukade komma fram till oss och spela vid bordet.Ofta fick jag också rosor,minns jag. Vi hann med att besöka Debrecen och en del andra småstäder. Den gamla kulturen genomströmmade atmosfären vart vi än kom och ofta fick jag motta presenter av de familjer vi hälsade på. En gång fick jag tradionella dockor och andra gånger handsydda dukar,kuddar eller en näsduk att ha med sig på fest. Det ungerska folket är ett mycket gästfritt och välkomnande folk,kan jag tala om.
Med detta foto från Balatons stränder så tänker jag avsluta min lilla berättelse för denna gång.
Och för det zigenarblod som rann i min reskamrats ådror så tycker jag att jag vill sätta punkt med detta klipp som säger så mycket om svallande känslor,resande och en otroligt stark känsla efter frihet.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar